Schweden, Schweden.

Svensk metal är fantastisk. Med band som In Flames, Opeth, Amon Amarth, Dark Tranquillity och Sonic Syndicate kan vi vara stolta. Skatta oss lyckliga som bor i ett sådant begåvat land.

Svenska låtskrivare är fantastiska. Med namn Jakob Hellman, Lars Winnerbäck, Markus Krunegård, Marit Bergman och Håkan Hellström kan vi skatta oss lyckliga. Och vara stolta över vår musiker.

Sen finns det bra svenska musiker I hundratio andra genrer tilll men detta är vad jag lyssnar på just nu. Ungefär. Ensamma folk med sina egna låtar och en gitarr och kanske lite popmusik i bakgrunden och så hela band med mycket bas och growl och trummor och nattsvärta i texterna. Det är Cecilia's musik smak just nu. Och mycket av det jag lyssnar på är just svenskt. Det finns mycket bra amerikansk och engelsk och fransk och i allmänhet utländsk musik också. Men just nu blir det mycket Sverige musikmässigt.

Dedicated to you.

Här är jag och min lillebror. Det ser nästan ut som han är liten igen. Mindre än mig. Nu så är sanningen en annan. Han är både längre och tyngre och bredare (över axlarna i alla fall) än jag. Men han är fortfarande söt så söt. Min lillebror. Han lyssnar när jag vräker ur mig massa skit och han sjunger med mig när jag är glad och sjunger. Och så dansar vi lika ful flumdans.

En dag kommer den här söta pojken få massa flickor. Det är jag säker på. Och de kan skatta sig lyckliga. För min lillebror är den bästa.

Ibland är han jobbig. Ibland retar han gallfeber på mig och är alldeles odräglig, men för det mesta är han bäst. Och jag gillar dig massor bror. Även om det inte verkar så när jag är arg. Jag vill att du ska veta det.

Vintern dör.

När klockan är åtta och det fortfarande är såpass ljust att man ser utan lampa. Skymmning förvisso men inte snubbel kolsvart. Snarare gråljust. Då förstår man varför det är sommartid. Och att det så sakteliga börjar bli vår. Nu nästan när snön nästan smält bort, kanske till och med vädermässigt.

Bara en upplysning. Jag älskar det. Sommaren och våren och kanske hösten när det är krispigt kallt och klart och soligt och inte snö, det är mina årstider. Men just nu, efter snökaoset de senaste veckorna är jag mest pepp på varm vår. Som såsmåningom kommer bli varm och solig sommar. Om jag nu får som jag vill och sommarn inte blir regnig á la förra sommarn.

"Tänk dig att stå i pjamasen och se kalla kalla kristaller smält smält ner. För solen skiner utanför och skuggor målar mönster."

Bara för att citera min vår och sommarkung i musikväg. Jakob Hellman. För just nu dör vintern.

Det finns bara ett enda sätt att brinna upp.

Jag sitter här och lyssnar på Håkan Hellström. Jag som aldrig riktigt gillat Håkan. Nån låt på sommaren sådär kanske. Men aldrig hemma och lugnt när jag har haft full valfrihet. Nu sitter jag här och lyssnar på För en lång lång tid. Och jag tycker den är fantastisk. Kanske köper jag det nya albumet. Eller så fortsätter jag sitta här en stund till. Det är ju ganska bra.

Igår var jag på Bas för första gången. Lite läskigt med alla människor som redan kände varandra som jag inte hade träffat. Men väldigt fint med alla människor jag hade träffat. På påsklägret. De var något förvånade över att se mig där, men om jag kunde läsa folks reaktioner rätt också glada. Det gör mig glad. Och även om jag saknade några från lägret så var de flesta där. Plus då ett antal som inte var på lägret. Så tack för en fin kväll allihopa. Tacktack.

Maybe we'll jump in, into the fire

Nu efterssom jag tjatat om Paper Rival sen denna bloggs födelse i september förra året. Så måste jag ju upplysa er, kära vänner om att det ligger en ny låt från deras album som kommer tredje juni uppe på deras purevolume. Den heter Cassandra och är, även om den inte är lika inkörd som de andra, helt fenomenal. Säger en flicka som helt enkelt inte vet vad hon ska säga mer om Paper Rival. Mer än att de gör fantastisk musik vill säga.

