Salt

Det droppar vatten i min nacke. Saltvatten. Havsvatten från mitt hår. För första gången det här året.

Last weekend is like this weekend

Söndriga jeans, stora skjortor och sidenband om handlederna hör sommaren till. Det är sommarvarmt ute och jag har börjat fatta att det är slut snart. Hela grundskolan. Det är helt underbart samtidigt som det skrämmer mig litegranna.

Smooth.

Smoothie. Det godaste mellanmålet. Ever. Och enkelt. Bara lägga ett äpple eller en banan i mixern tillsammans med valfri frusen frukt och mild vaniljyoughurt. Kör mixern. Drick smoothie. När jag tänker efter borde det vara ganska nyttigt också men det spelar mindre roll.

Onsdag.

I onsdags drack jag och en klasskompis kaffe och pratade innan skrivarkursen. Jag åt en chokladbiscotti också fast chokladen smälte på den. Men det var gott ändå. Vi såg en så söt bil också. En vit liten bubbla. En sån vill jag ha när jag blir stor. Även om jag inte vill bli stor.

Du tänkte tankar jag aldrig tänkte

Idag var sista dagen på skrivarkursen, det var en tidning där och hon frågade oss vad vi tyckte var bäst med skrivarkursen. Jag kom fram till att jag tyckte det bästa var att man kunde få lite tanke-input från det andra. Inte bara skrivarmässigt, utan rent och skärt tankemässigt. Sen skrev vi dikt tillsammans. Jag tror det blev spretigt men spännande. Tycker jag.

Idag innan skrivarkursen fikade jag kardemummakaffe och chokladbiscotti med klasskamrat och pratade om skolan livet och lärare och skrivande och allt. Det var fint. Och jag är friskare nu.

Jag är livrädd för att leva och dödsrädd för att dö.

Jag fryser så otroligt mycket. Mår illa och dåligt. Idag är det precis en månad kvar till Metaltown. Som jag hade lovat mig själv att vara helt frisk till. Det såg ju så bra ut. Så kom förrförra fredagen med sin släng av feber, så kom igår och idag med mer än feber. Det är mer än ett halvår sedan nu. Sen den där dagen i november när jag sa; det här är bara en släng med feber, inte såfarligt. Går över snart. Jag blir snart frisk, inte så farligt som förra gången. Det blev värre och längre än någon gång innan. Det är inte helt över än. Trots att jag höll på att bli frisk.

Igår fick jag en släng av seriös rädsla för att bli stor. Jag vill inte och vill och folk håller på att bli så otroligt vuxna. Jag vet faktiskt inte riktigt precis vad som skrämmer mig, men något är det. Jag är ju inte vuxen, men ändå blir folk som jag räknar som hyfsat jämnåriga så himla stora. Fyller 18 och går ut gymnasiet och jag sjäv går ut nian och min pojkvän och jag och ett par till planerade dubbeldate tre veckor in i framtiden. Det känns så himla vuxet. Och jag blir rädd.

Själv tror jag dock visa delar av den här rädslan är kopplade till faktumet att jag är sjuk. För alla lärare säger ta vara på tiden ni har nu. Man blir aldrig femton igen. Men jag kan ju inte riktigt ta vara på tiden jag har nu. Jag orkar ju inte gör alls allt jag vill. Och jag vet inte, kanske känner ni likadant. Ni kanske också är livrädda för att bli stora och vuxna. Utan att vara sjuka. För jag hoppas ni är friska. Eller så tycker ni bara det är roligt att bli stor och tycker jag är en smula dum som är så rädd.

This fever is killing me,

Jag tror inte på det här. Eller tror på det gör jag. Men jag vägrar att vara sjuk. Trots det har jag feber. Onekligen. Men jag vägrar att vara sjuk. Jag fryser och huttrar och mår allmänt illa och kasst ändå. Jag vägrar att vara sjuk. Fast jag orkar ingenting.

Jag är sjuk. Ändå.

I have built a treehouse.

