I knew you were crazy, but I never thought you would do this.

Jag är hemma.
Jag har fått Paper Rivals ny skiva.
Den är fantastiskhet och jag håller nästan på att förgås av saknad samtidigt som jag skriver på en historia som ska bli en bok.
Såsmåningom.
Mer finns det inte att säga egentligen.

J'ai les papillions a pagaille.

Den här sommaren artar sig. Sakta men säkert. Och den verkade trots allt ganska välartad, redan från början. Det är sol. Inatt sover jag inte hemma. Imorgon går jag nog på Liseberg. Och på tisdag intar vi Julias land. Sen åker jag hem och packar för att segla och någonstans på seglingen kanske jag träffar en vän jag inte sett på länge. Det enda minuset, det enda molnet på min mentalt knallblå solhimmel är att en alldeles viss vän åker bort. Länge. Klarar jag det?

Bluebird don't sing that song. No one want's to sing along. We're all so scared of dying.

Jag lyssnar på musik. Som vanligt. Jag tänker. Som vanligt.
Men ändå inte. Vi åkte inte till Klasberg idag och pratade. Vi var hos mig och vi var bara tre personer. Det var ovanligt. Och film blev det inte heller, vi tittade bara på havet och drack te och åt bullar och allt kändes så lagom bra. Lagom fint. Inte så fint så det gör ont. Utan lagom bra.
Den känslan försöker jag hitta igen. För så fort jag blir ensam, tror jag en massa saker. Jag tvivlar. Jag vet att det är dumt och antagligen ogrundat men någonstans smyger sig det sig in i mig. In igenom bakdörrar som inte jag håller igen tillräckligt hårt. Men jag försöker och det är mer än vad jag gjorde i flera år. Jag mår bra nu.
För i grund och botten är det inte lagom fint just nu. Det är bra så det nästan gör ont. Och elden brinner i mig. Som så många gånger förr den här våren och sommaren.

Keep your feet on the road.

Och vi gick. Och gick och gick. I totalt fyra mil som sagt. Men de jag gick med är finast.

Note to self:

Efter ha gått fyra mil på en dag och knött tre i ett tvåmannatält så värker hela kroppen något förbannat, men man är trots allt endorfinglad och har haft trevligt (fram tills knät brakade). Kom ihåg det.

önskningar del 2

Jag insåg.
Nu efter ett litet tag
Av fysisk utmattning och ensamhet
Att jag inte väntar
på något bättre.

Jag väntar mig
att det ska ta slut.
Jag tror inte
på att jag kan vara lycklig
inte såhär
i alla fall.

Jag önskar jag kunde tro på det
och tro mig
jag försöker verkligen

Men det är svårt att hitta upp
När man en gång fallit

önskningar

Jag har allting nu.
Allt jag önskade någon gång under den kalla vårvintern.
Allt jag önskade på bilden.

Jag har sommar.
Jag har nykonfirmerade konfirmander.
Jag har musiken i mina vener och jag hör Winnerbäcks sommarprat på webbradion.
Jag har vänner
och jag har dig.
Jag har badat.
Jag är inte sjuk.
Jag ler, nonstop och konstant
inte tillgjort
bara av glädje
Jag lever
och livet leker.

Ändå känns det som jag väntar på något.
Kanske höst, kanske ledighet, kanske något annat.
Jag har ingen aning.

I guess I'll do this on my own.

Musiken
Basen i magen
i bröstet
och trummorna
får mina ben att studsa
på eget bevåg
Lyfter mina händer
knyter mina nävar

Två gitarrer
en melodi
en text
Som tar tag någonstans
i min
verklighet

Sol

Sommaren återvände till oss. I övermorgon konfirmeras mina små konfirmander. Eller små och små, de flesta är nog längre än mig. Men så är de killar också. Idag och igår badade jag i saltvattnet. Sommarn är den bästa årstiden och på måndag är jag ledig. För även om konfirmanderna är roliga ska det bli skönt att sova. Andas ut litegranna.