Fortsätt att värma mitt hjärta. Det är ofta alldeles för kallt.

Jag var inne på bloggtoppen idag. Liksom för att se hur det går med mig. Jag var riktigt förbredd på att ingen skulle ha läst på hela tiden jag varit här. Men jag hade fel. Tack gullungar. Tack för ni läser de små få inlägg jag har hunnit klämma fram under tiden här i det stora landet i väster. De är ju inte många. Men när jag kommer hem. Då, ja, då, kan ni förvänta er fler. Och jag ska ge er bilder på allt jag inhandlat av skor, kläder och ipodar. Och på annat från detta stället.

Så i övermorgon flyger jag tillbaka över oceanen och landar sedan hos er sent på kvällen den 2:a. Till dess ska jag insupa en liten extra bit med Amerika-anda.

No swedish letters.

I have no Swedish letters today. Just because the wireless network in this place doesn't work the way I want. So I'm on Ouma's computer. That's also why I write in English today. Because Swedish without dots is annoying. Very annoying.

It's Christmas day today, and all presents have been given and received. And there where a lot of nice presents. I can tell. A lot of t-shirts with funny prints and scarfs and stuff. And plus that, the day was spent with wonderful people. People who I'm very proud to be calling my family. My American Family, in Durham, North Carolina. In a few days we're going to Cincinatti, Ohio, to celebrate New Years with the extra brother. And it'll be great. Just as I'm having a great time here.

Merry Christmas people. And I'll come back with pictures later. In Swedish.

Surfa tråd

På Landvetter i måndags var vi på Espresso House. Vi köpte fyra chailattar och drack dem medans vi väntade på att åka till Köpenhamn med flyget. Bara för att ta flyget till USA, där jag är nu. Men på deras skyltar hade dem ett konstigt påstående. För på Espresso House kunde man surfa tråd. Jag undrar vad man gör då. Kan någon förklara?

Chicago

Jag är i Chicago. I USA. Jag sitter på ett hotellrum och bloggar. Jag är väldigt glad. Saken är att hemma är klockan 16:13, eller hos er är klockan 16:13. Här är klockan 9:13. På morgonen. Och jag har rätt nyss vaknat och duschat.

Igår var vi sanna turister i Chicago city. Vi var i Millenium Park och sen gick vi och åt snabbmatslunch. Småbror och fader åkte skridskor medans jag och mamma gick i affärer. Urban Outfitters var den absoluta favoriten, med supermycket superfina t-shirts för en hyfsad summa pengar. Där köpte jag en söt lång svart t-shirt med jättefint tryck. Sen gick vi till Old Navy som hade fina tublinnen. Ett grönt och ett svart köpte jag.

Efteråt åkte vi upp i John Hancock Building. Till 96:e våningen där vi fikade och jag fotade staden. Bilder får ni nån dag när jag orkar lägga in dem på datorn. Sen vandrade vi runt lite till hittade en sportaffär där vi fastnade en längre stund innan vi åt middag. Som var Stuffed Pizza. Som är en pizza med dubbla bottnar och fyllning emellan som bara finns i Chicago. Det var gott. Men fett.

Så hittills har USA vart en fullträff. Men lite jetlaggat.

Här kommer jag.

Jag säger hejdå till Sverige med en bild. På min hand och en blomma. En färgglad lite vissen blomma. Hejdå Sverige. Hej USA.

She says it all without a thought in her head

Igår var inlägg 150, inte tänkte jag på det. Det var liksom inte en lika stor grej som det hundrade, men det hundrade inlägget var det rätt längesen jag skrev. Eller i varje fall känns det så. Men jag vet inte. Det var ju i början av denna här sjukan. I början av det jag aldrig verkar bli frisk ifrån. Det är tråkigt.

Något som däremot är kul är resan imorgon. Vi reser till det stora landet i väster. Till extrabror, bonusfamiljer och vänner. Till en ostressad jul oh nyår. Några jetlaggade dagar, och en del bilresande. Och framför allt mycket roligt. Lite shopping och inköp av ipod nano till människan som sitter här bakom datorn borde väl också hinnas med. Men framför allt ska vi ha en trevlig jul och ett roligt nytt år. Sen får resten bli som det blir.

This is about as silent as it gets. Hush, hush.

Jag har packat hela dagen. Fattar inte riktigt att vi åker på måndag. Det känns inte riktigt så, inte heller känns det som jag redan har lov nu. De två lediga dagarna gör mycket. Eller kanske alla veckor sjuk den här terminen gör mycket. men absolut minst känns det som jul. Lite julkänsla gav i varje fall betygen vi fick igår. Jag vet inte om det är riktigt är normalt men att få sina betyg ger i varje fall känsla av terminslut och känsla av terminssslut på höstterminen borde medföra julkänsla. Men den där härliga känsln av att nu är det jul och nu kan du slappna av har inte infunnit sig. Kanske för att jag sprungit runt som ett litet troll för att få ihop grejerna. Kanske blir det bättre när vi sätter oss på planet och det är inget mer att göra. Kanske inte.

Jag lyssnar i varje fall på musik nu. Ny musik för mig. Automatic Loveletter är bandets namn och för en gångs skull är det en tjej som sjunger. Och hon har en så härlig lite hes röst. Det är också trevligt att det just är en hon. För sånt händer så sällan.

Oh, happy day!

Jag mår bra idag. Eller helt frisk är jag inte än men idag ska jag inte klaga. För jag är glad. Jag är i mental toppform. Det är en sån dag när det känns som man kan göra vad som helst. Och ingen stoppar en. Så anledningen till vad är då anleningen till detta? Jo, att jag umgåtts med några av mina bästa vänner idag gör inte saker sämre. När man dessutom får reda på några betyg, osänkta och lysande (!), och man mår bättre i händerna så är dagen nästan gjord. Inget spelar nån roll när man känner så här, för man är glad. Och inget kan stoppa mig.

What's my age again?

Jag har vart hos arbetsterapeuften igen. En annan arbetsterapeuft än förra gången. Fick helt nya rekommendtioner. Ortoserna ska på på natten, med bettskena och hela paketet kommer jag bli sketsnygg.... Händerna ska användas så mycket som möjligt och äckel-träningsschemat ska följas. En möjlig diagnos fick jag också. Karpaltunnelsyndrom, vilketinnebär att en nerv i min handled är klämd och gör så det gör ont. Så därför har händerna ont. Det har inget med febern att göra.

Idag sitter jag i varje fall framför datorn och skriver. Framför min dator. För jag har köpt mammas lilla fina laptop. Min första egna dator. Det känns bra. Väldigt bra.

Du gamla, fria nord

Dom tog det sista fyllot
på den sista permissionen
Dom beslagtog hans sista ägodel
och släpade honom hårdhänt sen ner till stationen
Dom sa: Okej, stan är lugn nu
Nu kan ni låta era söta, vita barn springa omkring
Och dom kom ut ur sina gömmor
och dom såg sig runt, men dom såg ingenting

Du gamla, fria nord
Här på bästa sändningstid får vi ett välserverat styckmord
Varför inte stänga av solen fort
För vi lever inte länge nog för att
rätta till allting dom gjort mot dig
rätta till allting dom gjort mot dig

Högt ovanför gatorna i stan
delas piller ut mot flunsan medan nya planer smids
Ja, dom stora männen har en ny plan
Det är att kriminalisera symtomen medan sjukdomen sprids
Och när jag vaknar
ömmar mina käkar och min panna svettas kallt
Jag försöker hålla hårt i nåt
men jorden vill spricka, det är lava överallt

Den här låten är bara så otroligt bra. Lars Winnerbäck är den som gjort den. Efter ett orginal av Ani Difranco. Och den ger mig rysningar ända in i benmärgen. Men jag blir rädd för framtiden när jag hör den, för vart är vi på väg? För som Lars själv sa på konserten, "Det är en framtidsutsikt där man bara kan tänka andra tankar än hårdare tag mot allt. Barn, gamla, kriminella."

Jag vet inte.

Jag fortsätter i samma spår som igår idag. Jag tittar på gamla bilder. Nu inte från någon resa, utan från när min extrabror Neil bodde här. Och det är Neil som tagit bilderna. Ja, nu ska jag förklara, Neil var utbytesstudent som bodde i min familj. Så vi har typ adopterat honom som extrabrodern i familjen. Honom ska vi hälsa på i USA. Efter ett halvår ganska exakt. Det blir trevligt.