Det blommar på utsidan och i helgen var det sommar. Sent ikväll kommer finaste roligaste mostern Donita hit. Eller moster, inte biologiskt på något vis, men i hjärtat och med känslan. Innan hon kommer ska jag skrivit färdigt slöjdutvärdering och pluggat färdigt svenskan. Och hjälpt till med att göra färdigt gästrummet. Det är så det är och därför borde jag sätta fart. Fast helst av allt skulle jag vilja sy. En kjol till. Men det hinns inte med.

I wish I was old and a little sentimental.

Porcupine Tree gör bra musik. Liksom bra videor. Intressanta och viktiga. Titta på dem.

Freckles and strawberry blonde hair

Folk pratar mycket om fräknar just nu. Jag har dem på näsan och i resten av ansiktet med för den delen, även om de aldrig blir speciellt tydliga. Ibland gillar jag dem. Ibland hatar jag dem. Precis som mitt hår. Ibland älskar jag mina oförutsägbara lockar. Som kan vara korkskruvar och nästan icke extisterande vågor. Ibland hatar jag det. Ibland älskar jag det.

Kanske är det så med hela mig. Ibland hatar jag mig. Ibland älskar jag mig. Men oftast tycker jag att jag är helt ok. Och det är bra.

I believe in you.

Solen bara steker och gassar över oss. Min ipod spelar nostalgi. Jag sov på Klasberg natten till idag, men sov gjorde vi väl inte förrän fram på morgonen. Du vet livet är fint nu och jag är solvarm i ansiktet.

Closeness

Du är nära
nu.
Så nära
att jag inte missar
ett enda
andetag
Och under min hand
kan jag räkna
ditt hjärtas
slag

Du är närmre
än nära
nu.
och du kommer
fortfarande
närmre.

...och jag är så kulturell utav mig.

Jag står i bibloteket nu. Snabbsurfar som det heter. Men mest väntar jag på att skrivarkursen ska börja. Vår lilla skrivargrupp. Tjejkult hade hon, ledaren, kallat oss. Roligt är det. Men jag vet inte, senaste gångerna har jag inte hittat flytet. Flowet som mamma sjkulle säga. Klämt ut ett par ord i taget. Så har det varit med det mesta som för skrivande senaste tiden. Men det känns som det lossnar. Idag har det känts så. Som om det håller på att komma tillbaka till mig. Det är lycka. Tillsammans med allt annat bra som händer just nu så är det lycka.

Jag är inte riktigt mig själv under de perioder jag inte kan skriva. Inte helt hel. Jag kan må för bra eller för dåligt för att orka med orden. Nu det senaste har det varit för bra. Jag har varit för stressglad för att kunna sätta mig ner och skriva på pappret. Men nu. Är jag lugn och lycklig och orden håller på att återvända. Jag är hel.

Ingen kan få mig att säga så; om mina punkdrömmar.

Bara kärlek. Eller bara och bara. Men kärlek.

La belle et la bête

Ibland tänker jag. Eller ofta tänker jag. Fast ibland går jag bara på autopilot. Idag har varit en sån dag. Jag har pratat och sagt exakt det jag brukar säga, gjort exakt det jag brukar göra, funderat på samma saker. Skämtat på precis samma sätt som vanligt, skratat åt samma saker. Jag har inte tänkt. Jag har gått på autopilot. Så kan det inte vara alla dagar, men autopiloten är ganska bra ibland. Bra på att ta en igenom tristessen. Och det är ganska skönt att inte övertänka allt i alla situationer.

I do care.

Jag är duktig. Måste jag säga. Jag börjar vid tjugo äver nio idag. Jag brukar gå upp vid tio i åtta i vanliga fall. Men inte idag. Nej jag vaknar vid tio i sju och tänker shit jag måste gå upp. Och så åker jag till skolan en timme för tidigt. Jag är smart jag. Och så trött att jag skulle kunna spy. Trots att jag egentligen kunde sova en timme till. Jag är duktig.

Jag blev i varje fall färdig med det stora miljöarbetet igår. Även om alla fina bilder jag gjort blev rosa i skrivaren på grund av bläckbrist. Så det är inte så mycket kvar nu.

Och allt förändras som i ett trollslag.