Nu ladda batterier.

Sweet.

Numera står min dator på nedervåningen, för att jag måste bli av med det beroende bloggen har skapat. Igår blev det mycket gjort. Städning, fika med fin vän och simmning(!). Jag var sådär oerhört effektiv som jag hade önskat att vara onsdagen innan lovet. Idag har jag varit ansvartagande tonåring och arbetat. Arbetat som simlärare. Tagit ansvar och planerat. Det gick fint. De fick flyta. De lärde sig att flyta. På rygg och mage. De var fantatiskt duktiga. Precis som vanligt.

Nu ska jag ta det lite lugnt. Ladda batterierna både på mig och Ipoden. Sedan blir det BAS i Göteborg. Det blir nog bäst. För de absolut bästa människorna från lägret på Åh är förhoppningsvis där. Och kan kramas.

Till torsdagen.

Nu var det dags att redovisa vad jag gjort de senaste dagarna. Förutom att vara hos optikern och gråta och sakna Åh-barnen.

Jag har sytt färdigt kjolen. Den som har legat hemma och väntat på en linning sen sport lovet.. Blev nästan cirkuskjol. I varje fall med massa färger och så.

Mamma rensade garderob i måndags och till mig blev det massa nya kläder. Bland annat blommig sjal, röd mysklänning och autentisk åttiotals t-shirt. Sen har jag gjort säkert 10 tygrosor.

Jag har bankat ihop snurror för pengar på mammas jobb och när jag ändå fått linsförbud gått runt och sett cool ut i mina slipade solisar. Och glasögon. Nu är det såhär att jag har praoat hos optikern och har därför massa fina glasögon jag fått sen då. Vilket är bra. Men jag har blivit lite bortskämd med fina glasögon.

Idag fikade jag dessutom latte med min söta lillebror och shoppade kläder till både mig och honom. För mig blev det en efterlängtad hängslekjol. För honom en indiekofta(!) och snygga t-shirtar. Min lillebror har stil han!

Sen har jag sprungit runt och fotat vinteridyllen när det borde vara vår och varmt. Men det går ganska bra ändå. Är ganska fint ändå.

Ni kan ju avgöra vilken bild hör till vilken aktivitet. Helt själva. Men jag tror det säger sig ganska mycket självt.

Breaking down.

Nuförtiden får jag dock konstiga gråtattacker, över saker som inte är värda att gråta över. Typ idag när jag fick veta att jag behöver ha linsuppehåll en månad. Vad gör det? Ändå så grät jag och grät jag. Eller när msn inte ville fungera. Jag förstår seriöst inte mig på mig själv. Och när jag inte förstår varför jag gråter sjunker jag ännu djupare ner i självömkans träsk och gråter för att jag inte vat varför jag gråter. Eller så mår jag bara dåligt av det. Nu ska jag ta mig i nackskinnet och inte gråta mera. Jag ska baka kladdkaka, vara glad och sedan planera läger i kyrkan. Det ska bli bra. Har jag bestämt.

Oh, last year I was an entirely diffrent person.

Det här känns precis som förra året. Kanske snarare förra våren. Jag sitter på pappas dator. Och jag tänker på hur det var förra våren. Då satt jag också här vid pappas dator, ofta. Jag hade inte startat blogg än och jag simmade mest hela tiden. Jag mådde bra fysiskt men var ganska sällan sådär överlycklig. Oftare nertryckt så långt ner i conversen att öronen nästan inte stack upp. Vi hade en bonusbror i familjen. Jag gick i åttan och var ganska stressad över betyg och saker. Jag var ganska svarthårig och ganska emo utav mig. Det var andra tider det.


Nu är jag sjuk fysiskt. Men jag är lycklig. Jag simmar inte. Jag är mycket i kyrkan. Jag är oftast på min egen dator. Och bonusbrodern har flyttat tillbaka till USA och går på college där. Jag pratar inte med samma personer. Jag har nya vänner. Och gamla såklart. Fler som jag vågar släppa riktigt nära inpå i varje fall. Och jag skriver offentligt. Här på bloggen. Personligen så tycker jag det är perfekt.