Efterssom Neil är amerikan hade han väldigt roligt åt den här skylten. Och farthinderskyltarna. Can you figure why?

Fart and grunt. Läst på engelska. Ja. Det är inte lätt

Så onödigt

Det blev inget sjukhus. Barnkliniken hade missuppfattat det barnmottagningen som vi pratat med sagt. Och ville lägga in mig nästa måndag. Då åker jag till USA. Skit blev det. Jag var rädd i onödan. Jag och pappa satt och väntade i onödan. Hela dagen. Det känns onödigt. Totalt skitonödigt. Det gör så man irriterar sig på sjukvården i detta landet. För funkar gör det inte alltid.

Let the sunshine, let the sunshine in

Jag sitter och väntar på att de ska ringa från sjukhuset. Så att vi kan åka. Samtidigt lyssnar jag på Lightspeed Champion för att försöka få mig själv i bättre humör. Om du lyssnar på The Flesh Failures och Galaxy of the Lost kan man inte göra annat än att dra lite på mungiporna.

So let the sunshine in. Let the sunshine, let the sunshine in.

Inlagd sill

Jag ska bli inlagd. På barnkliniken. Så att dem får reda på vad det här är. Innan vi åker till USA. Jag tycker det hela är lite läskigt. Men i varjefall. Det blir nog inte så mycket bloggande närmaste tiden.

What did you expect from me?

Jag vet inte längre hur man gör när man skriver utan att klaga. Jag har mått dåligt alldeles för länge för att komma ihåg hur det går till. Men jag gör ett försök. Just nu sitter jag och tittar på bilder från resor gjorda för några år sedan. Förundras över hur liten jag ser ut och över hur megaliten min bror ser ut. Jag minns ju det som det var igår. Men igår såg vi väl inte ut sådär?

Familjens leriga fötter i Frankrike sommaren 2006. Det var en varm dag när vi gick över en tidvattne vik till en klosterö på andra sidan. Och självklart gick vi när det var ebb. Jag tror pappan min tog bilden men jag vet inte så noga, det kan lika gärna varit jag, min bror eller mamma.

Hey girl, you are beautiful!

Detta är mina handledsortoser. Tillsammans med värkmedicin och ett träningsprogram har de gjort så att smärtan i händerna går att leva med. Det är jag glad för. För även om det fortfarande inte går att skriva för hand och det är svårt hålla bestiken så är det hundra gånger bättre än utan. För utan det så skulle jag gråta av det onda utan ens använda händerna. Och så kan man inte ha det. Sen är det väl inte det vackraste världen har sett. Men just nu har det en underordnad betydelse. För flickor och pojkar där ute med handledsortoser eller andra liknande hjälpmedel, det viktiga är hur vi mår. Sen kan de andra tycka vad dem vill om våra handledortoser, för vi vet att sånt spelar ingen roll.

Jag klarar inte av sånt här

Om en vecka och en dag åker jag till det stora landet i väster. Det ska bli massor med skoj. Framförallt nu när min feber gått ner. För det har den. Jag är frisk! Om man bortser från händerna med handledsskydd och ont. Men i varjefall. USA-resan. Jag borjar bli lite smått stressad. Jag måste ju vara färdigpackad om en vecka. Ha allt jag ska ha med mig i stora och små väskor och fixat julklappar till alla. Det börjar bli lite panik på den fronten. Men bara lite. För det är så svårt att komma på vad man ska ge till lillebror och pappa och utbytesstorebror. Men jag måste. Den här veckan helst.

Äntligen

Så nu efter en del om och men får ni bilden som skulle vart på inlägget igår. Varsegod!

When the diffrence between good and bad is illustrated by a line in the road.

Blogger är inte min vän. Eller i varje fall inte när det vägrar att publicera mina fina bilder. Eller fina vet jag inte. Som nu. Blogger vill helt enkelt inte publicera den fina bilden jag hade. Buhu. Det var ju en sån bra bild. Det var en solig bild. Som fick mig att glömma att mina händer gör ont. För den bilden är från tiden innan saker började göra ont igen. Den är från veckan innan den här helt enkelt. Men efterssom blogger verkligen inte vill så får ni bilden imorgon. Publicerat på nåt annat inlägg. Antagligen.

Push replay, just hit replay

Jag har varit och second-handshoppat idag. Med mor min. Hittade en jättefin svart sammetskavaj till nyår. Att ha över min helt armlösa klänning. Hittade också ett silvrigt linne. Som var sådär blekt silvrigt nästan vitt, som silver kan vara. Jättefint. Har inga bilder för jag orkar inte fota när ljuset är så dåligt, som det är på kvällen. Men i varje fall lyckat. Sen var vi på Rehab-shopen. Eller egentligen var vi där först, för sådana saker som tubbinda till handleder och penngrepp. Jag hoppas det funkar. För jag vill skriva. För hand. Och jag vill rita. För hand.

Sådana där alternativa.

Nu är jag ju inte direkt seriös. för låtarna jag har i den här låtlistan är inte det minsta alternativa. Men det är sån musik listmusikslyssnarna lyssnar på ibland och tycker är jättealternativa. För vi är ju så alternativa och coola liksom. Det inbillar jag mig i varje fall. Inget fel på låtarna, för det är den bästa av sådan här musik enligt mig, men alternativt. Nej det kan man inte säga.

The music or the misery-Fall Out Boy
Whatsername-Green Day
Make it Right-New Found GloryI Heard You-Good Charlotte
Melt the Sugar-The Summer Obsession
My Happy Ending-Avril Lavinge
So much of not enough-Neverstore

Det finns dessutom hundra och åter hundra liknande, bra låtar. Men detta är några. Som jag gillar.

Analogue logic

Jag hade tråkigt. Så jag tog en bild på vårt fruktfat. Sen lekte jag. Med färger. Sånt är alltid intressant. Framförallt om färgerna blir så fina, som dem blev. Det tycker jag i varje fall.

Dåligt omen

Jag tror jag kan det jag pluggar. Det är ett dåligt tecken. Så jag borde plugga ännu mer. Men det är väldigt svårt när man tror man kan allt om atomer och valenseletroner och distansavtalsvilkor. Man läser samma sörja om och om igen och så tror man att man kan det. Men det är bara en skenbild. Egentligen kan jag det inte alls. Jag behöver lägga mer själ in i mitt pluggande. Engagera mig. Men det är svårt att engagera sig i atomskal och bytesrätt. Kan ni gissa vad jag pluggar? Mer än att det är kemi och hemkunskap?


Det är atomkemi och konsumenträtt, så det så!

Mina sjalar.

Jag har massa sjalar. De pryder min sänggavel och gör mig glad när jag vaknar. För jag har sjalar i alla möjliga färger och mönster. Jag gillar sjalar. Mig utan sjal blir som en fisk utan fena eller musik utan toner. Några sjalar jag köpte i början av hösten och min blogg syns här. Och här är då en del av de sjalar som finns på min sänggavel (ljuset är dåligt i mitt rum=dåliga bilder). Just nu så pryder den vita med rödaktiga mönster näst längst ut till höger min hals,Jag har vart hos arbetsterapeuften idag och fått handlesstöd och ett träningsprogram för händerna. För att få bort svullnaden och smärtan. Jag hoppas det lyckas. För jag vill inte ha ont. Men nu kemi och hemkunskapsplugg till proven imorgon.

Det är tanken att det ska vara en stor rufsig boll. OK?

Om någon säger till mig att jag har sååå stort hår igen, ja på det där sättet, så att det låter som om det vore något hemskt. Då, ja då, ska jag fanimig nita till den personen. Jag vill ha stort hår. Det är tanken. Jag har inte tuperat upp det eller något, men att få mitt hår att se platt och "litet" ut tar ju år. Dessutom blir det fult. Mitt ansikte ser ut som det vore ett klot och ungefär tio mil brett. Därför har jag mitt hår som det var tänkt. Lite lockigt, rödblont och framförallt stort. Jag gillar mitt hår och jag står för det. Även om fint och tunt hår kan vara jättesnyggt så är det inte det på mig. Så jag tänker fortsätta vara storhårad.

