Fortsätt att värma mitt hjärta. Det är ofta alldeles för kallt.

Jag var inne på bloggtoppen idag. Liksom för att se hur det går med mig. Jag var riktigt förbredd på att ingen skulle ha läst på hela tiden jag varit här. Men jag hade fel. Tack gullungar. Tack för ni läser de små få inlägg jag har hunnit klämma fram under tiden här i det stora landet i väster. De är ju inte många. Men när jag kommer hem. Då, ja, då, kan ni förvänta er fler. Och jag ska ge er bilder på allt jag inhandlat av skor, kläder och ipodar. Och på annat från detta stället.

Så i övermorgon flyger jag tillbaka över oceanen och landar sedan hos er sent på kvällen den 2:a. Till dess ska jag insupa en liten extra bit med Amerika-anda.

No swedish letters.

I have no Swedish letters today. Just because the wireless network in this place doesn't work the way I want. So I'm on Ouma's computer. That's also why I write in English today. Because Swedish without dots is annoying. Very annoying.

It's Christmas day today, and all presents have been given and received. And there where a lot of nice presents. I can tell. A lot of t-shirts with funny prints and scarfs and stuff. And plus that, the day was spent with wonderful people. People who I'm very proud to be calling my family. My American Family, in Durham, North Carolina. In a few days we're going to Cincinatti, Ohio, to celebrate New Years with the extra brother. And it'll be great. Just as I'm having a great time here.

Merry Christmas people. And I'll come back with pictures later. In Swedish.

Surfa tråd

På Landvetter i måndags var vi på Espresso House. Vi köpte fyra chailattar och drack dem medans vi väntade på att åka till Köpenhamn med flyget. Bara för att ta flyget till USA, där jag är nu. Men på deras skyltar hade dem ett konstigt påstående. För på Espresso House kunde man surfa tråd. Jag undrar vad man gör då. Kan någon förklara?

Chicago

Jag är i Chicago. I USA. Jag sitter på ett hotellrum och bloggar. Jag är väldigt glad. Saken är att hemma är klockan 16:13, eller hos er är klockan 16:13. Här är klockan 9:13. På morgonen. Och jag har rätt nyss vaknat och duschat.

Igår var vi sanna turister i Chicago city. Vi var i Millenium Park och sen gick vi och åt snabbmatslunch. Småbror och fader åkte skridskor medans jag och mamma gick i affärer. Urban Outfitters var den absoluta favoriten, med supermycket superfina t-shirts för en hyfsad summa pengar. Där köpte jag en söt lång svart t-shirt med jättefint tryck. Sen gick vi till Old Navy som hade fina tublinnen. Ett grönt och ett svart köpte jag.

Efteråt åkte vi upp i John Hancock Building. Till 96:e våningen där vi fikade och jag fotade staden. Bilder får ni nån dag när jag orkar lägga in dem på datorn. Sen vandrade vi runt lite till hittade en sportaffär där vi fastnade en längre stund innan vi åt middag. Som var Stuffed Pizza. Som är en pizza med dubbla bottnar och fyllning emellan som bara finns i Chicago. Det var gott. Men fett.

Så hittills har USA vart en fullträff. Men lite jetlaggat.

Här kommer jag.

Jag säger hejdå till Sverige med en bild. På min hand och en blomma. En färgglad lite vissen blomma. Hejdå Sverige. Hej USA.

She says it all without a thought in her head

Igår var inlägg 150, inte tänkte jag på det. Det var liksom inte en lika stor grej som det hundrade, men det hundrade inlägget var det rätt längesen jag skrev. Eller i varje fall känns det så. Men jag vet inte. Det var ju i början av denna här sjukan. I början av det jag aldrig verkar bli frisk ifrån. Det är tråkigt.

Något som däremot är kul är resan imorgon. Vi reser till det stora landet i väster. Till extrabror, bonusfamiljer och vänner. Till en ostressad jul oh nyår. Några jetlaggade dagar, och en del bilresande. Och framför allt mycket roligt. Lite shopping och inköp av ipod nano till människan som sitter här bakom datorn borde väl också hinnas med. Men framför allt ska vi ha en trevlig jul och ett roligt nytt år. Sen får resten bli som det blir.