Det är jag på bilden. Förra våren. På en prispall på en simtävling. Där jag tog medaljer på allt. Det var i och för sig inte helt tokigt det heller.

Vad gör man?

Detta är vad jag gjort medans jag försökt att glömma att jag saknar folk en massa. Boknördstest, tygrosor till håret och linning till kjol.

You took the fall and thought of me, above all.

Nu kommer de utlovade bilderna från Åh. Inte alla är med. Mest för att min kamera dog halvvägs in i lägret. Det betyder dock inte att jag gillar er som inte är med på bilderna mindre. Ni är fina precis som de på bilderna. Sen får ni gärna läsa Cessies och Marcus respektive bloggar. De var två av de runt trettio som var med på plus femton då.

Påsksnön.

En sak till innan jag sover igen de timmar jag inte sov inatt. Det var snö på Åh. Det var snöstorm de första två dagarna. Sen har det varit kallt och klart och soligt. Väldigt vackert. Även om det kändes mer som jul än som påsk. Nu snöar det här hemma. En blöt och tung snö. Sån snö jag har lite svårt för. Det är ju slutet av mars. Det ska ju vara vår. Inte snö som nästan är regn.

Jag saknar er fortfarande. Både ni och jag borde gå på Bas. Vi kommer ha kul tillsammans. Det hade vi ju under påsken.

Blessed be your name.

Nu har jag varit på Åh. Jag är fantastiskt glad för lägret var underbart. Jag är oerhört ledsen för lägret är slut. De nya och gamla vännerna var fantastiska. Andakterna var underbara och sången ska vi inte tala om. Såhär skrev jag den tjugonde:

Första dagen på Åh. En helt fantastisk mässa och en om möjligt ännu bättre Getsemanevaka. Folk sjunger. Ibland så mycket att man inte hör sig själv. Man kan ställa sig upp för att kunna ta i, utan att någon tittar snett. Hålla upp händerna i luften. Be. Jag tycker det är fantastiskt.

Desutom är det massa fina flickor och pojkar och brodern var lite mindre odräglig än vanligt (trots snöbollarna). Och vi leker lekar. Och jag gillar att leka. Jag gillar Åh.

Efter den dagen, alltså den första, så blev det bara bättre. Idag hade varit perfekt om vi inte hade behövt åka hem. För jag saknar redan alla. Lägret hade ju nästan inte börjat när vi var tvungna att åka hem. Nu ska jag dock ta igen en förlorad nattsömn. Ni får bilderna jag tog. Så snart jag pratat med lite folk.

Oj en sak till. Jag har blivit jättepepp på att läsa bibeln seriöst. Bara så att ni vet.

Gotta get away, get away.

Nu ska jag vara oerhört effektiv. Jag ska städa, packa och plugga på No-prov. Samtidigt. Sen ska jag på mässa och lugna ner mig. Men först effektivitet.

Imorgon åker jag på Påsk-läger på Åh. Jag kommer inte tillbaka förrän, får se, på tisdag. Möjligtvis måndagkväll. Jag ska ha ruskigt kul på det här lägret. Bara så att ni vet. Och hur ruskigt kul får ni veta efteråt. Men nu, glad påsk och ha en trevlig ledig helg. Och ett trevligt liv och allt. Jag kommer tillbaka på måndag (eller tisdag).

This is my curse.

Jag må inte vara den mest stereotypa hårdrocksbrud någonsin, vilket kollaget försöker illustrera. Det gäller inte heller bara utseendet utan också den musik jag lyssnar på vid sidan om hårdrocken. För sida vid sida samsas i Nightwhish med Bright Eyes, Laura Marling med Sonic Syndicate, Killswitch Engage med Jakob Hellman och Winnerbäck. Jag inbillar mig i varje fall att det inte är direkt vad mina metal-kompisar lyssnar på när de inte lyssnar på just metal.

Och så är det ju det här med useendet. En gång för inte så länge sen, ett år sen eller så, hade jag svart hår, in princip bara svarta kläder. I sminkväg levde jag på kolsvart kajal och vitt puder. Jag bodde i min röda palestinasjal och mina nitbälten. Men jag längtade ut. Jag längtade efter kjolar och klänningar och sidenband och rosetter i håret. Något som finns där idag. Vid sidan av nitbältet och palestinasjalen.

