2008

Det har varit ett långt år. Det är det alltid. 12 månader. Men visst det har varit bra.

Januari

Jag kom hem från USA och jag var sjuk.

Det var farande till Halmstad och Varberg och hundratjugotusen prover. Jag orkade ingenting. Men det började ändå bli bättre från och till orkade jag en hel skoldag. Jag valde program slutgiltigt och såhär i efterhand kan jag säga att det blev ganska bra. Och det blev mycket musik. Mycket arg sådan och ledsen sådan för jag var inte så glad. Så började jag jobba som simlärare, jag vet fortfarande inte hur jag orkade men det gjorde jag ändå.

Februari
Det blev nästan varmtoch nästan vår.
Jag hade fortfarande feber. Det var mycket med feber. Och det var relativt mycket outfitbilder. Så mycket som det någonsin blir i den här blogggen. På den här bilden till exempel har jag hängslekjol från lindex skjorta från Hm och länge sedan och skor och armband från London.

Sen började jag sy på litegrann igen. Jag var hemma halva dagar. Resonerade om Alla hjärtans dag och om semledagen.

Och jag lyssnade på musik på franska med Superbus.








Mars

Jag funderade över livets svårigheter. Som varför man kan gå barfota i sanden ena dagen och nästa dag är det snö.
Jag tecknade små söta figurer och var på ett underbart påskläger på Åh.




April
























Jag grät mycket i början. Sen blev jag glad och kär och kolsyrig i magen. Och det blev vår och nästan sommar. Och det blev mycket bilder och lite oförståelig text. Och ja han jag blev kär i då är samma som jag är kär i nu.

Maj
Det var mycket hav och klasberg. Och jag var så lycklig att jag inte visste vad jag skulle göra med mig. Jag var på skrivargrupp och skrev mycket. Men inte så mycket på bloggen. Det blev sommar och jag badade. Jag var frisk och livet var så himla fint, allting.























Juni

Jag gick ut grundskolan, var konfirmandledare och sov borta mycket. Och äntligen var det sommar på riktigt. Sedan var jag på Metaltown och hade bas i bröstet.























Juli

Konfirmation och provpainwalk med pojkar. Mitt knä dog på vägen. Sommar, välartad sommar var det och så seglade vi och till sist kom vi hem.



Augusti

Det var läger och födelsedag och skolstart på gymnasiet typ. Och jag kom fram till att gymnasievalet var en fullträff. Det står jag för fortfarande.

En mindre bra sak var min rygg. Den värkte och värkte och jag dog litegrann.























September

Jag fick min nya kamera. Mycket bilder blev det. Jag bestämde att jag inte skulle gå ner i dvala den här vintern. Jag har väl lyckats sådär med det.

Oktober

Lov och sex månader med pojken och stadsbilder i massorhet. En flicka som blir sjukare och får ont i foten och sedan spruta. Mycket jobb med de söta barnen.

November

Mycket simmning och jobb. Tävlingar och träningar. Och väldigt roligt. Nya glasögonen och årets första lilla pudersnö.

Jag var hos doktorn och fick en förklaring till varför jag mår som jag mår. Varför jag har ont i leder och feber och så. Diagnos brukar en sådan förklaring kallas och det var skönt.

December.
Den här månaden. Julklappar och Belgien. Sagobilder, sagokyla, sagoliv. Och skolavslutning klädbyte och nu nyårsfest.

Det har varit ett långt år. Ett långt bra år. Nu hoppas vi 2009 blir lika bra

Sagolikt

Noël

Det är julafton imorgon och förväntningarna är höga runt om i landet. Och det blir nog en bra jul det här året med.

Från mig och tomten i den lilla snökulan, till dig.
God jul.

Jag orkar inte slåss.

Nej, jag orkar inte bråka. Inte ens på låtsas. Inte ens på skoj.
Jag orkar inte skrika. Inte nu, inte idag, inte alls.

Fågel fenix född som ny

500 inlägg nu och här. Jag är inte stolt över alla. Jag är inte nöjd med allt jag gör. Men en förbluffade stor del av alla 500 inlägg är fina.

Stilen och tonen har förändrats med tiden. De förändras med varje inlägg jag skriver. Kanske förändras de i takt med musiken jag lyssnar på. Men mest trolig är att stilen och tonen och musiken jag lyssnar på förändras i samma takt som jag. Jag är en annan person än den jag var för 500 inlägg sedan men ändå är jag väldigt mycket den samma.

Jag ser ut såhär nu. Inte idag men den här veckan såg jag ut såhär. Likadan och annorlunda. Varje dag. Så är det alltid.

Julklappar

Jag får söta julklappar av barn som jag tränar. Man ler när man ser dem.

High on life

Jag trodde aldrig jag skulle bli lycklig av en liten snökula med en tomte i. Ni vet en sån där tacky sak som man skakar så att det snöar på tomten. Omöjligt trodde jag det var att få mig lycklig med en sådan. Det är det inte. Under de rätta omständigheterna.

Så, tänk dig att en elvaåring som väldigt tydligt köpt presenter till sina två tränare själv och omsorgsfullt slått in dem i presentpapper och sen påväg till träningen antagligen hållit hårt hårt i paketen, för presentpappret är alldeles skrynkligt på det där sättet det blir när man kramar för hårt på ett paket. Och tänk dig att man får ovanstående tacky sak av den elvaåringen, under de omständigheterna, då smälter det lilla tränarhjärtat och i magen flyger fjärilar så fullproppade med lycka att de snart sprängs. Kanske är det bara jag som är gråtmild och ovanligt känslosam. Men jag blir glad så fort jag ser på den.

Give me a light in the dark. Give me something to hold on to.

Jag är febrig, dålig och gnällig på eftermiddagen och på natten. Sval, positiv och bra på dagen. Sval, positiv och bra så länge solen är uppe. Så länge solen är uppe är jag den jag vill vara, men efterssom natten är en så stor del av dygnet på vinterhalvåret är jag nog mer den febriga, dåliga och gnälliga jag nu.

Kort sagt, mörkret håller på att ta kål på mig. Så känns det, men det vänder snart. Jag vet att våren kommer komma, det gör den alltid, och jag kommer bli ljus igen. Jag känner på mig det.

Christmas

Julbord innebär massa mat och prat. Är snart påväg mot jobbets sådant. Jag ska äta tills jag dör ungefär. För det gör man på julbord.

Mage

Min mage är intelligent nog att ge mig massor av smärta så fort jag petar i mig något och massor med illamående om jag inte petar i mig något.
Det känns ju så logiskt och bra att man bara kan jubla.
Inte riktigt. Nu återgår vi till att ligga hopkurade till en boll och be:
Gå inte sönder mage lilla. Snälla?

Snön ligger som en matta över marken.

Sharing different heartbeats

Man kan dela hjärtats slag
med någon annan
Jag kan använda samma rytm
som du.

Never ever ok.

Jag är sjuk. Spyr och har ont i halsen. Det är det det.

I'll float

Jag lever och jag är trött. Min hals värker och svider men man känner i varjefall att man finns. Jag jobbar inte idag. Men imorgon blir det möte. Så jag tar mig igenom. Eller mer än så jag klarar mig. fast jag inte är frisk.

Kattguld

Jag önskar det var vacker höst igen. Eller riktigt vinter. Snö eller vackra färger. Vad som helst förutom det gråa kalla råa regnet just nu. Vad som helst.

Ibland vill man inte gärna gå in, fast regnet öser ner.
Ibland vill man hellre sitta kvar och skratta högt där döden ser.
//Jakob Hellman

Weekend

Den här helgen har varit: sjukhet, fikasugenighet, filmtittighet, mysighet, pojkighet, klädighet, vinterskoighet, kappighet, musikighet.

Sjuk var jag i fredags. Illamående och febrig.
Fikade gjorde jag igår med mamma på sötkafé med bagels och varm choklad.
Film såg jag med pojken igår. Die Welle på bio. Den var en hemsk tankeväckare.
Mysighet och
pojkighet står pojken för.
Kläder bytte jag till mig på Fair Fashion Market och Clothing Swap på Världskulturmuseét.
Vinterskor köpte jag efteråt.
Musik är som alltid, alltid viktigt.