Nothing ever seems to be stopping me.

Idag är jag full fart. Det går inte att stoppa mig. Inget kan stoppa mig, förrän händerna börjar värka men det skiter vi i just nu. Jag har energi. Massa energi. Men jag måste plugga. Så den kommer försvinna. Energin. Plugget kommer bli gjort men jag kommer ha tråkigt. Det är väl utsikten för dagen. Tyvärr.

Men jag ska ge er ett bloggtips. Om ni inte redan läser Underbara Clara's blogg borde ni börja nu. Med det samma. Hon har cool stil och verkar vara en genuint trevlig och härlig människa. Så skriver hon bra. Läsläasläs. Ja det var det.

Hand-i-kappad.

Jag har ont i mina händer. Såpass ont att jag inte kan hålla en penna. Det är lite jobbigt att skriva på tangentbord också. Så det blir nog tyvärr inte så mycket skrivet här den närmaste tiden. Jag är ledsen för det. Men det är inte så mycket jag kan göra. För folket på sjukhuset var ytterst osmidiga när det gällde hjälpmedel för hand-värk och liknande. På onsdag ska jag till arbetsterapeuften som ska ge mig lite hjälpmedel så jag kan hålla saker och ting. Men än så länge är inget säkert, och jag vet ingenting. Mer än att det gör rejält ont vill säga.

Vi är de som förbannar det gråa i grått.

Det är en sån grå dag idag. Hittills i varje fall. Vädret ute är jättegrått och jag fick leta jättelänge utomhus med min subfebriala kropp innan jag hittade något värt att fotografera. Något med lite färg. Och så har jag ont i mina händer och fötter och är trött. Jag vill helt enkelt inte vara med mera. En sån dag är idag. Men i varje fall är det ledarkurs i kyrkan i eftermiddag och det brukar muntra upp mig. Så fina roliga människor är där med mig och får mig att skratta. Förhoppningsvis lär vi väl oss något samtidigt men det spelar inte så mycket roll.Jag är trött på vintern redan innan den riktigt börjat. Bilden är från utanför vårt hus. Små blad växer upp i trädäcket och de brukar alltid vara gröna men nu är de gula och gröna och bruna istället.

We could be made for this, wait and see. Just wait and see.

Hellogoodbye, ingen kan väl ha undgått deras låtar som spelats så flitigt på radion. Framför allt Here in your arms. En rätt så söt låt må sägas. Men ändå. Smörig som jag vet inte vad. Grejen är att jag gillade Hellogoodbye. Innan vill säga. Eller egentligen gillar jag fortfarande deras äldre musik, typ den från EP:n Hellogoodbye. Låtar med namn som Shimmy shimmy quarter turn och Jesse buy nothing... go to prom anyways. Också den nya låten Figures A and B är helt ok. Men tyvärr är det inte vad folk förknippar med Hellogoodbye. Och så blir jag så störd när jag hör Here in your arms på radion. För jag vet ju att de kan mycket mycket bättre.

På tal om helt annan musik. Svensk metal är riktigt bra. Lyssna bara på Amon Amarth och Sonic Syndicate. Så bra. Så underbart. Så icke Hellogoodbye. Men ack så bra.

Always and never

Take it back to the streets
I'll start again
I'll never look back
I'll never look back, back
How do you feel it if
you don't feel anything
Don't have a heart attack
don't have a heart attack

Jag känner för att klaga idag. Klaga riktigt rejält. För jag har ont i lederna. Det är aj i mina händer, aj i min rygg, aj i knäna och fötterna. Det är kort sagt aj överallt. Aj. Och nästa vecka börjar den värsta skolveckan någonsin. Tre prov, franska diagnos, svenska argumentation och ett ton med läxor. Jag vill inte. Men det måste gå.

Just nu håller jag på att teckna en banner till bloggen. Den blir jättefin. Jag måste bara komma på hur jag ska färglägga. Och hur jag ska beskära när jag lägger in den i datorn. En del praktiskt. Men det lär fixa sig. Så redan nästa vecka eller kanske rent utav i morgon kanske det blir en ny banner här. Eller man kanske snarare ska säga attdet blir en banner, för jag har aldrig haft någon. Men det blir nog bra. Annars kan man ju alltid byta tillbaka.

Jag är bestämd nu. Bestämd.

Nu har jag ändrat mig igen. Inför gymnasievalet. Fast jag är inte osäker. Naturvetenskap med inriktning Estet/Bild på Lindälv, verkar det bli nu. Alternativt Miljövetenskaps-inriktiningen på samma program och skola. Det är skönt. För jag ogillar skarpt när jag blir alldeles velig och jobbig. Då stör jag mig och omgivningen sig på mig. För då pladdrar jag som en galning utan någon rim och reson.

Jag lyssnar för tillfället på Sonic Syndicate och annan liknande och hårdare musik, på låg volym. Jag är inte arg och inte ledsen. Då är de lägre volymerna perfekta. Kanske är jag konstig. De flesta verkar ju tycka att metal och annan hårdrock ska avlyssnas på högsta volym. Men jag vet inte, kanske är det bara en myt. Eller så lyssnar de flesta på den mesta musik högre än jag gör. Men jag vill inte skada mina öron. Så jag är försiktig.

Packeterat och etiketterat

Jag är inte riktigt färdigpluggad än. Nej. Men jag tänkte ge er något foto idag i varje fall. Även om det är kanske taget för ett tag sen. För det har vart så tråkigt väder det senaste och jag gillar inte att fota inomhus. Så ni vet. Så här får ni en finfin bild. På fruset väder och sol. På så jag tycker vinter och höst ska vara. Kallt, soligt och klar luft att andas. Annat än det gråa regnrusket här.

Jag pluggar.

Det har väl varit lite inlägg idag. Detta är bara det andra. Men jag pluggar. Konsumentkunskap i hemkunskapen. Samtidigt funderar jag på min bokrecension. Den är färdigskriven. Alltså råtexten finns där det behövs bara lite sliperi på den. Men det är inte så mycket kvar där, mest formuleringer och snitsiga uttryck. Ja, kort sagt det en lärare kräver för högsta betyg. För det är det jag vill ha. Annars lär jag sänka mig. Och det vill jag inte. Men först ska jag plugga hemkunskap. På konsumentlagar och konsumentinformation. Förhoppningsvis lyckas jag med det innan jag ska till öppna huset på Lindälv. Dit åker jag om en timme så. Nu gäller det. Pluggning på högsta speeden. Bara tuta och köra. Tut-tuuuuut!

PS. Jag har fortfarande feber. Fjorton dagar idag. Mycket omysigt. Men jag är i skolan ändå. För jag smittar inte.

Tandläkarskräck. del 2

Igår trodde jag att jag inte var rädd för att gå till tandläkaren. Ha. Vilket skämt. Eller jag är inte speciellt rädd för själva tandläkaren eller helt normala rutinundersökningar. Men tandavtryck. Fy. Hjälp. Innan de stoppade in den stora saken med avtrycksmassa i min mun så säger dem "Du kan få lite lätta kvälningskänslor". Lätta kvälningskänslor! Det var mer spykänslor deluxe. Jag trodde jag skulle börja gråta när de sa att de behövde ta om din överkäke. Men jag klarade det. Så stolt är jag. Men jag gör det inte igen. På länge. Nej förresten. Jag gör det aldrig igen. Det var hemskt. Det är hemskt. Snälla låt mig slippa mer sådant för typ resten utav mitt liv. För det är vidrigt.

Your tears don't fall, they crash around me.

Vad gör man när man har en kompis som gråter, som är ledsen och man inte kan göra något åt det? Situationen ser inte så ut för mig idag, men jag har varit med om det. Några gånger har jag varit den som gråter, några gånger den som ska försöka trösta. Det är lika svårt alla gånger och jag vill inte vara med om det igen. För vänners tårar faller inte utan smärta hos mig. Det är en av de saker som gör absolut ondast, att se någon man älskar gråta. Eller vara ledsen. När man inte kan göra något. Det får en att känna sig maktlös och dålig, även om det kanske inte riktigt är rätt reaktion i alla lägen. Men man reagerar sällan som man vill.

Dagens.

Utmattningen från igår har uteblivit. Dock är jag rejält trött, även om mitt hjärta inte rejsar med cirkus 100 slag i minuten. Man ska vara glad för det lilla, man ska vara glad för det lilla. Det skulle vara trevligt och veta vad det är jag har för sjukdom dock. Så att man slipper säga "Eeeh, feber". Så fort någon frågar. För frågar gör folk, hela tiden. Det är inte utan att jag blir trött. Det vill säga tröttare än vad jag blir av ansträngningen att över huvud ta sig till skolan. Nu ska jag försöka skriva klart den bokrecension mitt MVG i svenska hänger på. Den måste alltså bli bra. Och jag hoppas inte allt skiter sig. För då kan jag gå på kafe* ikväll. Yeahyeah.

*Att notera. Kafet är ungdomskafe i kyrkan det vill säga ungefär ungdomsgrupp. Bara att vi aldrig egentligen har undervisning och så. Vi sitter mest i sofforna och snackar och flummar, eller spelar biljard eller kort eller nåt. Mycket trevliga människor brukar i varje fall komma.

Tandläkarskräck.

Nej, jag är inte speciellt rädd för att gå till tandläkaren. Jag var där idag. Klockan nio. Det jag tycker är lite läskigt är att jag ska få bettskena. En sån som min mormor har. Iiiiih! Hur ska jga kunna sova med en sån i munnen. Hur frågar jag bara. Nu ska jag vila upp mig lite innan jag ska till skolan. Jag ska försöka överleva ytterligare tre timmar där. Utan utmattningssyndrmonen från igår eftermiddag. Det ska nog lyckas ska ni se.

Titta vilka fina solreflexer! Titta! Den här grinden är en gammal grind som innan satt på våra väg. Nu finns en ny större och bredare grind på vår väg men den här ligger fortfarande på sidan utav den. Visst är den charmigt. Bilden togs av mig igår när det var finare väder än idag. För idag regnar det. Usch och fy.

Jag vet vad jag vill

En sån här vill jag ha. Ja precis en sån här. En Creative Zen Stone Plus. Det kanske till och med min ekonomi överlever. Men vi får se. Efter USA.

Skola då.

Jag var i skolan idag då. Första gången sedan jag var sjuk. Och jag är väldigt trött nu. Mer trött än jag borde vara. För egentligen borde jag göra skolarbete. Fast jag orkar verkligen inte. Det är förjävligt om man säger. Och nästa vecka blir det School-week from Hell. Med alla prov redovisningar och inlämningar. De facto börjar nog den veckan redan på torsdag med franska diagnos. Och jag är inte fullt frisk. Jag orkar inte. Nej, nu lägger jag mig framför tv:n och samlar kraft. För jag måste orka. Annars blir jag sänkt. Och det vill jag ju inte.

Det är förresten bestämt nu. Simmningen och jag pausar fram till efter USA. Eller kanske ännu längre. Beroende på när jag blir frisk och hur jag känner mig. Jag var i simhallen igår och talade om för tränaren. Fick sån lust att simma. Men jag får ju inte anstränga mig. Bajs.

När strömmen går.

Fem minuter efter jag kom hem, när jag precis satt in min lunch i mikron gick strömmen. En sådan bra tajming va? Det är nu 40 minuter sen strömmen kom tillbaka och jag är glad för det. För det är svårt att klara sig utan ström. Inget funkar och man står alldeles handfallen. Vad ska man göra? Dessutom, efterssom vi har egen brunn, så funkar inte vattnet. Man kan inte spola i toan eller dricka ett helt vanligt glas kranvatten. Det är något som är jobbigt.

När Stormen Gudrun kom i januari 2005 blev vi utan ström betydligt längre. Dryga dygnet om jag minns rätt. Och då låg telefonledningarna nere också. Just idag fattar jag inte riktigt hur vi klarade det. Men jag kommer faktiskt inte ihåg några större problem. Fast det kan ju vara så att jag glömt. För det är ju ett tag sedan nu. Men det måste inte vara stornm för att det ska bli strömavbrott hos mig. För vi bor ute i ingenting och då händer sånt rätt ofta. Ibland utan märkbar anledning. Som idag.

Jag har den finaste väskan någonsin. Knapparna och spöket har jag sytt dit själv, annars är det bara en stor grå axelremsväska med snygga fickor. Men det är min favoritväska. Alla kategorier.

...och jag måste snart skrota en trogen vän.

Min mp3-spelare håller på att ge upp. Den vill inte ladda sig till en av familjens datorer och stänger av sig utan anledning. Musiken vill heller inte alltid fastna när jag försöker ladda över den. Så jag behöver en ny. Relativt snart. Helst skulle jag nog vilja ha en snygg Creatie Zen eller Ipod Nano men min ekonomi tillåter inte det. Är det någon som har bra tips på bra mp3-spelare åt mig? Billiga sådana, gärna med plats för typ ett mikro-SD. För ett sådant har jag i min nuvarande spelare. Och det skulle ju vara bra om jag kunde använda det igen. Så tipsa-tipsa-tipsa mig. Tack på förhand då.

Så här.

Jag har tecknat lite. Den här bilden var nån slags bild av hur jag skulle vilja att jag såg ut. Ibland i varje fall. När jag precis ritat den så såg min bror den. Vid det tillfället var den inte färglagd som nu. I vart fall så sa han att det ser ju ut som du. Det värmde. Sen färglade jag och så blev hon lite för hård för min smak. Jag gillar fortfarande hur hon ser ut, men jag det är det inte alls.


Den här bilden är något jag hemskt gärna skulle trycka på en t-shirt. Kanske färglagt i färger liknande dem på pennorna i bilden eller andra klara färger. Det skulle vara kul att göra. För tänk dig en alldeles egen t-shirt. Jag ska fundera på hur jag ska göra det och sen försöka sätta planen i verket. Låter inte det väldigt trevligt så säg.

På tal om ingenting och allting. Jag har vart hos läkare igen med min feber. Tagit ett antal blodprov. De snabba var blanka men nu väntar vi på provsvar som tar lite längre tid att få. Om två veckor ska jag på återbesök i vårdcentralen. Läkaren kom i varje fall fram till att det inte smittar vad jag än har, med andra ord får jag gå till skolan om jag orkar. Men ingen gympa eller annan fysisk aktivitet. Så imorgon ska jag försöka halva dagen. Det innebär lite mindre skrivande här och mer skolarbete. Vi hoppas att det går vägen så att jag kan börja komma ikapp med allt jag missat senaste veckan. Yeahyeah.

Sommarsommarsom... del 2

Ännu mer nostalgi occh längtan till sommaren som spenderades med de finaste utav flickor och pojkar. Nu låter jag kanske mega-fjortis och överpositiv, men det stämmer faktiskt. Och något kul måste man ju ha när man är sjuk. Eller? Dessutom måste ni ju veta vad jag tycker. Det är i varje fall det jag inbillar mig.

We're way to far from good

Det har gått långt nu. Jag får huvudvärk så fort jag försöker fundera på allt jag missat i skolan. Jag försöker jobba men kan inte koncentrera mig. Mitt huvud snurrar och jag yrar, känns det som. Har skrivit lite på min bokrecension, den ska vara färdig på fredag. Ja. Och tagit ut lite material till min argumentation. Den ska redovisas nästa vecka. Jippi. Jag tror jag går av av den glädjen. Inte direkt nej... Sen är det en massa andra saker jag är efter med. Matten till exempel. Även om just det in te riktigt oroar mig så mycket. Matte är ett sånt ämne så att det värkar som det alltid fixar sig för mig. Det brukar göra det i varje fall. Kan ha med att jag är rätt logisk när jag vänder den sidan till. Men i varje fall. Jag har alldeles för mycket att göra och jag är inte frisk än. Och imorgon ska jag till vårdcentral eller liknande för mer grundlig felsökning på mig. För jag har haft feber alldeles för länge nu.

Rise and shine

Efter busvädret igår skiner solen. Under lite moln. Men den syns i varje fall. Det är trots detta kallt ute. Mycket kallt. Tycker jag. Men man kan inte fortfarande inte riktigt lita på mig när det gäller värme och kyla. För jag har feber. Klickar du på bilden blir den jättestor. Bara så du vet.

Var inte rädd för mig, jag är så rädd för dig.