Jag känner mig för första gången på många år söt. Missförstå mig rätt nu, jag tycker seriöst hela den metal/hårdrocks/alternativa stilen är jättefin. Cool men också charmig. Men jag kände mig aldrig söt så. Det var bättre är fjortisstuket javisst. Men det är fortfarande en stilistisk paketlösning. Man kör svart och nitar och vit hy. Möjligtvis röda detaljer. Det är inte så svårt. Det är inte oerhört personligt. Inte jättejag.

Det lite komiska är att då, för ett, ett och halvt år sedan, när jag var svarthårig etc, då var det förvånande att jag lyssnade på indiepop. Att jag blev lyrisk över Paper Rival. Att jag grät till Hellman. Nu å andra sidan, nu är det skitkonstigt att jag lyssnar på en del metal. Kanske inte dödsmetalen men väl dödsmetalens melodiska broder.

Det jag kan tycka är lite skrämmande är att vi är så inkörda i spår. Att jag är så inkörd i spår. För nu när jag ser ut som jag gör nu, har jag lättare att lyssna på pop. På smalare lugnare musik. Det hade jag svårt för innan. Inte för att jag tyckte det var dåligt. Utan för att jag inte visste vad andra skulle säga. Jag tänkte: Nu har du valt och se ut såhär, nu får du lyssna på den musiken också. Och berättade man att man lyssnade på mjukare lugnare musik med, då var man föraktad av metalfansen. Inte för länge, men för en stund.

Det är lite lättare att lyssna på metal nu. För pratar man med en poppare om att man lyssnar på metal också möts man inte av samma förakt. Mer förundran. De som är metalfans tycker det är en glad överaskning. Därför trivs jag bättre såhär. Och missförstå det här inlägget rätt. Jag hyser inget hat, inget ogillande mot metalfans. Många av mina närmsta vänner lyssar nästan uteslutande på metal. Men ibland blir vi lite väl inkörda. I samma gamla spår. I samma gamla fack.

I can't control you, I don't know you well.

Jag har fruktansvärda menssmärtor idag. Jag vill bara kura ihop mig i en boll och försvinna. Men jag tror inte jag ska göra det. Jag ska nog se på dagens sim-EM-finalpass. För det sänds simmning på tv. För en gångs skull. Och jag är ju, som bekant och trots att jag för tillfället inte får simma ett simfreak.

I förrgår var det som sgt fint väder. Vår nästan sommar. Sen kom snöstormen och pajade allt.

In the spring, when the world's turning green. I only think about the fall.

Jag sitter här och lyssnar på Bright Eyes och mår gott. Bright Eyes sköna pop har en lugnande inverkan på mig. Jag blir alldeles lugn och varm i hela kroppen. Och man kan lyssna utan att koncentrera sig på texterna, men vill man koncentrera sig så är texterna helt klart värda den koncentrationen. Jag tycker det är helt perfekt.

Annan helt fantastisk musik är Laura Marling. My Maniac and I skulle jag kunna lyssna på i hundra år och lite till. Hennes texter går inte obemärkta förbi. De tränger sig in ända till hjärteroten och snurrar i huvudet. På ett alldeles utmärkt sätt. Nu ska jag dricka te, titta på snön och kanske om en stund sova.

And I'm the first to admit that I'm still pretty young.

Igår gick jag barfota i sanden. Idag när jag vaknade var det snöstorm. Onödigt tänkte jag, när jag nyvaken stirrade på de stora snöflingorna som virvlade utanför. Kallt tänkte jag, när jag kämpade mig till bussen. Blött tänkte jag, när snöbollarna haglade i skolan. Och nu tänker jag, det är ganska vackert, trots att jag helst av allt hade velat ha vår. Men man kan inte få allt man vill.

This is a happy end, come and give me your hand.

Ute är vädret vackert. Jag gick barfota på sanden nere vid havet. Och solen skiner så det nästan gör ont i ögonen.

I stared into the water, and the water it stared back.