This is about as silent as it gets. Hush, hush.

Jag har packat hela dagen. Fattar inte riktigt att vi åker på måndag. Det känns inte riktigt så, inte heller känns det som jag redan har lov nu. De två lediga dagarna gör mycket. Eller kanske alla veckor sjuk den här terminen gör mycket. men absolut minst känns det som jul. Lite julkänsla gav i varje fall betygen vi fick igår. Jag vet inte om det är riktigt är normalt men att få sina betyg ger i varje fall känsla av terminslut och känsla av terminssslut på höstterminen borde medföra julkänsla. Men den där härliga känsln av att nu är det jul och nu kan du slappna av har inte infunnit sig. Kanske för att jag sprungit runt som ett litet troll för att få ihop grejerna. Kanske blir det bättre när vi sätter oss på planet och det är inget mer att göra. Kanske inte.

Jag lyssnar i varje fall på musik nu. Ny musik för mig. Automatic Loveletter är bandets namn och för en gångs skull är det en tjej som sjunger. Och hon har en så härlig lite hes röst. Det är också trevligt att det just är en hon. För sånt händer så sällan.

Oh, happy day!

Jag mår bra idag. Eller helt frisk är jag inte än men idag ska jag inte klaga. För jag är glad. Jag är i mental toppform. Det är en sån dag när det känns som man kan göra vad som helst. Och ingen stoppar en. Så anledningen till vad är då anleningen till detta? Jo, att jag umgåtts med några av mina bästa vänner idag gör inte saker sämre. När man dessutom får reda på några betyg, osänkta och lysande (!), och man mår bättre i händerna så är dagen nästan gjord. Inget spelar nån roll när man känner så här, för man är glad. Och inget kan stoppa mig.

What's my age again?

Jag har vart hos arbetsterapeuften igen. En annan arbetsterapeuft än förra gången. Fick helt nya rekommendtioner. Ortoserna ska på på natten, med bettskena och hela paketet kommer jag bli sketsnygg.... Händerna ska användas så mycket som möjligt och äckel-träningsschemat ska följas. En möjlig diagnos fick jag också. Karpaltunnelsyndrom, vilketinnebär att en nerv i min handled är klämd och gör så det gör ont. Så därför har händerna ont. Det har inget med febern att göra.

Idag sitter jag i varje fall framför datorn och skriver. Framför min dator. För jag har köpt mammas lilla fina laptop. Min första egna dator. Det känns bra. Väldigt bra.

Du gamla, fria nord

Dom tog det sista fyllot
på den sista permissionen
Dom beslagtog hans sista ägodel
och släpade honom hårdhänt sen ner till stationen
Dom sa: Okej, stan är lugn nu
Nu kan ni låta era söta, vita barn springa omkring
Och dom kom ut ur sina gömmor
och dom såg sig runt, men dom såg ingenting

Du gamla, fria nord
Här på bästa sändningstid får vi ett välserverat styckmord
Varför inte stänga av solen fort
För vi lever inte länge nog för att
rätta till allting dom gjort mot dig
rätta till allting dom gjort mot dig

Högt ovanför gatorna i stan
delas piller ut mot flunsan medan nya planer smids
Ja, dom stora männen har en ny plan
Det är att kriminalisera symtomen medan sjukdomen sprids
Och när jag vaknar
ömmar mina käkar och min panna svettas kallt
Jag försöker hålla hårt i nåt
men jorden vill spricka, det är lava överallt

Den här låten är bara så otroligt bra. Lars Winnerbäck är den som gjort den. Efter ett orginal av Ani Difranco. Och den ger mig rysningar ända in i benmärgen. Men jag blir rädd för framtiden när jag hör den, för vart är vi på väg? För som Lars själv sa på konserten, "Det är en framtidsutsikt där man bara kan tänka andra tankar än hårdare tag mot allt. Barn, gamla, kriminella."

Jag vet inte.

Jag fortsätter i samma spår som igår idag. Jag tittar på gamla bilder. Nu inte från någon resa, utan från när min extrabror Neil bodde här. Och det är Neil som tagit bilderna. Ja, nu ska jag förklara, Neil var utbytesstudent som bodde i min familj. Så vi har typ adopterat honom som extrabrodern i familjen. Honom ska vi hälsa på i USA. Efter ett halvår ganska exakt. Det blir trevligt.