Jag kommer aldrig, kommer aldrig komma hem.
Flyktsoda ta mig iland
Sätt mig i brand
Flyktsoda ta mig i land sätt mig i brand, ibland, ibland, ibland

Jag älskar den låten. Den och Det måste vara radion. Och Uppgång och Fall. För ni vet nog vad jag talar om. Ebba Grön. Idag finns inget annat. Faktiskt. Eller det finns nog annat. Som feber. Och annan allmän skit. Men det skiter vi i nu. Vi lyssnar på Flyktsoda istället.

I feel better now.

Idag har varit en dag av allmän skit. För mig. Feber, huvudvärk och mensvärk. Bättre blir det inte. Men nu så kan jag ärligt säga att saker och ting känns bättre. Mitt huvud gör inte ont, så länge jag håller det still. Och magen är bättre. Det enda som inte förbättras är febern. Men den stiger inte i varje fall. Det kan man se som positivt. Om man nu vill det. Det vill jag.

Nu ska jag läsa bloggar, lyssna på bra musik (här och där) och bli bättre. Ja det ska jag. Sen när jag blivit bra nån dag måste jag ta tag i allt jag missat i skolan. Framförallt svenskan. Det blir en annan historia. Och jag kommer klaga på det innan det löser sig. För jag är sån. En gnällspik.

There's no reflection in this mirror.

Jag har verkligen inte tänkt på det. Vilket antagligen ni har. Faktumet att det är fredag. Och jag har haft feber i en vecka. Jag har verkligen inte gjort något idag. Jag brygger kaffe till mamma, bror och mig, men det är väl ungefär det enda. Annars har jag bara suttit här. Framför datorn. Och slötittat och intresserat läst i olika bloggar. Det är min fredag. Hur är din?

Just keep holding on.

Vet ni en sak? Ja, säkert vet ni massa saker. Den här saken är kanske ganska uppenbar med tanke på senaste veckans inlägg. Saken är den att jag inte blir frisk. Sjukan jag har, vill inte ge med sig. Om inte febern går ner snart kanske jag får ta mig till läkaren igen. För se om de hittar några fel på mig. Antagligen blir väl rapporten som innan, förkylning utan halsont, hosta eller snuva och med feber istället. Eller typ lindrig influensa. För mig spelar det egentligen inte någon större roll. Bara jag blir frisk.

För en gångs skull vet jag inte vad bilden föreställer. Jag kommer ihåg när den togs. Det är ungefär en och en halv vecka sen. Jag kommer ihåg att min bror sa "Gud, vilken cool bild". Och vad vet jag det kanske till och med min bror som tog den. Men jag vet inte riktigt. Faktiskt.

P.S från 10.30: Det blir besöksrekord den här veckan om någon läser idag imorgon och övermorgon. Tack för det alla. Som läser. Bara för det får ni några små (låt-)tips. Faker från australien har gjort en väldigt bra låt med fin video. Ses här. Lightspeed Champion som jag såg på MTV-Phaser igår när jag slötittade på tv har också gjort en jättesötig video. Här.

This heart attack. I've got to get away, I'm not coming back.

Jag skriver bokrecension. På Jane Eyre. Jag gillar inte bokrecensioner. De suger skrivglädjen ur mina fingrar på nolltid och kvar blir bara några papper. Fullklottrade med ord jag inte gillar. Och med upprepningar. Oeffektfulla upprepningar. Det blir alldeles stillöst och trögflytande. Jag får panik på det. P-A-N-I-K! Kunde inte vi få skriva små historier istället. Det kan jag göra. Helt frivilligt. Vad som helst. Bara inte bokrecensioner.

P.S Har ni märkt stilbytet på bloggen. Försökte ett tag byta färger helt, men jag tycker ändå det gröna och lila och orangea är bäst. Men nu är ivarje fall de lådor som jag i hemlighet stört mig på borta och rubriken större. Lite nya teckensnitt i övrigt. Så vad tycks? Ska jag byta tillbaka, är det bra som det är, eller behöver min blogg en Total blogg-makeover?

Mikroproblem.

Väldigt typiskt I-lands problem det här. Egentligen inte ett problem alls. Det är bara det att defrosten på mikron här hemma tar megalång tid. Typ tjugo minuter om man ska värma en djupfryst portion. Det är ju egentligen inget problem om man kommer ihåg ungefär när man ska ha mat. Men det gör inte jag. Jag glömmer istället vad klockan är och kommer i sista minuten på att jag är vargahungrig. Då har jag inte tålamod med mikron. Alls. Så fort min mat blir färdig ska jag äta lunch. Lite sent men bättre sent än aldrig som man säger. Ja, det var väl. Det.

Ingen sjunde himmel. Bara sju par skor.

Fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag och idag. Sju dagar. Med feber. Jag gillar det inte. Jag är rejält trött på att vara sjuk. Jag känner mig lat, för jag orkar ingenting. Jag känner mig onödig, för jag gör ingenting. Jag fryser och sen svettas jag, ibland fryser jag och svettas samtidigt till och med. Allt är bara obehagligt. Jag vill bli frisk. Det är ju ingen fara med mig enligt läkaren. Om bara Ibumetinen kunde ta ner min feber med mer än den tiondel den klarat hittills. Då skulle jag bli glad.












Sju par av mina skor också. I en hög. Får något måste man sysselsätta sig med. I högen ligger: Två par Converse All-Stars, ett par turkosa med Gina Trefeild-mönster och ett par svarta med flammor (som jag fått från bror). Svarta låga kängor från Rockport. Teva-sandaler med blå remmar (från mamma). Skottsrutiga kinaskor från Cheapo. Höga stövlar från Diba. Gympadojor Asics Gel, fått från bror. Det var det. Ja.

I'll be happy if you just happen to write a word or two sometimes.

Jag bloggar nog egentligen mest för mig själv. För att få skriva av mig, liksom. Och varje gång min besöksstatistik går upp så blir jag jätteglad. Det värmer mitt hjärta att ni faktiskt kan tänka er att läsa bloggen min. Men efterssom jag nu vet att ni läser mig och att ni faktiskt blir fler och fler, så skulle jag tycka det var jättekul om ni kommenterade ibland. Bara lite feedback. Ni behöver inte ens vara positiva. Och det är klart tycker ni det är alldeles lagom att läsa så gör det för all del. Jag tycker det kan vara jättesvårt att kommentera hos folk. Men som sagt jag skulle bli jätteglad av en kommentar lite då och då. Och ni får gärna göra som ni gör nu. Bara läsa. Det är också kul.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, Jenny Owen Youngs. Lyssnalyssnalyssna. Fuck was I och Hot in Herre är personliga favoriter. Det var väl det då. Nu ska jag göra annat. Mindre skojiga saker. Plugga Konsumentkunskap till Hemkunskapsprovet till exempel.

I guess I had to fall.

Jag var ju så pigg innan. Sprallig. Febrig, men trots allt energifylld. Nu är jag bara trött. Jag har i varje fall hämtat skolböcker åt mig. Så att jag kan jobba när andan faller på, som man säger. Väskan med alla böcker väger nog ungefär 10 ton skulle jag tro, så den får stå kvar i hallen så länge. För jag är alldeles trött. Så jag ska bädda ner mig i sängen. Eller soffan. Se på tv. Eller läsa. Vad nu verkar mest lockande. För jag vill ju bli frisk. Jag ska bli frisk. På något sätt. Så småningom. Eller imorgon. Låter inte det bra?

Nu är det inte sådär kallt på morgonen längre. Kylan är bara rå, inte det minsta isig och vacker. Inga frostrosor, ingen sol. Bara kyla.

Rekord är till för att slås.

Jag slog nog rekord på antal tights jag har haft på mig samtidigt idag. Fyra par tjocka sådana sitter på mina ben. För jag blev så otroligt trött på mysbyxor. Jag förresten jag har benvärmare på med. Inte för att det är samma sak. Min feber vill inte gå ner, trots att jag knaprar Ibumetin som läkaren sa till mig. Men jag är piggare idag. Det är alltid något.

På tal om rekord. Nystrand. Han är ju veckans rekordkung (jag vet att rekorden slogs lördag-söndag men detta var bara ett så bra tillfälle). Två världsrekord på två dagar. Det är kungligt, må jag säga.