Igår gjorde jag hårspännen av rossetten och blomman här. Det blev flott. Och när jag hade rosetten högst upp på huvudet så sa mamma att jag såg ut som en sagofigur. Det var fint, tycker jag. För jag gillar att se ut som en sagofigur. En älva, ett troll, en häxa, you name it.

Just nu tar jag dock igen mig efter simskolelärarjobbet och lyssnar på Okkervil River. Det är sån där härligt glad och ledsen musik. Nu har min fot somnat också.så jag kanske borde ta mig upp från rumpan och göra lite nytta. Eller inte.

Naiv,

Det var en gång en flicka. En flicka som hade alldeles för blå ögon både fysiskt och psykiskt. Hon önskade att någon kunde göra den blåögda mentala blicken bajsbrun och erfaren, men det gick inte sa dem.
Erfarenhet och bajsbrun mental blick skaffar man sig själv.
Flickan försökte och letade kunskap i böckerna under kunskapens träd, det måste ju göra en erfaren. Men ack så fel hon hade. Ju mer kunskap hon hittade ju blåare och närsyntare blev hennes uppsyn. Någon talade om färgade linser och flickan tänkte.
Varför inte? Försöka skadar ju aldrig.
Fast trots att hennes blick nu var brun som få, så lös den bajsbruna mentala blicken med sin frånvaro. Så flickan tänkte.
Skit it. Jag har kvar min blåögda blick ett tag till.
Och i den stunden började den mentala blicken skifta i grönt.

Ja, jag vet att flickan antagligen kan vara jag. Naiv. Men jag är bara femton år. Och jag har inte upplevt hela livet än. Då kan man vara naiv. Och man kan vara naiv även om man upplevt hela livet. Det betyder dock inte att man är dum. Har jag lärt mig.

Ja, jag vet att jag inte är den största filosofen som vandrat på jorden. Och att vissa av mina ord är patetiska. Men det förstör inte nöjet i att skriva.

MWW

På frihamnspiren i sommar. Där äger två festivaler rum. Metaltown som blivit tvådagars och så den nya West Coast Riot. I slottsskogen i sommar äger Way Out West rum. Jag vill gå på allihopa. Det har jag inte råd med. Och inte tid med. För jag ska ju på läger och annat roligt i sommar. Men en av dem ska väl kunna klämmas in. Annars blir jag väldigt ledsen. För festivaler och sommar är livet. Precis som det mesta när det gäller sommar.

Strange world.

I en prisma är världen ännu skummare än vanligt. Inget är som det ska. För ljuset bryts fel. Eller fel och fel. På ett sätt våra ögon har svårt att tolka till normala bilder. Men helt enligt fysikens lagar.

Nu ska jag väl inte påstå att världen är helt logisk utan glasprismor framför ögonen. För det vore en lögn. Allting går inte att förklara, hur mycket vi än försöker. För vissa saker är så stora att den lilla del vi ser är förvrängd, som bilden i prisma.

Roses on your cheek.

Skoldagen blev lika bra som jag förutspådde imorse. Syslöjd är bäst. Helt lätt och klart och överlägset och min väska börjar se klar ut (ja ivarjefall fodret till den).

Jag har dessutom tecknat två små figurer, ansikten för att vara exakt. Igår. Idag blev de ifyllda i datorn. En fick spybrunthår. Båda rosor på kinderna. Vilket jag kan tycka är lite fyndigt. Rosor och rosor vetdu.

Och sist men inte minst, blusen. Den finaste ungerska blusen som mamma gav mig. Tusen tack och sådana fraser stämmer så bra. För den är så söt. Och vid. Och varm och vit. Och så känns det lite vårigt mitt i allt regn. Och sånt ger bonus.

Ja, jag vet att bilden på mig är lite konstig och att jag ser alldeles ledsen ut. Men det är jag inte idag. Idag är jag glad och pepp. För en gång skull.

Sen en sak till innan jag går för att laga mat. Lyssna på Paramore de är dem bästa.

You may not belong here in my world.

