Doctor, doctor

Läkartid imorgon och jag är rädd. För att bli ett ingenting för en stund. För att få smärtan förringad. För att vara sjuk men inte riktigt sjuk nog. Jag vill inte, kan inte, klarar inte av det en gång till.

Tankekarta.

Ser du mig
Ser du smärtan
Ser du tröttheten
Ser du mig?

Ser du ögonen
som svider
Ser du ryggen
Ser du foten
och svullnaden
Ser du okoncentrationen
Ser du överrörligheten
och ser du
att jag aldrig kommer läka

Ser du mig
Ser du smärtan
Ser du tröttheten
Ser du mig?

Ett hjärta av snö

Men inte längre.

Now

Biblioteket innan jobb. Sånt är läget nu. Det är stå upp och ha tio minuter på sig. Det är ond fot. Och det är blogga. Litegranna påvägen. Livet leker, men inte för vilt och hur är det med er? Jag vill så gärna veta.

Nyhet,

Jag har en ny blogg. Eller snarare en till blogg numera. Engelskspråkig är den och är för att jag ska bli bättre på engelska typ. Och för att engelskspråkiga ska förstå. Enjoy.

I've got a new blog. Or more appropriate one more blog. It's written in English and it is for you that don't speak Swedish and for improving my English. Well. Enjoy.

Gå, vackla, stappla.

låt mig gå
som
spår i snön

förföljande
spår i snön

låt mig gå
jag har aldrig
gjort er något
ont

Look what I've got.

Nya glasögon. Vintersnö. Och en så trött flicka att hon blev sjuk. Det sammanfattar dagen.

Trötthet.

Jag har vart på tävling hela helgen. Skrikit, tagit tider, pratat, peppat, hejat, varit tränare helt enkelt. Det är roligt. Nästan roligare än att tävla själv. Jag trivs så bra där. Som den som är positiv pch glad och gör så mycket så att hon inte hinner tänka. Trivs till tusen. Nu är jag trött dock. Gå upp hela veckan plus hela helgen tidigt tar ut sin rätt. Alltid.

skär bränner går sönder

Jävlar. Jag har fått en handboll på lillfingret och hela handen är lindad så jag kan inte röra vänster handen utan att jag skriker. Det är skevhet och oturhet och det känns som fingret skärs sönder varje gång någon rör det. Fan.

I found a shoulder to lean on. An infallible reason to live all by itself.

Jag är så himla glad för glädjen nu. Det är värme och mening i bröstet. Så jag är glad.

Keep us in.

You, with your pride and joy

Me, with my criminal friends
You, with your self-inflicted happiness
And me to make it end

Jamen lyssna här.
Kom tillbaka hit när du förundrats över Paper Rivals genialitet en stund.
Tack.

Confuse me please.

Jag har jobbat och ska snart iväg igen.

Igår var det musik och flum och vänner på Allé. Ända fram till brandlarmet gick och min fot pajade och jag blev hungrig och så trött att jag trodde jag skulle börja gråta om någon trampade på mig. Och bli trampad på är lätt hänt när det är mycket folk. Så jag åkte hem. Och hann inte se Kid Down som nog skulle vart det bästa bandet. Men vad gör det när allt kommer omkring. Och det kommer nog omkring.

Att skriva är redigt förvirrat i tröttheten.

Och mina vänner och nästan släkting är finast.

Kolsyra-i-magen-fin

Nu står jag på biblioteket igen. Jag ska sjunga i kyrkan ikväll och vill, orkar, kan inte åka hem. För det tar lång tid. Men biblioteket är mys med alla böckerna och en dator man kan stå vid ibland som inte är min. Ha en kolsyra-i-magen-fin-dag. Eller resten av dagen i alla fall. Ni där ute.

Lämna grå betong

Det blir så mycket text nu i dessa dagar. Projekt kaktus går framåt. Så ni får smakprov.

"Smala korridorer och tuffa ungar, nördiga barn och lärare som blundar för det dem borde se. Känner du igen dig? Känner du hur pulsen ökar när alla stirrar och viskar? Och du vet att du aldrig kommer passa in. Så känner hon sig nu."

Det har inte spårat ur än. Texten är forfarande i mina händer och det är trevligt. Jag vill fortsätta ha det såhär.

Hold your breath and swim

Så tar man sig igenom det mesta. Det mesta dåligt kanske jag ska påpeka. I varje fall är det så jag fungerar.

Dead End med In Flames är en fin låt. Inte på det fina söta gulliga indiepopviset. Utan på hårdrockssättet. Och Anders Fridén ser ut som en snäll nallebjörn. Tycker jag.

"Kanske vet du inte hur det känns, men jag vet och hon vet och vi vet också att det finns få saker som är värre än det där första steget in i ett nytt klassrum där alla känner varandra."

Projekt Kaktus

Jag skriver på en historia det går framåt men långsamt och nu har jag till slut fått in det jag skrivit på datorn. Jag är nog nöjd. Smakprov åt folket (och Julia speciellt för hon hjäpte mig forma grunden skelettet till historien)

"Svett blod och tårar. Hon vet inte hur hon ska ta sig loss, lakanen ligger som rep runt hennes handleder och egentligen vet hon inte om hon vill loss. Men så knackar mamma på dörren igen. Vakna! Vakna! Hon lossar på bojorna av tyg och trasslar sig upp. Badrum, kallt vatten och spegel, men hon orkar och vill inte se spegeln. Så hon kladdar svart runt ögonen och sätter upp håret. Inte noggrant, inte fint, inte normalt någonstans, men det är hon, helt klart. Kläder hittar hon på vägen till hallen, detsamma gäller smörgåsen och juicen hon hinner peta i sig. Så är hon redo eller något liknande. Fast det är hon inte. Det kommer hon aldrig vara."

Projekt kaktus heter historien för tillfället och ser ni den i affären är det för jag skrivit klart den och fått in den till förlag. Men det kommer nog inte hända. Men drömma går ju.

...

De tittar bort
de tittar
de tittar bort
Krampaktigt tag i bröstet
de tittar
de tittar bort
demonstrativt oseende

Don't leave me. I want to live in this dream one more day.

Läget. Drömverklighet med mycket att göra. Och ont i huvudet och svårt att se. Men allt som allt. Drömverklighet. Klart slut.

I don't want to take more.

Det är skola igen. Skola är bra och roligt och skola är förbannat tröttande. Den är mycket. För mycket ibland, För roligt och för intressant helt enkelt. Men det är bättre än i våras, bättre än förra året och faktiskt bättre än alla andra år i skolan. Även om det kanske inte säger så mycket alltid.

(Jag har nästan slutat vara rädd, nästan. Snart så kommer rädslan vara ett bara vara ett minne. Hoppas jag.)

(Rosorna var från pojken och han är fin. Sådetså.)