Till höger är ifrån i fredags. Till höger är från en torsdag en månad tidigare. Allt är hundra gånger bättre och finare nu men kanske var det lättare då. Trots att jag grät. Jag vet inte. Men det spelar ingen roll. Allt är ju som sagt så fint nu. Jag vill inte ha det enklare.

I was choking on a cornflake, you said have a toast instead.

Idag knarkar jag Belle & Sebastian och te och försöker fly undan tristessen i att sitta och göra skolarbete. Det är ett stort miljöarbete som ska vara inne imorgon måndag och jag blir som vanligt sittande sista minuten och panikskriver. Och de säger att jag är bra på att plugga.

Love is truly a drug.

Jag saknar dig.

Snart åker jag på musikal. Sweeny Todd, den ska vara läskig och jag ska bara se den halvscenisk vad det nu betyder. Idag har jag druckit en massa te och skrivit på ett stort arbete som ska vara inne på måndag. Och så ändrade jag layout litegrann, vad tycker ni?

Och jag saknar dig ändå.

Stilstuderad.

Såhär ser jag ut idag. Ovanligt pastelligt blekt för att vara jag. Kjolen har jag sytt själv liksom rosen i håret. T-shirten fick jag i julklapp och strumporna är jingi-strumpor. Skorna är helt vanliga kinaskor och armbandet har jag fått av någon nån gång.

Follow your instinct. It usually takes you home.

Jag har insett nu. Till ljudet av basen och trummorna och ännu mera bas och lite distade girarrer. Jag har insett att jag hör allt jag någonsin velat höra. Att jag känner allt jag någonsin ville känna. Allt jag önskade få har blivit mitt. Jag har insett det nu. Och jag ler.

Jag har insett nu. Hur många sekunder, minuter, timmar det är. Tills nästa gång jag ser dig. Det ar anledningen till bas och trummor och distade gitarrer och skriksång. Det hjälper mig att komma ihåg. Att jag har dig. Och glömma bort hur långt det är tills jag får se dig igen.

Suppose I never met you.

Det är extremt vackert ute. Kallare än förra veckan. Men extremt vackert.

We listen to it twice.

Mitt ansikte är varmt. Min mun smakar salt. Det spelar ingen roll nu. Jag är glad och mina händer har faktiskt, vad du än tror, lyckats bli varma. Vi är olika och ändå så lika och olika och lika. Så som det ska vara. Så som det är. Som toner i mina öron, de falska och de rena bildar trots allt harmoni.

Jag skriver istället för att göra det jag borde. Vilket är skolarbete. Men jag bryr mig inte så mycket längre. Fast det gör jag. Jag lyssnar på Regina Spektor istället för att göra det jag borde. Det är bara fint. Hennes musik har gått på repeat hela dagen. Och dagen innan också. På alla lektioner där man behöver kunna stänga in sig i sin egna värld för att klara av att jobba. Därmed de flesta av dem.

This is how it works.

Det var länge sedan jag skrev om vad jag gör. Det har bara varit annat som velat fästa sig på pappret. Som bläcket velat skriva com handen knattrat in på datorn. Men i varje fall. Idag har jag sett moderniteter-Olivia när hon och hennes ensemble uppträdde på vår skola. Det var bra. Eller bra. Mycket bra. Banjo och ståbas och gitarr och jag vet inte vad. Bra gung hursomhelst. Men jag varken hann och vågade gå fram och prata med människan efteråt.

Det här fungerar inte riktigt. Textmässigt. Det blir tråkigt. Jag tror jag fortsätter skriva så som jag skrivit de senaste veckorna. Oförståeligt. Men en smula spännande i varje fall.

It's morning.

Saker har varit så fina den här helgen. Fredag lördag söndag. Solen har lyst rakt igenom mig.

If I kiss you were it's sore. Will you feel better?

Musik i mina öron och dina händer i mina. Jag är din om du vill ha mig. Havet låter vackert när vågorna slår mot berget. Vi vet hur det låter. Vi vet hur det känns. Med klippor i ryggen och ögon som tindrar. Mina läppar känner dina nu. Jag har lärt mig hur ditt hjärta slår och var din hud är som mjukast. Hur dina händer känns mot min hud. Hur varm du är i solskenet. Hur du kisar mot solen och hur du ser ut när man är alldeles för nära för att egentligen se.