Efterssom Neil är amerikan hade han väldigt roligt åt den här skylten. Och farthinderskyltarna. Can you figure why?

Fart and grunt. Läst på engelska. Ja. Det är inte lätt

Så onödigt

Det blev inget sjukhus. Barnkliniken hade missuppfattat det barnmottagningen som vi pratat med sagt. Och ville lägga in mig nästa måndag. Då åker jag till USA. Skit blev det. Jag var rädd i onödan. Jag och pappa satt och väntade i onödan. Hela dagen. Det känns onödigt. Totalt skitonödigt. Det gör så man irriterar sig på sjukvården i detta landet. För funkar gör det inte alltid.

Let the sunshine, let the sunshine in

Jag sitter och väntar på att de ska ringa från sjukhuset. Så att vi kan åka. Samtidigt lyssnar jag på Lightspeed Champion för att försöka få mig själv i bättre humör. Om du lyssnar på The Flesh Failures och Galaxy of the Lost kan man inte göra annat än att dra lite på mungiporna.

So let the sunshine in. Let the sunshine, let the sunshine in.

Inlagd sill

Jag ska bli inlagd. På barnkliniken. Så att dem får reda på vad det här är. Innan vi åker till USA. Jag tycker det hela är lite läskigt. Men i varjefall. Det blir nog inte så mycket bloggande närmaste tiden.

What did you expect from me?

Jag vet inte längre hur man gör när man skriver utan att klaga. Jag har mått dåligt alldeles för länge för att komma ihåg hur det går till. Men jag gör ett försök. Just nu sitter jag och tittar på bilder från resor gjorda för några år sedan. Förundras över hur liten jag ser ut och över hur megaliten min bror ser ut. Jag minns ju det som det var igår. Men igår såg vi väl inte ut sådär?

Familjens leriga fötter i Frankrike sommaren 2006. Det var en varm dag när vi gick över en tidvattne vik till en klosterö på andra sidan. Och självklart gick vi när det var ebb. Jag tror pappan min tog bilden men jag vet inte så noga, det kan lika gärna varit jag, min bror eller mamma.

Hey girl, you are beautiful!

Detta är mina handledsortoser. Tillsammans med värkmedicin och ett träningsprogram har de gjort så att smärtan i händerna går att leva med. Det är jag glad för. För även om det fortfarande inte går att skriva för hand och det är svårt hålla bestiken så är det hundra gånger bättre än utan. För utan det så skulle jag gråta av det onda utan ens använda händerna. Och så kan man inte ha det. Sen är det väl inte det vackraste världen har sett. Men just nu har det en underordnad betydelse. För flickor och pojkar där ute med handledsortoser eller andra liknande hjälpmedel, det viktiga är hur vi mår. Sen kan de andra tycka vad dem vill om våra handledortoser, för vi vet att sånt spelar ingen roll.

Jag klarar inte av sånt här

Om en vecka och en dag åker jag till det stora landet i väster. Det ska bli massor med skoj. Framförallt nu när min feber gått ner. För det har den. Jag är frisk! Om man bortser från händerna med handledsskydd och ont. Men i varjefall. USA-resan. Jag borjar bli lite smått stressad. Jag måste ju vara färdigpackad om en vecka. Ha allt jag ska ha med mig i stora och små väskor och fixat julklappar till alla. Det börjar bli lite panik på den fronten. Men bara lite. För det är så svårt att komma på vad man ska ge till lillebror och pappa och utbytesstorebror. Men jag måste. Den här veckan helst.

Äntligen

Så nu efter en del om och men får ni bilden som skulle vart på inlägget igår. Varsegod!

When the diffrence between good and bad is illustrated by a line in the road.

Blogger är inte min vän. Eller i varje fall inte när det vägrar att publicera mina fina bilder. Eller fina vet jag inte. Som nu. Blogger vill helt enkelt inte publicera den fina bilden jag hade. Buhu. Det var ju en sån bra bild. Det var en solig bild. Som fick mig att glömma att mina händer gör ont. För den bilden är från tiden innan saker började göra ont igen. Den är från veckan innan den här helt enkelt. Men efterssom blogger verkligen inte vill så får ni bilden imorgon. Publicerat på nåt annat inlägg. Antagligen.