Nu bär det snart av till skola och franska. Sedan är det syslöjd. Syslöjd som jag inte haft på säkert två eller tre veckor. Syslöjd är mitt absoluta favoritämne för tillfället. Jag syr en väska, i svart tyg och med färgglada hjärtan i fodret. En glad-väska. Och så stickar jag knallblå lovikkavantar här hemma. Så perfekt. Så Cecilia. Men nu ska jag ut i regnet för att köra till skolan. Absolut inte det vårväder. Om man nu inte avser vårösregn. Men det ska nog gå. I eftermiddag får ni lite bilder och illustrationer och annat krafs. Bra Va?

Ja, jag är en boknörd.

Nu när jag läste Parasit för andra eller tredje eller femte gången, så märkte jag en sak. Den är dåligt översatt. Den svänger sig med ett antal irriterande svengelska uttryck efter översättning. Och vissa ord är rena felöversättningar. För bara några år sedan hade jag sett det direkt och slängt ifrån mig boken, men nu har jag blivit så svengelsk i mitt eget uttrycks sätt på grund av svårigheter med att hitta svenska ord att jag inte märker det. Förrän jag läst boken ett antal gånger. Det börjar gå utför med mig.

Sen har jag märkt, efter ha läst de böcker jag kan hitta med Scott Westerfeld på svenska, att ploten på liknar varandra. Det man tror är dåligt blir bra i de sista kapitlen, pojke finner flicka alternativt flicka finner pojke. Det mesta är ganska lyckligt. Men innan det händer är det hyfsat oförutsägbart. Om man inte, har läst säg två av hans tidigare böcker.

A lonely heart can beat.

Jag är trött idag. Trött och så känner jag mig ordentligt sjuk. Igen. Ont i händer, illamående, yr och frusen. Det är tråkigt. Men ändå. Dagen har varit bra.

Muntligt nationellt på svenskan utan minsta tillstymmelse till nervositet. Bild med filmkunskap och intressanta disskussioner. Bra bok. Stundtals vårigt nära på sommrigt väder, som när solen sken inbjöd till bara armar och ben.

Jag tror jag är ganska glad också. Jag vet inte varför, precis som ledsamheten de senaste dagarna haft även för mig okända anledningar. Även ensamheten i sjukan har sina positiva sidor. Som att man kan gråta och skratta utan anledning utan att någon ifrågasätter och undrar vad som är fel eller roligt. Och sådant är, hur banalt det än må låta, skönt.

Nu ska jag vila. Läsa fler bra böcker som jag redan läst av Scott Westerfeld. Han skriver underhållande och tillräckligt enkelt för min trötta hjärna.

I've got a lot to say to you.

Jag önskar jag hade modet att berätta för dig precis vad jag känner. Och att du kunde hålla mig i handen eller i varje fall krama på mig. Men nu vågar jag inte. Så jag hoppas du kan räkna ut det själv. Hoppas att du skulle vilja krama mig och hålla mig i handen.

When everything feels like the movies, you bleed just to know you're alive.

Ibland när andan faller på och jag känner att något måste jag få gjort så tecknar jag figurer. Ofta ganska olika den här. Sedan brukar jag lägga in dem i datorn och göra svartvitt för att sedan färglägga. Det brukar för det mesta både irritera och muntra upp mig. Irritera för att jag alltid lyckas fylla i det svarta med färg som inte ska vara där. Muntra upp när jag ser det slutgiltiga resultatet.

Den här var extrarolig att teckna. Den var nämligen inte lika ambitiös och perfektionistisk som vanligt. Det gjorde inget att munnen blev sne och ögonen olika och huvudet många gånger större än kroppen. Det blev ganska lyckat när jag släppte på perfektionismen som präglar mig i vanliga fall.

Det var så skönt. Kanske borde jag släppa lite på mina krav när det gäller annat också?

I wish somebody would tell me I'm all right.

Jag hatar uttrycket svarta hål. Sådana där svarta hål som folk säger jag har enkelt att falla ner i. Det är helt fel ord för det jag känner när jag är nere. Svart kanske är rätt färg men som ett hål känns det sällan. Mer som om ett stort svart täcke lagt sig över allt. Kanske drar det svarta i täcket mer åt det gråa hållet egentligen.