Sommaren kom i förtid med alla känslorna. Solen och vinden och svalkan och elden framförallt, den brinner så det nästan gör ont. Ibland. Eller nästan alltid numera faktiskt.

Love is a feeling that we don't understand but we're gonna give it to you.

Mina fingrar luktar salt och håret vet hur den varma brisen blåser det.
Dagen är fin men natten vackrare om du är där brevid.
Ibland undrar jag vad jag gör och det finns nog ett svar
helst vill jag att det ska vara något bra.
Mina händer är kalla men mitt hjärta varmt och jag vill att det ska få förbli så.
Om mitt hjärta fryser till igen vill jag inte vara med.
Jag vill kunna älska, hata, gilla, förstå, vara ledsen, tycka om och brinna
med mitt hjärta.
Inte bli likgiltig och hård.
Mina fingrar luktar salt
och håret vet hur den varma brisen lyfter det.
Du har gjort mitt hjärta mjukt som smör i solsken och jag kan inte annat än gilla det.

Stay proud.

Bilder. Snart åker jag iväg för musik. Nästan sommar är det. Skolan är slut om fyra veckor och det är fint.

Mycket väsen för ingenting.

Det är så varmt att jag nästan håller på att krevera. Trots klädsel på linne och kjol. Bara ben. Och armar. Det är fint och när det blåser alldeles lagom men när det inte blåser går man nästan sönder av vämen.

There is freedom.

Solen skiner. Det är varmt med lite svala vindfläktar. Idag håller jag mig till utomhusaktiviteter.
Musik och gräsmattor och sol och vän och hav och stränder och vatten.

Att drunkna i.

Dream, thats all you can.

Nu blir det mycket Flogging Molly för mig i musikväg. Hade det varit precis som jag velat hade jag sett dem på lördag på Mejeriet i Lund med de finaste lundabarnen. Men biljetterna var slut när vi kom på att det var en bra idé. Och jag hade inte riktigt haft råd ändå. Nu sover jag på lördag istället. Hursomhelst. Flogging Molly gör härlig musik. Folk och punk och rock. Och jag blir glad av det. Glädje behövs. Framförallt när jag är trött.

If you find yourself caught in love.

Du. Jag räknar timmarna, minuterna, jag är med dig. Det är inte så hemskt många. Ett antal matcher ett antal lopp. Bara. Jag räknar timmarna, minuterna, tills jag får se dig igen. Du. Det är alldeles för många.

It'll make you float.

Jag gillar sån där torkad lera. Som kladdar fast. Jag tyckte det var synonymt med sommar förr i tiden. Numera med faktiskt.

My memory is playing games with me.

Det finns saker man inte vill minnas. Som när ens hjärta blev krossat för sjuttioelfte gången. När människor man litade på svek. När allting föll och när ingenting var som det borde. När man hoppade fallskärm och fallskärmen inte vecklade ut sig. Bildligt talat.

Sen finns det saker man vill minnas. Som när ens hjärta, omsorgsfullt blev hopsatt igen, av pusselmästaren själv. När nya underbara människor kom in i ens liv. När man hoppade fallskärm och fallskärmen vecklade ut sig. Eller när folk fångade en när man föll fritt. Bildligt talat.

Men jag tror att utan de där sakerna man helst vill glömma. Utan dem, så skulle man inte ha perspektiv. Man kanske inte skulle förstå det vackra i de där sakerna man allra helst vill minnas. Kanske inte förstå det vackra i att vara lycklig på samma sätt. För när jag ser tillbaka på mina nattsvarta perioder. Ser jag dem inte som bra stunder. Men jag ser hur mycket jag har nu. Även om det känns svart ibland.

I don't want the world to see me.

Jag bestämde att bilder ska få vara för sig själva hädanefter. Om de inte hör ihop väldigt mycket med inlägget. Blir det bra?

We're all insane.