Push replay, just hit replay

Jag har varit och second-handshoppat idag. Med mor min. Hittade en jättefin svart sammetskavaj till nyår. Att ha över min helt armlösa klänning. Hittade också ett silvrigt linne. Som var sådär blekt silvrigt nästan vitt, som silver kan vara. Jättefint. Har inga bilder för jag orkar inte fota när ljuset är så dåligt, som det är på kvällen. Men i varje fall lyckat. Sen var vi på Rehab-shopen. Eller egentligen var vi där först, för sådana saker som tubbinda till handleder och penngrepp. Jag hoppas det funkar. För jag vill skriva. För hand. Och jag vill rita. För hand.

Sådana där alternativa.

Nu är jag ju inte direkt seriös. för låtarna jag har i den här låtlistan är inte det minsta alternativa. Men det är sån musik listmusikslyssnarna lyssnar på ibland och tycker är jättealternativa. För vi är ju så alternativa och coola liksom. Det inbillar jag mig i varje fall. Inget fel på låtarna, för det är den bästa av sådan här musik enligt mig, men alternativt. Nej det kan man inte säga.

The music or the misery-Fall Out Boy
Whatsername-Green Day
Make it Right-New Found GloryI Heard You-Good Charlotte
Melt the Sugar-The Summer Obsession
My Happy Ending-Avril Lavinge
So much of not enough-Neverstore

Det finns dessutom hundra och åter hundra liknande, bra låtar. Men detta är några. Som jag gillar.

Analogue logic

Jag hade tråkigt. Så jag tog en bild på vårt fruktfat. Sen lekte jag. Med färger. Sånt är alltid intressant. Framförallt om färgerna blir så fina, som dem blev. Det tycker jag i varje fall.

Dåligt omen

Jag tror jag kan det jag pluggar. Det är ett dåligt tecken. Så jag borde plugga ännu mer. Men det är väldigt svårt när man tror man kan allt om atomer och valenseletroner och distansavtalsvilkor. Man läser samma sörja om och om igen och så tror man att man kan det. Men det är bara en skenbild. Egentligen kan jag det inte alls. Jag behöver lägga mer själ in i mitt pluggande. Engagera mig. Men det är svårt att engagera sig i atomskal och bytesrätt. Kan ni gissa vad jag pluggar? Mer än att det är kemi och hemkunskap?


Det är atomkemi och konsumenträtt, så det så!

Mina sjalar.

Jag har massa sjalar. De pryder min sänggavel och gör mig glad när jag vaknar. För jag har sjalar i alla möjliga färger och mönster. Jag gillar sjalar. Mig utan sjal blir som en fisk utan fena eller musik utan toner. Några sjalar jag köpte i början av hösten och min blogg syns här. Och här är då en del av de sjalar som finns på min sänggavel (ljuset är dåligt i mitt rum=dåliga bilder). Just nu så pryder den vita med rödaktiga mönster näst längst ut till höger min hals,Jag har vart hos arbetsterapeuften idag och fått handlesstöd och ett träningsprogram för händerna. För att få bort svullnaden och smärtan. Jag hoppas det lyckas. För jag vill inte ha ont. Men nu kemi och hemkunskapsplugg till proven imorgon.

Det är tanken att det ska vara en stor rufsig boll. OK?

Om någon säger till mig att jag har sååå stort hår igen, ja på det där sättet, så att det låter som om det vore något hemskt. Då, ja då, ska jag fanimig nita till den personen. Jag vill ha stort hår. Det är tanken. Jag har inte tuperat upp det eller något, men att få mitt hår att se platt och "litet" ut tar ju år. Dessutom blir det fult. Mitt ansikte ser ut som det vore ett klot och ungefär tio mil brett. Därför har jag mitt hår som det var tänkt. Lite lockigt, rödblont och framförallt stort. Jag gillar mitt hår och jag står för det. Även om fint och tunt hår kan vara jättesnyggt så är det inte det på mig. Så jag tänker fortsätta vara storhårad.

Nothing ever seems to be stopping me.

Idag är jag full fart. Det går inte att stoppa mig. Inget kan stoppa mig, förrän händerna börjar värka men det skiter vi i just nu. Jag har energi. Massa energi. Men jag måste plugga. Så den kommer försvinna. Energin. Plugget kommer bli gjort men jag kommer ha tråkigt. Det är väl utsikten för dagen. Tyvärr.

Men jag ska ge er ett bloggtips. Om ni inte redan läser Underbara Clara's blogg borde ni börja nu. Med det samma. Hon har cool stil och verkar vara en genuint trevlig och härlig människa. Så skriver hon bra. Läsläasläs. Ja det var det.

Hand-i-kappad.

Jag har ont i mina händer. Såpass ont att jag inte kan hålla en penna. Det är lite jobbigt att skriva på tangentbord också. Så det blir nog tyvärr inte så mycket skrivet här den närmaste tiden. Jag är ledsen för det. Men det är inte så mycket jag kan göra. För folket på sjukhuset var ytterst osmidiga när det gällde hjälpmedel för hand-värk och liknande. På onsdag ska jag till arbetsterapeuften som ska ge mig lite hjälpmedel så jag kan hålla saker och ting. Men än så länge är inget säkert, och jag vet ingenting. Mer än att det gör rejält ont vill säga.

Vi är de som förbannar det gråa i grått.

Det är en sån grå dag idag. Hittills i varje fall. Vädret ute är jättegrått och jag fick leta jättelänge utomhus med min subfebriala kropp innan jag hittade något värt att fotografera. Något med lite färg. Och så har jag ont i mina händer och fötter och är trött. Jag vill helt enkelt inte vara med mera. En sån dag är idag. Men i varje fall är det ledarkurs i kyrkan i eftermiddag och det brukar muntra upp mig. Så fina roliga människor är där med mig och får mig att skratta. Förhoppningsvis lär vi väl oss något samtidigt men det spelar inte så mycket roll.Jag är trött på vintern redan innan den riktigt börjat. Bilden är från utanför vårt hus. Små blad växer upp i trädäcket och de brukar alltid vara gröna men nu är de gula och gröna och bruna istället.

We could be made for this, wait and see. Just wait and see.

Hellogoodbye, ingen kan väl ha undgått deras låtar som spelats så flitigt på radion. Framför allt Here in your arms. En rätt så söt låt må sägas. Men ändå. Smörig som jag vet inte vad. Grejen är att jag gillade Hellogoodbye. Innan vill säga. Eller egentligen gillar jag fortfarande deras äldre musik, typ den från EP:n Hellogoodbye. Låtar med namn som Shimmy shimmy quarter turn och Jesse buy nothing... go to prom anyways. Också den nya låten Figures A and B är helt ok. Men tyvärr är det inte vad folk förknippar med Hellogoodbye. Och så blir jag så störd när jag hör Here in your arms på radion. För jag vet ju att de kan mycket mycket bättre.

På tal om helt annan musik. Svensk metal är riktigt bra. Lyssna bara på Amon Amarth och Sonic Syndicate. Så bra. Så underbart. Så icke Hellogoodbye. Men ack så bra.

Always and never

Take it back to the streets
I'll start again
I'll never look back
I'll never look back, back
How do you feel it if
you don't feel anything
Don't have a heart attack
don't have a heart attack

Jag känner för att klaga idag. Klaga riktigt rejält. För jag har ont i lederna. Det är aj i mina händer, aj i min rygg, aj i knäna och fötterna. Det är kort sagt aj överallt. Aj. Och nästa vecka börjar den värsta skolveckan någonsin. Tre prov, franska diagnos, svenska argumentation och ett ton med läxor. Jag vill inte. Men det måste gå.

Just nu håller jag på att teckna en banner till bloggen. Den blir jättefin. Jag måste bara komma på hur jag ska färglägga. Och hur jag ska beskära när jag lägger in den i datorn. En del praktiskt. Men det lär fixa sig. Så redan nästa vecka eller kanske rent utav i morgon kanske det blir en ny banner här. Eller man kanske snarare ska säga attdet blir en banner, för jag har aldrig haft någon. Men det blir nog bra. Annars kan man ju alltid byta tillbaka.