Nu talar jag i metaforer igen. Och det är egentligen metaforerna jag ogillar. Att det är något jag använder frekvent gör det lättare att hata det. För jag står inte ut med mig själv idag. Jag skulle vilja springa och springa och komma ifrån mig själv. Men det går inte.

Träffad.

Första vårträffen idag, med mina sommarkonfirmander. Knappa hälften var där och vi promenerade och klättrade fyra kilometer längs havet. Vi samlade poäng och byggde konstverk av drivved och sten. Och samtalade om allt och ingeting. På det stora hela var det mindre läskigt än jag förväntade mig. Bättre och roligare. Så jag kan knappt vänta tills det blir sommar och jag ska ha konfirmander och sedan Boomerang. Det blir nog ganska fantastiskt.

Nu är jag trött. Trött med ett leende och en längtan. Kolsyran i magen finns där, på ett positivt sätt. Det är en skön kontrast mot de senaste dagarnas nästan-tårar. Det är faktiskt underbart. Nu ska jag ta igen mig. Med ännu ett leende.

They taped over you mouth, they scribbled out the truth with their lies.

Ni vet ju hur förbannat duktig jag var innan i ringa-vick-frågan. Vet ni en sak till? Nu ska jag nästan vara ännu duktigare än innan. Jag ska starta matlageriet till familjen och kanske orka städa lite. Om inte yrseln säger kors i taket och gör mig yr innan jag hinner till den sistnämnda delen av projektet.

På tal om ingenting och bilden. Så här kan det se ut om man bor på landet och vädret är hyfsat grått. Jag har tagit bilden och sedan gjort nada med den. Och nu kan ni väl hitta på något roligt i fredagskvällen. Typ lyssna på Paramore och vicka på höfterna.Eller förresten vicka på höfterna till vilken musik ni vill. Den friheten ger jag er. Så länge ni vickar på höfterna. Ja.

Telephone talking, telephone walking. That's a good move, that's a good groove.

Efterssom jag är hemma och allmänt krasslig, så kan jag inte ha simskola imorgon. Vilket är tråkigt. Det jobbigaste med det hela är dock att man måste fixa vick. Man måste med andra ord ringa runt till folk man inte känner och fråga om de har lust att jobba från kvart i åtta till elva en lördagsmorgon. Inte det roligaste direkt. Och jag har lite problem med det här att ringa folk. Överhuvudtaget. Lite telefonfobi så att säga. Därmed tycker jag att jag är förbannat duktig. För en gångs skull.

When everything's made to be broken, I just want you to know who I am.

Den här låten är fantatisk. Helt fantatiskt underbar. Och som så mycket annat de här dagarna så får den mig att nästan gråta. Men gråter på riktigt, det gör jag inte.

Hate is a strong word, but I really really really don't like you.

Jag klarade inte riktigt av att publicera det jag tänkte skriva. Men man kan väl säga att jag inte mår som jag skulle önska. Just nu. Så snälla berätta om något roligt. Om något underbart fantastiskt som ger dig kolsyra i magen. Snälla rara.

Play my game, take my picture.

Om allting, precis allting vore bilder. Skulle det bli enklare att förstå då?

I'd walk if that was the only way.

Jag har ätit sushi idag. Gått runt i solskenet. Lånat tre kärleksböcker. Sjukhuset har också besökt och de stack mig i armen för att få två rör av mitt värdefulla blod. Inte så mycket. Efter alla strapatser med sjukhus de senaste månaderna. Snart ska vi väl till farbror doktor för alla provsvaren och kanske nytt pencillin. De förväntar sig nämligen att jag ska käka pencillintabletter fram till sommaren, jubla och hoppa upp och ner.

Nu ska jag laga mat och sedan köra till kyrkan och cafeét. Där jag hoppas möta alla mina söta flickor och få min själ lite extrafylld med glädje. Det är en god plan för kvällen tycker jag.

My neck will burn as we kiss.

Jag nästan gråter när jag hör den här låten. Av helt okända anledningar. Sen är videon nästan omänskligt söt den med. Och så nästangråter jag lite till.

J'ai des butterfly, les papillions a pagaille.