I can sing it to the sky, but it's a risk it won't reply

Jag har en diagnos. En förklaringsdagnos. Kanske låter det konstigt. Men jag är glad. För sjuk vet jag att jag är. Nu vet jag vad som gör mig sjuk också.

Vi firar litegrann med en av de finaste låtar jag vet. To the sky med Maps.

Doctor, doctor

Läkartid imorgon och jag är rädd. För att bli ett ingenting för en stund. För att få smärtan förringad. För att vara sjuk men inte riktigt sjuk nog. Jag vill inte, kan inte, klarar inte av det en gång till.

Tankekarta.

Ser du mig
Ser du smärtan
Ser du tröttheten
Ser du mig?

Ser du ögonen
som svider
Ser du ryggen
Ser du foten
och svullnaden
Ser du okoncentrationen
Ser du överrörligheten
och ser du
att jag aldrig kommer läka

Ser du mig
Ser du smärtan
Ser du tröttheten
Ser du mig?

Ett hjärta av snö

Men inte längre.

Now

Biblioteket innan jobb. Sånt är läget nu. Det är stå upp och ha tio minuter på sig. Det är ond fot. Och det är blogga. Litegranna påvägen. Livet leker, men inte för vilt och hur är det med er? Jag vill så gärna veta.

Nyhet,

Jag har en ny blogg. Eller snarare en till blogg numera. Engelskspråkig är den och är för att jag ska bli bättre på engelska typ. Och för att engelskspråkiga ska förstå. Enjoy.

I've got a new blog. Or more appropriate one more blog. It's written in English and it is for you that don't speak Swedish and for improving my English. Well. Enjoy.

Gå, vackla, stappla.

låt mig gå
som
spår i snön

förföljande
spår i snön

låt mig gå
jag har aldrig
gjort er något
ont

Look what I've got.

Nya glasögon. Vintersnö. Och en så trött flicka att hon blev sjuk. Det sammanfattar dagen.

Trötthet.

Jag har vart på tävling hela helgen. Skrikit, tagit tider, pratat, peppat, hejat, varit tränare helt enkelt. Det är roligt. Nästan roligare än att tävla själv. Jag trivs så bra där. Som den som är positiv pch glad och gör så mycket så att hon inte hinner tänka. Trivs till tusen. Nu är jag trött dock. Gå upp hela veckan plus hela helgen tidigt tar ut sin rätt. Alltid.

skär bränner går sönder

Jävlar. Jag har fått en handboll på lillfingret och hela handen är lindad så jag kan inte röra vänster handen utan att jag skriker. Det är skevhet och oturhet och det känns som fingret skärs sönder varje gång någon rör det. Fan.

I found a shoulder to lean on. An infallible reason to live all by itself.

Jag är så himla glad för glädjen nu. Det är värme och mening i bröstet. Så jag är glad.

Keep us in.

You, with your pride and joy

Me, with my criminal friends
You, with your self-inflicted happiness
And me to make it end

Jamen lyssna här.
Kom tillbaka hit när du förundrats över Paper Rivals genialitet en stund.
Tack.

Confuse me please.

Jag har jobbat och ska snart iväg igen.

Igår var det musik och flum och vänner på Allé. Ända fram till brandlarmet gick och min fot pajade och jag blev hungrig och så trött att jag trodde jag skulle börja gråta om någon trampade på mig. Och bli trampad på är lätt hänt när det är mycket folk. Så jag åkte hem. Och hann inte se Kid Down som nog skulle vart det bästa bandet. Men vad gör det när allt kommer omkring. Och det kommer nog omkring.

Att skriva är redigt förvirrat i tröttheten.

Och mina vänner och nästan släkting är finast.

Kolsyra-i-magen-fin

Nu står jag på biblioteket igen. Jag ska sjunga i kyrkan ikväll och vill, orkar, kan inte åka hem. För det tar lång tid. Men biblioteket är mys med alla böckerna och en dator man kan stå vid ibland som inte är min. Ha en kolsyra-i-magen-fin-dag. Eller resten av dagen i alla fall. Ni där ute.

Lämna grå betong

Det blir så mycket text nu i dessa dagar. Projekt kaktus går framåt. Så ni får smakprov.

"Smala korridorer och tuffa ungar, nördiga barn och lärare som blundar för det dem borde se. Känner du igen dig? Känner du hur pulsen ökar när alla stirrar och viskar? Och du vet att du aldrig kommer passa in. Så känner hon sig nu."

Det har inte spårat ur än. Texten är forfarande i mina händer och det är trevligt. Jag vill fortsätta ha det såhär.

Hold your breath and swim

Så tar man sig igenom det mesta. Det mesta dåligt kanske jag ska påpeka. I varje fall är det så jag fungerar.

Dead End med In Flames är en fin låt. Inte på det fina söta gulliga indiepopviset. Utan på hårdrockssättet. Och Anders Fridén ser ut som en snäll nallebjörn. Tycker jag.

"Kanske vet du inte hur det känns, men jag vet och hon vet och vi vet också att det finns få saker som är värre än det där första steget in i ett nytt klassrum där alla känner varandra."

Projekt Kaktus

Jag skriver på en historia det går framåt men långsamt och nu har jag till slut fått in det jag skrivit på datorn. Jag är nog nöjd. Smakprov åt folket (och Julia speciellt för hon hjäpte mig forma grunden skelettet till historien)

"Svett blod och tårar. Hon vet inte hur hon ska ta sig loss, lakanen ligger som rep runt hennes handleder och egentligen vet hon inte om hon vill loss. Men så knackar mamma på dörren igen. Vakna! Vakna! Hon lossar på bojorna av tyg och trasslar sig upp. Badrum, kallt vatten och spegel, men hon orkar och vill inte se spegeln. Så hon kladdar svart runt ögonen och sätter upp håret. Inte noggrant, inte fint, inte normalt någonstans, men det är hon, helt klart. Kläder hittar hon på vägen till hallen, detsamma gäller smörgåsen och juicen hon hinner peta i sig. Så är hon redo eller något liknande. Fast det är hon inte. Det kommer hon aldrig vara."

Projekt kaktus heter historien för tillfället och ser ni den i affären är det för jag skrivit klart den och fått in den till förlag. Men det kommer nog inte hända. Men drömma går ju.

...

De tittar bort
de tittar
de tittar bort
Krampaktigt tag i bröstet
de tittar
de tittar bort
demonstrativt oseende

Don't leave me. I want to live in this dream one more day.

Läget. Drömverklighet med mycket att göra. Och ont i huvudet och svårt att se. Men allt som allt. Drömverklighet. Klart slut.

I don't want to take more.

Det är skola igen. Skola är bra och roligt och skola är förbannat tröttande. Den är mycket. För mycket ibland, För roligt och för intressant helt enkelt. Men det är bättre än i våras, bättre än förra året och faktiskt bättre än alla andra år i skolan. Även om det kanske inte säger så mycket alltid.

(Jag har nästan slutat vara rädd, nästan. Snart så kommer rädslan vara ett bara vara ett minne. Hoppas jag.)

(Rosorna var från pojken och han är fin. Sådetså.)

This town will remain silent

Slitna trötta ord är allt jag har kvar

Riv mina murar
bryt sönder mitt försvar
gör mig sårbar
gör mig svag
först då är jag
som jag

Red as blood.

Den här pojken är det finaste jag vet. Rätt upp och ner. Igår firade han och jag ett halvår. Och jag fick rosor. Tio röda rosor. Jag som nästan börjat tro att han fanns på riktigt.

Word

Mitt hjärta söker ord att ta in. Poesi och sånger. Men min hjärna orkar inte se.

Juliet

Vi sprang runt och mös och fotade och drack te i staden i måndags. Kan man vara finare frågar man sig stilla och lugnt. Nej svarar man.

Och klickar du på bilderna kommer du till mitt flickr. Vad ska det vara bra för då? Det vet jag inte.

Inspirational

Åh inspiration. Du vet väl vad jag menar?

Happiness is a warm gun.

Jag tror jag smäller av snart. Mitt tangent bord gnisslar när jag skriver på det men det var inte det jag skulle smälla av. Lycka är mer tänkbart. Ja för jag är så inihelvetes glad just nu. Nästan som för ett halvår sen när jag flög runt på rosa moln och inte kunde sova. Nu kan jag sova. Och det är bättre.

