This town will remain silent

Slitna trötta ord är allt jag har kvar

Riv mina murar
bryt sönder mitt försvar
gör mig sårbar
gör mig svag
först då är jag
som jag

Red as blood.

Den här pojken är det finaste jag vet. Rätt upp och ner. Igår firade han och jag ett halvår. Och jag fick rosor. Tio röda rosor. Jag som nästan börjat tro att han fanns på riktigt.

Word

Mitt hjärta söker ord att ta in. Poesi och sånger. Men min hjärna orkar inte se.

Juliet

Vi sprang runt och mös och fotade och drack te i staden i måndags. Kan man vara finare frågar man sig stilla och lugnt. Nej svarar man.

Och klickar du på bilderna kommer du till mitt flickr. Vad ska det vara bra för då? Det vet jag inte.

Inspirational

Åh inspiration. Du vet väl vad jag menar?

Happiness is a warm gun.

Jag tror jag smäller av snart. Mitt tangent bord gnisslar när jag skriver på det men det var inte det jag skulle smälla av. Lycka är mer tänkbart. Ja för jag är så inihelvetes glad just nu. Nästan som för ett halvår sen när jag flög runt på rosa moln och inte kunde sova. Nu kan jag sova. Och det är bättre.

Jag har haft så tur tänker jag. Jag har vänner som älskar mig. Ett jobb som gör mig glad. Enlinje som är rolig och en pojk som gör mig lycklig. Det finns inte allt för många som irriterar sig på mig. Även om dem finns. Men jag skiter ganska fullständigt i det. Jag är jag. Och jag är lycklig.

Dagsläget.

Migrän som inte vill ge med sig. Jag gillar inte mitt huvud. Inte idag. För det håller på att brytas sönder i små glasbitar, som tränger långt in i hjärnan. Och gör att jag har slutat filtrera ljud och ljus. Hjärnan har helt enkelt slutat fungera. Klart slut.

I'm happy about it though.

Det har varit en lite rastlös dag idag. Sitta still är inte min grej. Inte idag ivarje fall. Jobbat, fikat i staden Götebog och skrivit en askungensaga i modern tappning har jag hunnit. Jag är rastlös i varje fall.

Vill kan vill inte sitta still.

Men jag är trött och måste kunna sitta still. Ta det lugnt. Få ner pulsen.
Men det är inte lätt när det är svårt och nu är det lov lov lov.
Imorgon blir det jobb ändå.

Razorwire. Rakbladstråd.

Hit me.

Jag har fått en spruta i foten. Det är inte så farligt som det låter, men det sticker av bedövning och jag får inte vara uppe och springa idag. Lite dåsig är jag, av kortisonet eller bedövningen. Inte vet jag vilket. Jag har en miljon böcker som jag redan läst men vill läsa igen och musik så jag vilar. Det blir nog bra. Och kanske, kanske, förhoppningsvis gör detta att jag kommer kunna gå ordentligt igen. Ett tag eller för alltid. Utan ondigheter.
Det skulle ju vara bra.
För ont såhär som det varit ett tag är långt ifrån braighet.

(Men jag mår bra ändå. Jag är lycklig. Det är inte synd om mig.)

Take me away

Hemma från två timmars jobbmöte. Nu bara för en stund sen. Allt är mycket nu och huvudet snurrar så fort något inte blir som jag vill. Vill inte ha det såhär det är då ett som är säkert. För jag brukar inte vara såhär missunnsam och misstänksam. Men när garden inte är uppe och livet redan laddat ur det sista ur batterierna har jag ingen aning om vad som stoppar det.

Det är mycket nu och det har jag väl redan sagt. Åtta timmars jobb den här veckan och normala timmar studier. Många med andra ord. 120%. Men nästa vecka är det lov. Välförtjänat

The picture as it is right now.

Jag har fått bilder framkallade. Det är kärlek på analogt foto och sommarminnen. Just nu. För jag älskar känslan av nya blanka pappersbilder med fantastisk kontrast i handen. Och de flesta speglar känslan så väl. Jag älskart. Som sagt.

Krossa mig.

Vet du vad det här innebär? Att jag kan krossas lika lätt som det där glaset. Och vara återuppbyggd på ett nytt sätt. Det innebär det.

The latest trend

Jag pillar på en bok. En bok med mina foton och mina i. Som jag ska få utskriven på Photohome. Åh, åh, åh. Förutom pengarna till kameran är det här den lätt bästa födelsedagspresenten.

Tell me please tell me.

Jag vill ha dig
Men jag vill inte ha mig

Vill inte ha min kropp
inte min gråt
inte min värme.

Jag vill ha dig.
Jag vill inte ha mig

My heart comes along with a beat.

Jag har musik åt folket. Eller rättare sagt Those Dancing Days har musiken, jag står bara för tipsandet. Och det är precis den sorts musik man behöver i den kalla värkande hösten. Egentligen är det inte själva hösten som värker utan ledsjukdomshelvetet i mina händer, mina fötter och min rygg. Jag vet inte om jag sagt det förut men jag lider av någon sjuka dem inte vet vad det är än. Och det gör att leder svullnar spontant och blir alldeles rosa och onda. Jag tycker detta är ytterst onödigt, men när det händer behöver man värkmedicin och glad musik. Som Those Dancing Days. Så det är bara att lyssna. Hör ni det?

Som du som jag

Jag som inte kan tänka som du.
Jag som bara flyger på vid ett moln som du inte ser.
Jag som är jag som är som du.

...

Jag kan inte tänka klart. Tankarna är dimmiga av lyckan och halva av smärtan.

Bright.

Vissa dagar är världen nästan smärtsamt färgglad.

Tanke

Cecilia tränar imorgon. Innan skolan. Och hon är peppast, för hon ska simma, simma, simma, med någon annan brevid, framför, bakom. Cecilia simmar imorgon, innan skolan. Någonstans har det nog gått fel i hennes huvud säger en del. Nä, säger hon, jag är helt rätt just nu.

Be this.

Det finns många sätt att handskas med att det är höst och kallt. Ett är att springa utanför dörren och titta på alla nya, gamla, tvåmans och rostiga cyklar som står där och egentligen borde vara inomhus.

Höstglöd

Jag brinner jag glöder jag smälter i kylan. Som i våras och som i somras och som nu. Aldrig skulle jag gå i dvala. Aldrig skulle jag sova.

The heights will knock you down.

Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen. Det är mycket nu. Jag har knappt haft tid att andas. Än mindre skriva, men det är bättre nu. Allting är bättre eller kanske är det lugnare och det känns som jag har tid att andas. I helgen är det kurs igen och innan måndag ska jag skrivit en bokrescension men det är ok för den är påväg.

Bilden är en av mina favoritbilder och gammal eller äldre i alla fall.

Nu ska jag andas.