100

Jag vet att detta är lite överambitiöst och så. Men jag har faktiskt en ursäkt. Den är enkel. Jag är sjuk. Och jag behöver sysselsättning. Göra siffror i äpple och sätta upp på en annan äppelskiva är alldeles lagom sysselsättningsgrad för någon med 38 graders feber. En sån som jag. Och äpple med kakao, kanel och socker är inte helt fel heller. För ätit upp kreationen har jag. För jag är sån. En ätare.

Alltså, typ hmmmm liksom.

Jag lyssnar på GOB's variant av Paint it Black. Den är trevlig. Även om jag faktiskt inte lyssnat på orginalet. Jag dricker Söderte med mjölk och honung i. Det är gott. Fast jag skulle inte vilja ha det utan mjölken. Honung kan jag klara mig utan men te utan mjölk är tabu. För mig. Och om en stund ringer säkert den sjuttioelfte telefonförsäljaren för dagen. Av någon anledning ringer det otroligt många telefonförsäljare på dagarna. Det är alltid samma sak:

Telefonen ringer. Efter ungefär fyra-fem signaler kommer jag på att telefonen nog inte kommer sluta ringa i alla fall och masar mig upp från sängen/datorstolen och bort till telefonen.

Jag, med väldigt trött röst: Hej det är Cecilia.
Klämkäck försäljare: Hej, jag heter .... kommer från företaget ....
Jag, om möjligt ännu tröttare: Ok
Försäljare, tydligt uppmuntrad av ok:et: Ja, om du inte redan visste säljer vi den här varan som heter .....
Jag väldigt trött nu: Jaha....
Försäljaren, fortfarande klämkäck och överglad: Är du intresserad?
Jag: Jag är inte över 18
Försäljaren, lite konfunderad: Nehej så det är inte Kaisa vi pratar med?
Jag: Nej.
Försäljare, försöker låta lika käck som innan: Men är hon eller kanske din pappa hemma?
Jag: Nej
Försäljare, snopen: Vet du när dem kommer hem då?
Jag: Nej.
Försäljare som fortfarande försöker låta trevlig: Ja men då ringer vi senare.
Jag: -
Försäljare: Jamen hejdå då.
Jag lägger på luren.

Förbannat slöseri med tid är vad det är. Förbannat slöseri med prima kureringstid. För jag ska bli frisk. Ja, det ska jag. Nu. För läkaren hittade inget fel på mig. Så det är väl typ förkylning utan ont i halsen, snuva eller hosta. Och med feber och trötthet då.

Allt du trodde på visade sig vara fel.

Jag trodde GOB, som ett tag för inte så länge sen var mitt favoritband, hade splittrats. Jag uppfattade det som att dem, precis som så många andra liknande band, hade gått skilda vägar. Men tydligen så var inte det fallet. För de släpper, nu den 27:e november, ett nytt album. Muerto Vivos heter det och efter vad jag har hört låter det bra. Mer sånt tack.

Imorse när min temperatur låg på 37 grader så trodde jag att jag var frisk. Eller i varje fall hyfsat. Sen dess har jag frusit och frusit och nu har jag 38 igen. Så min kropp tycker tydligen inte att den är frisk än. Jag tycker det är en onödig åsikt. För jag vill bara bli frisk. Det skulle vara så skönt att slippa sånt här. Och det här att jag fortfarande har feber innebär nog att jag behöver åka till sjukhuset för att kolla upp det, för efter 4 dygns feber utan andra symptom ska man det. Och nu är det över fyra dygn sen jag fick den här febern. Mindre sånt snälla nån.

...och hennes skratt rinner som pärlor över marken.

Bästa sättet att fixa julklappar till folk. Billigaste sättet också. Man köper massa glaspärlor i fina färger och sen pärlar man armband och halsband och örhängen av dem. Man kan variera i det oändliga. Och man kan göra precis den saken man vet passar till den personen, helt perfekt är bara förnamnet. Och vem blir inte glad för något man gjort själv? Så det är det jag fixat med hela helgen. Julklappar. Och jag är jättenöjd. Jag tänker ta bilder på grejerna som jag kan lägga upp här så ni får se när julen är över. För än så länge är det hemlisar jag har fixat.

En mycket sämre sak är temperaturen på mig. Den går upp och ner och upp igen. Som bäst idag har den vart nere på 37.5, sämst uppe på över 38. Jag vill ju bli frisk. Men medan jag blir det får jag i varje fall lyssna på bra musik. Typ det här. Och det här. Plus lite av det här.

För jag kan bara inte låta bli.

Trots att det var kallt som tusan för mitt febriga jag, så kunde jag inte låta bli att gå några små steg utanför dörren för att fota de små blommorna som jag såg genom fönstret. Det är så grått nu. Det finns inte ens någon kylig men vacker sol att titta på. Bara grådaskigt tråkväder. Och så några blommor som trotsat frosten och överlevt till nu. Dem här till exempel.

Jag vet inte längre.

Igår trodde jag att jag höll på att bli frisk. Jag hade lite förhöjd temperatur men ingen direkt feber. Jag tänkte att kanske, kanske, skulle jag vara helt normaltempererad idag. Men nej. Så blev det inte. Febern uppe på stadiga 38 igen och jag fryser och mår kass. Imorgon ska de ha trippelboll i skolan. Alla nior möter varandra och sen får den bästa klassen representera skolan eller nåt. Och de räknar med mig. Min klass alltså. Men jag är ju sjuk. Måste bli feberfri till imorgon alltså, om alla ska vara glada och nöjda. Så idag ska jag bara ta det lugnt och ta hand om mig själv så att jag blir jättefrisk till imorgon. Lär krävas mycket te för det. Mycket te. Och mycket vitaminer. Det tror vi på. Eller snarare det tror jag på. Faktiskt.

Det stora landet i väster.

Om en månad är jag där. I Amerikat. I USA. Då är jag i Chicago och har det säkerligen kungligt. Kan inte tiden gå lite fortare den månad som är kvar. För jag har väntat så länge på det här. Hela hösten har jag sparat för att riktigt kunna shoppa loss när jag är där. Så nu skynda tiden, lite i varje fall...

I'm a genius with a headache.

Nu på senaste tiden har jag nästan bara lyssnat på fin popmusik. Lugn och vacker musik. Musik som bara glider förbi. Inget har varit hårdare än packad bomull. Och det har nog behövts. Det har varit rätt skönt. Men jag är rätt trött på det nu. Jag behöver inte sådan musik. Jag vill ha hårdare musik. Argare musik. Mer bas. Mer trummor. Mer diskant. Mer skrik. Mer allt. Men framför allt mer ilska. Inte för att jag är speciellt arg. Det är bara så skönt när någon skriker åt en. Befriande på ett sätt jag inte kan förklara. Men ni kanske förstår ändå. Eller kanske inte.

Jag måste bara publicera min finaste nattbild någonsin. Igen. Som sagt är det ett löv i en vattenpöl. Egentligen. Men på natten visar ju sig en annan värld. En svart värld fylld med gröna krummelurer.

P.S

Jag har bara på mig tights och mysbyxor och t-shirt och ylletröja och ett par strumpor, och jag fryser inte. Innebär det att jag håller på att bli frisk?

Strykt hår och pudrad näsa.

För första gången i mitt liv har jag plattat håret. Bara luggen i och för sig. Jag var lite rädd att jag skulle bränna mig i pannan eller någon annanstans. Bara för att det skulle vara så likt mig. Jag lyckas alltid kladda ner mig, skada mig och välta ut saker. Det är liksom sån jag är. Klantig.Idag har jag också lyckas få ett puder. Det har jag aldrig haft innan. Men nu har jag ett kompaktpuder som faktiskt är rätt nära min bleka hudfärg. Mamma hade köpt det men använde tydligen inte det, så nu är det mitt. Så man kan nästan undra om jag börjar bli fjortis. Med plattat hår och pudrad näsa.. Fast jag har inte några hudfärgade läppar än, så än är det nog inte så farligt. Hoppas jag. För annars får ni säga till mig på skarpen.

Tyvärr är jag fortfarande sjuk. Sådär irriterande småsjuk. Med lite feber och hängighet. Inget allvarligt. Bara störande och jobbigt. Varför kan jag inte bara hålla mig frisk?

It's teatime.