Jag har haft så tur tänker jag. Jag har vänner som älskar mig. Ett jobb som gör mig glad. Enlinje som är rolig och en pojk som gör mig lycklig. Det finns inte allt för många som irriterar sig på mig. Även om dem finns. Men jag skiter ganska fullständigt i det. Jag är jag. Och jag är lycklig.

Dagsläget.

Migrän som inte vill ge med sig. Jag gillar inte mitt huvud. Inte idag. För det håller på att brytas sönder i små glasbitar, som tränger långt in i hjärnan. Och gör att jag har slutat filtrera ljud och ljus. Hjärnan har helt enkelt slutat fungera. Klart slut.

I'm happy about it though.

Det har varit en lite rastlös dag idag. Sitta still är inte min grej. Inte idag ivarje fall. Jobbat, fikat i staden Götebog och skrivit en askungensaga i modern tappning har jag hunnit. Jag är rastlös i varje fall.

Vill kan vill inte sitta still.

Men jag är trött och måste kunna sitta still. Ta det lugnt. Få ner pulsen.
Men det är inte lätt när det är svårt och nu är det lov lov lov.
Imorgon blir det jobb ändå.

Razorwire. Rakbladstråd.

Hit me.

Jag har fått en spruta i foten. Det är inte så farligt som det låter, men det sticker av bedövning och jag får inte vara uppe och springa idag. Lite dåsig är jag, av kortisonet eller bedövningen. Inte vet jag vilket. Jag har en miljon böcker som jag redan läst men vill läsa igen och musik så jag vilar. Det blir nog bra. Och kanske, kanske, förhoppningsvis gör detta att jag kommer kunna gå ordentligt igen. Ett tag eller för alltid. Utan ondigheter.
Det skulle ju vara bra.
För ont såhär som det varit ett tag är långt ifrån braighet.

(Men jag mår bra ändå. Jag är lycklig. Det är inte synd om mig.)

Take me away

Hemma från två timmars jobbmöte. Nu bara för en stund sen. Allt är mycket nu och huvudet snurrar så fort något inte blir som jag vill. Vill inte ha det såhär det är då ett som är säkert. För jag brukar inte vara såhär missunnsam och misstänksam. Men när garden inte är uppe och livet redan laddat ur det sista ur batterierna har jag ingen aning om vad som stoppar det.

Det är mycket nu och det har jag väl redan sagt. Åtta timmars jobb den här veckan och normala timmar studier. Många med andra ord. 120%. Men nästa vecka är det lov. Välförtjänat

The picture as it is right now.

Jag har fått bilder framkallade. Det är kärlek på analogt foto och sommarminnen. Just nu. För jag älskar känslan av nya blanka pappersbilder med fantastisk kontrast i handen. Och de flesta speglar känslan så väl. Jag älskart. Som sagt.

Krossa mig.

Vet du vad det här innebär? Att jag kan krossas lika lätt som det där glaset. Och vara återuppbyggd på ett nytt sätt. Det innebär det.

The latest trend

Jag pillar på en bok. En bok med mina foton och mina i. Som jag ska få utskriven på Photohome. Åh, åh, åh. Förutom pengarna till kameran är det här den lätt bästa födelsedagspresenten.

Tell me please tell me.

Jag vill ha dig
Men jag vill inte ha mig

Vill inte ha min kropp
inte min gråt
inte min värme.

Jag vill ha dig.
Jag vill inte ha mig

My heart comes along with a beat.

Jag har musik åt folket. Eller rättare sagt Those Dancing Days har musiken, jag står bara för tipsandet. Och det är precis den sorts musik man behöver i den kalla värkande hösten. Egentligen är det inte själva hösten som värker utan ledsjukdomshelvetet i mina händer, mina fötter och min rygg. Jag vet inte om jag sagt det förut men jag lider av någon sjuka dem inte vet vad det är än. Och det gör att leder svullnar spontant och blir alldeles rosa och onda. Jag tycker detta är ytterst onödigt, men när det händer behöver man värkmedicin och glad musik. Som Those Dancing Days. Så det är bara att lyssna. Hör ni det?

Som du som jag

Jag som inte kan tänka som du.
Jag som bara flyger på vid ett moln som du inte ser.
Jag som är jag som är som du.