Jag börjar om nu. Försöker att förstå. Hur man kan gå från överväldigande lycka till många grader under noll över en natt. Det är egentligen inte svårt att förstå. Egentligen är det enkelt. Om det bara varit något som hade hänt. Något som gjorde saker förståeligt. Nu är det bara den fysiska smärtan som kryper in under skinnet. Och jag känner hur allt som jag byggt upp faller ihop som ett korthus. Det gäller att vara försiktig. Ett enda felsteg sänder ner mig i avgrunden.

Du känner inte till mina avgrunder. Nej, du har aldrig sett mig där. Så långt under marknivån att det är omöjligt att ana ljuset. Nu står jag och tittar ner och jag ser inget mer än mörker. Det är bara att se upp säger du, men du vet inte vad du talar om. Den fysiska smärtan har krupit in under skinnet på mig. Jag önskar jag kunde förklara men bättre än såhär blir det inte.

Kanske tar solskenet ut den fysiska smärtan på utsidan igen. Då kan man uthärda. Säga att ”Smärta bara är svaghet som lämnar kroppen”. Men när den krupit in lämnar smärtan inte dig. Den bor och lever och frodas. Så ta den fysiska smärtan till utsidan igen är allt jag kan göra. Om bara ryggen värker kan jag leva med mig själv. Mina leder bråkar med mig och sådant kan vara det enda som krävs för att jag ska stå vid avgrundens kant och vaja.


Jag har jagat ut smärtan. Ut på utsidan. Visst gör det ont. Visst värker det. Men insidan är orörd. Bara minnet av hur smärtan från utsidan kröp in bränner. Jag tror jag skriver texter på ett annat sätt nu. Mer obegripligt och svårförståeligt. Jag är inte så rak längre. Vägen från mitt hjärta har blivit krokigare men jag är ändå glad att språket fungerar för mig igen. Det har varit min enda väg länge nu.

Jag har nog sagt det förut men det tåls att sägas igen. Och igen. Den här låten är något av det vackraste som finns. Spela Iris med Goo Goo Dolls för mig och mitt hjärta förstörs och byggs upp på samma gång. Jag vill le och gråta och skratta på en gång. För det är så förtvivlat vackert.

In your dreams.

Just nu. Färgen himlen har när solen går ner och färgen när solreflexerna från havet träffar ögonen. Just nu. Drömmar som stackmolnen på en sommarblå himmel, omöjliga drömmar som på något sätt har blivit verkliga. Drömmar om händer och kinder. Drömmar om havet och himlen och våren som sakta blir sommar. Drömmar som blir verklighet i ett trollslag.

För plötsligt blev det vår. Sen hände allt annat om möjligt ännu fortare. Och när drömmarna man trott varit önskedrömmar plötsligt är verklighet känns allt annat så overkligt. Allt är så perfekt att man nästan blir less. Som att äta sötsaker. Det är fint länge. Sen tar det slut och så blir det bara obehagligt. Någonstans där det börjar bli obehagligt för att allt är så vackert är jag nu. Inte fel än. Bara känslan av att detta håller inte. Bättre blir det inte. Och ibland vet jag inte om det är bra eller dåligt.

Jag önskar jag hade en bild som beskrev känslan men just nu är kameran fylld med bilder från läger och grillkväll och vänner. Inte helt fel. Men inte helt rätt för att fånga den där känslan. Av perfektion som nästan blir obehaglig.

No one here is getting out.

Jag åker bort nu. Inte så fruktansvärt långt bort men väl en bit bort från internet datorer och annat krafs. Egentligen kommer jag hem imorgon men det står så mycket annat på att-göra-listan att jag inte är säker på när jag återkommer hit. En eller ett par dagar kan ni väl ge mig. Efteråt kanske jag vet hur jag ska skriva igen. Hur jag ska skriva utan att riva ut hela mig själv. Hur jag ska skriva utan att avslöja alla som gärna vill vara oavslöjade. Hur jag ska skriva text som beskriver ad som händer och inte dikter. Jag får fundera på den. Så hörs vi. Lyssna på Paper Rival så länge. Det ligger ute nya låtar och några gamla på download. Så ta chansen. Och så återkommer jag.