Jag har druckit te. Gott te. Vaniljte med honung och mjölk i med en Skaftö-skorpa till. Så skanämligen te avnjutas för största effekt. I min värld i varje fall. Nu ska jag försöka fortsätta på en berättelse jag började med för länge länge sen. Försöka få någon klarhet i vart den barkar och kanske få den färdig. Vi får se hur det går i den stora Han-möter-Hon-och-Hon-möter-Han-sagan.

If you just forgot everything I told you.

Glöm att jag sa att det fanns nåot bra med att vara sjuk. Det finns det inte, man mår bara dåligt. Och har på sig groteska mängder kläder (strumpor, raggsockar, tights, mysbyxor, långärmadtröja, halvtjock tröja, tjock college-tröja) och fryser gör man ändå. Jag hatar det. Mycket.

En gång till.

Jag har gått runt hela veckan och sagt till mig själv som ett mantra: "Jag-vill-inte-bli-sjuk, jag-vill-inte-bli-sjuk. Jag vill inte bli sjuk!" Klart som glas blev jag sjuk. Ja, kanske inte sådär jag-mår-så-dåligt-så-jag-inte-kan-röra-mig-sjuk, men ändå sjuk. Feber stavas sjukan jag har fått. Det är skit. Och det är tråkigt. För jag skulle ju hålla mig frisk nu sa vi ju efter senaste sjukan. Vet ni. Jag lyckades inte. Men än är det inte på långa vägar så illa som förra gången. Tur det.

Det som gör det extra dåligt att vara sjuk den här gången är att vi har hemkunskap idag. Inte för att jag gillar hemkunskap något sådär extra, men vi har prov nästa vecka och jag har inte fått någon som helst provgenomgång. Så jag har ingen aning om vad jag ska plugga på. Men också att det precis börjat lösa sig med simglädjen och simmningen precis började kännas kul igen. Så blir jag sjuk och jag får börja om från början igen. Så funderar jag på om det är lönt att bli sjuk hela tiden.

Men det finns faktiskt en ganska bra sak med att vara sjuk. Om man ska se det hela från den positiva sidan. Man kan sitta och lyssna på musik och äta massa söta saker utan att någon klagar. För man måste ju ha i sig energi för att bli frisk.

Bilden är från i tisdags när jag gick till bussen. Himlen var så vacker. Och jag har inte några nyare bilder. Men den är i varje fall opublicerad. Fram tills nu då.

Nu så är det vinter

Imorse, när jag gick ut till bilen för att åka till skolan, så hade dammen frusit. Det var som en plasthinna över den. Isen var i och för sig så tunn att om man kastade en liten sten på den blev det hål, men det var is. Och självklart var det kallt...

Mamma påpekade just för mig att jag klagar mycket på att det är så kallt, så nu tänkte jag faktiskt säga något positivt om det. Världen blir så fin när det är kallt ute. När det snöar och är sådär alldeles krispigt kallt. Det är faktiskt något otroligt vackert och då gillar jag vintern.

Som sagt var jag på Romeo & Julia med klassen i förrgår. Den var väl, eh... Speciell kan man väl säga. Man hade lagt massa kraft på mordernisera smårepliker och hade sånger istället för vissa och så, det var jättebra. Sen kom de repliker som bar någon mening, så var de på Shakespeare-språk, alltså på samma sätt som den första översättningen och det var på vers. Det blev en lätt speciell blandning. Sen så slutar ju Romeo & Julia så sorgligt, och igår skulle jag velat ha någon Hollywood-feelgood-pjäs. Jag var helt enkelt inte på humör för något sorgligt, Så mitt humör frontalkrockade med Romeo & Julia. Men det var bra, på sitt sätt.

Matglädje

Okej, man tar ett paket kassler, en burk annanasringar och en påse Café de Paris-sås. Man skär ananas och kassler i bitar och gör såsen efter instruktionerna på paketet. Sedan slänger man alltihopa i en ugnsfast form och tar lite ost på. Sedan ställer man in formen i ugnen på 150 grader och låter den stå där i ungefär en kvart. Sen är det färdigt att serveras med lite ris och sallad. Och det blir jättegott.

I know there's something out there, something somewhere-

Jag ska göra mat. Med kassler. Sen ska jag åka bort till en kompis så att jag kan åka med henne till Romeo och Julia, som vi ska se med klassen. Det blir nog trevligt. Men om pjäsen inte är bra så blir det träsmak i rumpan. För vi ska sitta i tre timmar. Så vi hoppas på det bästa.

I'm right where you want me.

Jag sitter här. Här sitter jag. På en stol i hallen framför datorn. Jag skriver. Tittar till och med ut genom fönstret på iskylan utanför. För kallt det kan man säga att det är. Mycket kallt. Jag har väl antagligen redan skrivit om det ett antal gånger, men jag skriver det igen. För jag fryser.

Det öppna huset igår var bra. Träffade faktiskt en tjej som bodde på samma gata som jag när jag var mellan noll och sju år. Har inte träffat henne nån gång sen dess, så såg våra pappor varandra på det här öppna huset och pratade lite och tio minuter efter dem gått där ifrån kom jag på vilka det var. Sånt händer ibland. Eller snarare rätt ofta.

Av någon anledning har jag den senaste tiden börjat lyssna på musik som jag lyssnade på för drygt ett år sedan. Typ Fall Out Boy, My Former Self och Never Heard Of It. Musik som jag helt glömt av att den fanns. Eller kanske inte helt men jag har inte lyssnat på dem på jättelänge. Nu när jag lyssnar igen förstår jag faktiskt. För ingen av den här musiken är speciellt speciell. Det är bara vanlig musik. Alldeles väldigt vanlig. Men bra när man är på gladsprall humör. För man kan dansa till den. Och hoppa runt och se jätteskum ut. Men det funkar. Om man är glad vill säga.

Vintern dör, inte ännu.

Det är kallt ute. Kallt kallt kallt. Man går från bussen och hem och när man är hemma har man ingen känsel i benen. Och jag har ändå jeans på mig. Får väl börja att ta på mig långkalsonger under eller nåt om jag inte ska få permanenta köldskador. Eller typ termobyxor. För alla små vattenpölar är bottenfrusna och när man går ut på morgonen är det flera minusgrader. Jag gillar inte det. Jag fryser alldeles för mycket på vintern för att tycka den är trevlig.

Snart ska jag på öppet hus på Kunskapsgymnasiet för att se om det är något för mig. Men ärligt talat vet jag inte. Fast vi får se. Jag ska bara lyssna lite mer på Jakob Hellman innan jag går. För då kan jag för en stund låtsas att det är en smula vår i varje fall. För det är det Hellman är för mig. Vår. Och sommar. Ljus helt enkelt.

Inga bilder än eftersom jag inte orkat byta batterier i kameran. Ja så lat är jag...

I live to function, on my own is all I know.

Det är färdigsimmat för mig. För den här helgen i varje fall. Det var bara ett viktigt lopp idag och där klarade jag av att simma på pers. Loppet var 100fjäril och 1.10.19 blev tiden. Jag är nöjd. Jag är trött. Och jag är nog rätt glad. Det borde jag i varje fall vara. Men jag är inte alltid helt logisk.Det blev det inga bilder, batterierna i kameran bestämde sig för att ge upp precis när jag skulle börja ta publicerbara bilder. Så inga bilder idag. Tyvärr.

Men i varje fall är jag hemma, och sitter och lyssnar på Porcupine Tree. Men det händer inte så länge till för snart, snart åker jag på ledarkurs i kyrkan. Det blir trevligt. Om jag lyckas att hålla mig vaken vill säga. Jag är bara så trött efter två tävlingsdagar med totalt nio lopp. Har ju gått upp vid halv sju hela helgen. Det är ju ungefär när jag går upp till skolan så ingen sovmorgon här. Nej, nej. Så allt fokus på att hålla sig vaken ikväll. Och så ska jag försöka att ha trevligt smatidigt. Det går nog ska ni se. Nu lite mer lyssning på Porcupine Tree och lite läsning av trevliga bloggar. Sen ut i kallvädret för att åka till ledarkurs.

I am amazing

Sum-sim Regions första dag är avklarad. Och jag är grymt nöjd. Helt otroligt inponerad över vad min kropp klarar att prestera, även om jag vart sjuk. Det här är väl höjdpunkterna efter en dags simmning:

• 200 fjäril: Ett underbart härligt lopp där det inte började bli jobbigt förrän efter 125-150 meter och då höll jag ändå tekniken. Tiden var personligt rekord med 4 sekunder (igen), men trots detta ingen riksfinal. Istället kom jag 30:a i landet vilket inte heller är så pjåkigt när allt kommer omkring.
• 100 ryggsim: Dagens överraskning. kändes som det gick jättelångsamt men det blev ett personligt rekord med tre sekunder och en tid på 1.13.59. Det ger ett Dm-kval och en glad Cecilia. Yeahyeah!
• 800 frisim: Med fyra långa lopp i kroppen så gör jag 10.17.69 vilket är hela nio sekunder bättre än vad jag gjort innan. Mer behöver man väl inte säga?

Jag är så glad och stolt och imorgon tänker jag ta lite bilder så ni får se. Ja det var väl det.

And this will be relatively painless, with an impact like an trainwreck.

Imorgon är det SUM-Sim Region. Eller uttagningarna till ungdoms-SM i simmning för de som inte förstår. Jag ska simma alldeles för mycket känns det som. Även om det enda jag kan komma på just nu är 200 och 100 fjäril , 100rygg och 400 och 800 frisim. inte för det direkt lite grenar men jag vet att det är fler. Bara att jag inte kan komma på vad och det stör mig. För man måste ju veta vad man ska simma om man ska ladda. För det ska jag göra; ladda batterierna och köra skiten ur dem imorgon. Och i övermorgon.

Ni kan bara föreställa er hur mina muskler kommer värka på måndag. Aj aj aj. Men det ska man inte tänka på innan tävlingen. Den dagen den sorgen.

Är det någon annan som har märkt att myspace's musikfunktion har blivit bättre den senaste tiden. De har i vart fall tagit bort de mest störande sakerna med det hela. Typ att man innan inte kunde se hur långt en låt var laddad och att man fick byta låtar manuellt. Det är bättre nu. Så nu kan man faktiskt stå ut med att lyssna på musik från myspace en lite längre stund en innan. Det är ju alltid bra, eller i vart fall så länge bandet i fråga inte har någon Purevolume. För då lyssnar jag där istället.

Dagen till ära, och för att inte dra på mig en förkylning såhär olägligt, har jag på mig en över två meter lång halsduk som jag stickade färdigt förra våren. Den kan du se här. Bilden är från mammas stickblogg och i våras när jag fortfarande hade svartfärgat hår. Nu är håret tillbaka på den obskyra röda/bruna/blonda färg som det normalt har. Och jag brukar ha linser. När jag inte har mina nya glasögon som ser ut så här. Utan plastlappen som det står Scandinavian frames på såklart.

Nåväl, bilden är från SUM-Sim Region förra året och den är på en kille som vänder på ett femtonhundrameterslopp. Alltså, det suddiga är inte något som håller på att flyga upp ur vattnet utan någons ben när denna någon voltvänder.

-Vill du ha den värmd eller? -Vad? -Mackan alltså, jag kan värma den åt dig om du vill. -Aha...

Jag har suttit i cafeterian som det så fint heter på min skola hela dagen. Rätt ok. Även om inga andra nior kom och hälsade på oss. Bättre än lektioner i alla fall och jag slutade tidigare än vad jag brukar. Så har jag tittat på vårat schema för nästa termin. Det är dåligt. Fyra och fem i fyra går vi till två dagar. Det är annat än den tjugo i tre-dag som är vår längsta nu. Men sådant är livet i grundskolan och snart är jag därifrån och går på gymnasiet och lever livet. Tror jag.

Tacka vet jag forntiden.

Man gjorde bra saker för länge sedan. Saker som höll länge. Tanken var att de skulle hålla minst till ens barn. Som den här cykeln. Den var pappas mormors cykel. Idag använder jag, hennes barnbarnsbarn samma cykel. Den enda reparation som är gjord på den är en bromsfix. Annars är den i samma skick som den köptes i. Det vill säga oväxlad med fotbroms och grym utväxling. För tro det eller ej, nästan utan någon ansträngning åker man på denna cykeln fortare än man gör på högsta växeln på min vanliga cykel. Nej tacka vet jag saker som håller. Saker med god kvalitet och hållbarhet.

Raggsocksben förstår ni.

Fick de här fina tightsen av mamma i helgen . Det absolut finaste med dem är att de är varma. Om man har ett par strumpbyxor under i vart fall. Det är ungefär lika bra som raggsockor. Fast dem täcker hela benen. Det är mycket trevligt. Det som är lite tråkigt är att dem har någon slags mörkblåsvartaktig färg som inte riktigt funkar tillsammans med vanlig svart. Men jag har ju en blå jacka i vart fall sem dem funkar väldigt fint med. Och så fryser inte jag. Det är nästan den största bonusen. För jag som gillar tights och leggings så mycket att jag nästan bara vill ha det på mig är så kall av mig att byxor nästan är den enda lösningen nu när det börjar bli kallt och äckligt väder.

Vill bara påpeka att jag sitter ner på bilden. Alltså brukar jag inte stå med sådär böjda ben. Nu vet ni. Och visst är det lite roligt med den jättegröna grästuvan och de jättebruna löven. Lättroad eller vad?

Nåja.

Den här bloggen verkar ha blivit min klagosångsplats, där jag klagar på allt jag inte gillar alls. Men här och nu ska jag ge er lite saker jag faktiskt gillar. Den här videon är en av de sakerna. Eller inte bara videon. Hela sången Hey there Delilah är så söt. Och härlig. Jenny Owen Youngs gillar jag med. Framför allt sången Fuck was I och videon till Hot in Herre. Mycket fina båda två. En tredje sak som jag faktiskt gillar är sovmorgonar och inställda morgonlektioner (det är ju riktigt konstigt....naaat). Och fjäril. Fjärilssim menar jag även om fjärilar i sig är vackra. Och höstlöv det gör liksom hösten värd att leve i med sina vackra färger. Annat som gillas är Beautifulones som är en mycket fin och trevlig blogg. Det gillas med. Också Tigerlilys och Elinkan är mycket läsvärda/sevärda. Ni får fler bloggar någon gång när jag är på tillräckligt gott humör för att inte bara klaga. För nu ska jag till skolan. Och sen simmning med toppningspass. Mumsmums.

I'm desperate for it.

Jag vill ha vår och alla lätta fina känslor hör ihop med våren. Jag vill ha ljus, värme och nygröna träd. För det är så jobbigt med mörker och kyla. Jag fryser så lätt både bokstavligt och obokstavligt talat. Jag blir lätt ledsen och nere och lika lätt har jag att bli glad och överlycklig. Även om hösten inte brukar vara lyckotiden för mig. Sommaren och våren ligger mycket närmre till hands när jag tänker på lycka och glädje. Kanske för att utsidan inte fryser lika mycket då och då fryser inte insidan heller. Ja du fattar vad jag menar. Jag vill ha vår. Hoppa över vintern.

Färdig, upprörd och glad.

Jag är färdig, jag är upprörd och jag är glad. Glad för att jag är färdig med So arbetet och färdig just för att jag är klar med detssamma. Men mest är jag upprörd. Jag har som sagt skrivit ett arbete om krisen i Darfur som jag gnölat och tjatat om länge (typ fyra fem dagar) och nu när jag färdig är jag upprörd. Upprörd och arg. För hur kan vi bara skita i vad som händer. Hur kan folk inte reagera? Försöker man prata om något sådant här med folk i min ålder är ett ointresserat mhm det man får på sin höjd. Hör de inte på? Förstår de inte att människor dör? Så arg blir jag. Och ändå vet jag att alla kan inte bry sig om allt. Många stänger av för att orka. Jag också rätt ofta. Fast inte just nu. För nu när jag är färdig, ska jag ta och diskutera, och trycka upp den broschyr som jag skrivit i ansiktet på folk och tvinga dem att läsa. För då kan de väl inte bara skita i det. Tur att jag gått med i Amnesty och önskade mig Save Darfur-skivan i födelsepresent. För annras hade jag varit arg på mig själv med. Och då hade jag inte varit så rolig att ha och göra med mig. Arrgh...