Ibland när andan faller på och jag känner att något måste jag få gjort så tecknar jag figurer. Ofta ganska olika den här. Sedan brukar jag lägga in dem i datorn och göra svartvitt för att sedan färglägga. Det brukar för det mesta både irritera och muntra upp mig. Irritera för att jag alltid lyckas fylla i det svarta med färg som inte ska vara där. Muntra upp när jag ser det slutgiltiga resultatet.
Den här var extrarolig att teckna. Den var nämligen inte lika ambitiös och perfektionistisk som vanligt. Det gjorde inget att munnen blev sne och ögonen olika och huvudet många gånger större än kroppen. Det blev ganska lyckat när jag släppte på perfektionismen som präglar mig i vanliga fall.
Det var så skönt. Kanske borde jag släppa lite på mina krav när det gäller annat också?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar