Jag är livrädd för att leva och dödsrädd för att dö.

Jag fryser så otroligt mycket. Mår illa och dåligt. Idag är det precis en månad kvar till Metaltown. Som jag hade lovat mig själv att vara helt frisk till. Det såg ju så bra ut. Så kom förrförra fredagen med sin släng av feber, så kom igår och idag med mer än feber. Det är mer än ett halvår sedan nu. Sen den där dagen i november när jag sa; det här är bara en släng med feber, inte såfarligt. Går över snart. Jag blir snart frisk, inte så farligt som förra gången. Det blev värre och längre än någon gång innan. Det är inte helt över än. Trots att jag höll på att bli frisk.

Igår fick jag en släng av seriös rädsla för att bli stor. Jag vill inte och vill och folk håller på att bli så otroligt vuxna. Jag vet faktiskt inte riktigt precis vad som skrämmer mig, men något är det. Jag är ju inte vuxen, men ändå blir folk som jag räknar som hyfsat jämnåriga så himla stora. Fyller 18 och går ut gymnasiet och jag sjäv går ut nian och min pojkvän och jag och ett par till planerade dubbeldate tre veckor in i framtiden. Det känns så himla vuxet. Och jag blir rädd.

Själv tror jag dock visa delar av den här rädslan är kopplade till faktumet att jag är sjuk. För alla lärare säger ta vara på tiden ni har nu. Man blir aldrig femton igen. Men jag kan ju inte riktigt ta vara på tiden jag har nu. Jag orkar ju inte gör alls allt jag vill. Och jag vet inte, kanske känner ni likadant. Ni kanske också är livrädda för att bli stora och vuxna. Utan att vara sjuka. För jag hoppas ni är friska. Eller så tycker ni bara det är roligt att bli stor och tycker jag är en smula dum som är så rädd.