Jag är trött. Jag var till skolan till fem på grund av utvecklingsamtal och kort med tid. Till saken hör att jag läste en undebar bok. Som jag glömde i skolan. Och så missade jag den del av dagen som var solig och den delen när snön föll. Snön stannade inte kvar och solen kom tillbaka men jag kom inte ut förrän det nästan var mörkt.

Igår vad jag jättesnabb på morgonen och okynnesfotade lite egobilder innan skolan. Mitt i solen som sken in genom fönstret fotade jag, och kände mig lycklig. Nu är jag mest trött och imorgon har de andra friluftsdag men jag får inte vara med för jag är inte frisk och jag ska ta prover imorgon. Och se om jag blivit friskare. Så ska jag betälla ett nytt paket linser också. På optikkällaren där jag har praoat flera gånger.

Boum. Boum.

Mitt vänstra långfinger håller på att få skavsår. Jag har börjat sticka, ett par blå Lovikavantar. På det vanliga svenska sättet, som skillnad till det sydafrikanska-amrikanska-engelska sättet som jag vanligtvis använder. Allt detta mynnar ut i massa trassel och, som sagt, skav på vänstra långfingret. Jag måste lära mig ordentligt så att inte syslöjdsfröken får för sig att jag inte kan det här. För det kan jag ju. Hyfsat, i varje fall.

Tidigare idag sjöng jag med den kör jag är medlem i. Det var väldigt trevligt. Jag älskar att sjunga, även om det inte alltid låter bäst. Skulle det inte vart för att jag inte vill arbeta med musik i framtiden hade jag gärna gått på estet/musik. Men nu så kommer jag gå mekatronik istället. Och lära mig vara teknisk. Sånt kan också vara kul. Men nu ska jag fortätta lära mig att sticka utan stickskav. Ja, heja mig.

I hate to think, what would happen if I started to drink as you?

Lightspeed Champion är härlig. Framförallt dagar som den här, när det både är kallt och fasansfullt soligt. Då behöver man ändå vara instängd i en mörk och kvav skola fram till sent på eftermiddagen. När man väl är ute är börjar solen snart sjunka mot horisonten för att om man nu har riktigt tur komma upp nästa morgon. Jag borde inte längta till lovet än. Vi har bara varit i skolan två veckor sen det senaste, men jag kan inte riktigt låta bli. Jag längtar till fria dagar. Till +15-läger på Åh. Till påsk och sedan så snart som det går, till sommar.

Inte varmt men nästan vår. Ingen lösning men ett spår.

Det är alldeles vackert väder utanför. Solen skiner på mig och alla andra här i närheten. Däremot så blåser det snålblåst. Det blåser riktigt redigt kallt om man inte är någonstans i lä. I lä ligger förvisso vårt hus och därför kan jag gå ut i solen utan jacka. En stund i varje fall.

Lunchen intogs för en stund sen, för första gången det här året utomhus i solskenet och efterssom vintern som aldrig började är över till och med officiellt är det trevliga vårtecken. Jag och våren gillar varandra skarpt. Nästan som om vi vore skapta för varandra. Även om den här våren gärna skulle kunna få bli sommar snarast.

Idag får ni dessutom den utlovade bilden på gårdagens inköp. Och på mig. Tights från Weekday, kofta från Monki, kjol secondhand från Levis och grönt linne från Old Navy.

Jag tror jag går och dör en smula.

Jag är så trött. Först hade jag simskola i tre timmar. Sedan åkte jag hem för att bara åka därfrån till Göteborg för fika med bästa vännen. Det var helt otroligt mysigt och det handlades gråa tights för femtilappen på Weekday och en sex gånger dyrare kofta på Monki. Det var otroligt trevligt framförallt. Men nu ska jag vila. För jag är helt fysiskt utmattad. Febern har säkerligen gått upp av ansträngningen också. Huva.

Nu så har jag vilat en stund. Och snart ska jag sova bort den där tredjedelen av livet man sover bort. Just nu så hörs melodifestivalen genom dörren till tv-rummet och Guitar Hero genom väggen till broderns rum. En minst sagt skum och inte så bra. Trots att Guitar Hero är fyllt med bra gitarrlåtar. Men nu ska jag sova. Imorgon blir det nog bilder på dagens inköp. Till dess får ni hålla till godo med en blombild från igår.