Detta är mina handledsortoser. Tillsammans med värkmedicin och ett träningsprogram har de gjort så att smärtan i händerna går att leva med. Det är jag glad för. För även om det fortfarande inte går att skriva för hand och det är svårt hålla bestiken så är det hundra gånger bättre än utan. För utan det så skulle jag gråta av det onda utan ens använda händerna. Och så kan man inte ha det. Sen är det väl inte det vackraste världen har sett. Men just nu har det en underordnad betydelse. För flickor och pojkar där ute med handledsortoser eller andra liknande hjälpmedel, det viktiga är hur vi mår. Sen kan de andra tycka vad dem vill om våra handledortoser, för vi vet att sånt spelar ingen roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar