This is my curse.

Jag må inte vara den mest stereotypa hårdrocksbrud någonsin, vilket kollaget försöker illustrera. Det gäller inte heller bara utseendet utan också den musik jag lyssnar på vid sidan om hårdrocken. För sida vid sida samsas i Nightwhish med Bright Eyes, Laura Marling med Sonic Syndicate, Killswitch Engage med Jakob Hellman och Winnerbäck. Jag inbillar mig i varje fall att det inte är direkt vad mina metal-kompisar lyssnar på när de inte lyssnar på just metal.

Och så är det ju det här med useendet. En gång för inte så länge sen, ett år sen eller så, hade jag svart hår, in princip bara svarta kläder. I sminkväg levde jag på kolsvart kajal och vitt puder. Jag bodde i min röda palestinasjal och mina nitbälten. Men jag längtade ut. Jag längtade efter kjolar och klänningar och sidenband och rosetter i håret. Något som finns där idag. Vid sidan av nitbältet och palestinasjalen.

Jag känner mig för första gången på många år söt. Missförstå mig rätt nu, jag tycker seriöst hela den metal/hårdrocks/alternativa stilen är jättefin. Cool men också charmig. Men jag kände mig aldrig söt så. Det var bättre är fjortisstuket javisst. Men det är fortfarande en stilistisk paketlösning. Man kör svart och nitar och vit hy. Möjligtvis röda detaljer. Det är inte så svårt. Det är inte oerhört personligt. Inte jättejag.

Det lite komiska är att då, för ett, ett och halvt år sedan, när jag var svarthårig etc, då var det förvånande att jag lyssnade på indiepop. Att jag blev lyrisk över Paper Rival. Att jag grät till Hellman. Nu å andra sidan, nu är det skitkonstigt att jag lyssnar på en del metal. Kanske inte dödsmetalen men väl dödsmetalens melodiska broder.

Det jag kan tycka är lite skrämmande är att vi är så inkörda i spår. Att jag är så inkörd i spår. För nu när jag ser ut som jag gör nu, har jag lättare att lyssna på pop. På smalare lugnare musik. Det hade jag svårt för innan. Inte för att jag tyckte det var dåligt. Utan för att jag inte visste vad andra skulle säga. Jag tänkte: Nu har du valt och se ut såhär, nu får du lyssna på den musiken också. Och berättade man att man lyssnade på mjukare lugnare musik med, då var man föraktad av metalfansen. Inte för länge, men för en stund.

Det är lite lättare att lyssna på metal nu. För pratar man med en poppare om att man lyssnar på metal också möts man inte av samma förakt. Mer förundran. De som är metalfans tycker det är en glad överaskning. Därför trivs jag bättre såhär. Och missförstå det här inlägget rätt. Jag hyser inget hat, inget ogillande mot metalfans. Många av mina närmsta vänner lyssar nästan uteslutande på metal. Men ibland blir vi lite väl inkörda. I samma gamla spår. I samma gamla fack.