shine tonight

Jag glider ifrån folk, människor som jag pratade med nästan varje dag med ibland pratar jag inte alls med nu. Och jag vill så gärna orka med att ta kontakten, att vara stark och bra, men jag är bara trött.
trött på mig själv, på sjukdom och på att aldrig orka ett jävla piss.

tired

Jag orkar inte ha en kropp som kräver så mycket vila. Som efter en helg med helt normal sömn, ca 8-11 timmar per natt, på måndag morgon helt sonika kräver fem timmars sömn. Som utan de där fem timmarna extra mår nästan spyilla och har på gränsen till feber och fryser så att tänderna hackar och ser så blek ut att mamma säger; Du ser inte frisk ut Cecilia och man känner sig så himla sjuk.

Jag orkar inte.
Nu sover jag igen.

Ett liv att leva.

Den närmaste tiden vill jag dricka mer te, äta fler kakor, dricka mer sockerdricka och vara mer med människor jag tycker om.



Jag vill titta på den finaste pojken jag vet i skenet av svaga lampor på café. Och så vill jag kramas, med honom och med alla andra jag tycker om.



Och sen en dag när jag blir gammal, eller äldre eller hur man ser på det vill jag göra samma saker och så vill jag sitta på en bänk och titta på havet någonstans där det är varmt med den jag älskar.




Jag vill helt enkelt göra saker jag tycker om och umgås med människor jag tycker om. Och jag vill tycka om mig själv.
Jag tror det är det närmaste nyårslöfte jag kommer i år.

You say winter's killing you

Jag lyssnar på mycket musik när jag är sjuk. Som nu. Gammalt och nytt. Paradoxalt nog är det nyaste äldst för mig och tvärt om.

Men Stina Nordenstam och hennes The World is Saved är en ny favorit, från 2004. Det är sprött, drivet av främst bas och piano och det är allvarsamt. Det är helt enkelt vackert. Och samtidigt otroligt vackra texter.

Den gamla favoriten utgörs av Tegan & Sara's Sainthood från 2009. Det är bra av massa anledningar. Framförallt för det är sådär lite argt och lite elektroniskt och samtidigt så fina melodier och stämmor och så takten som är så viktig.

Det finns inte så mycket mer att säga än att jag tycker ni ska lyssna själva.

...

Jag hostar så att det känns som något går sönder i mig varje gång.
Jag är alldeles matt och fryser.

Men annars är idag en ganska bra dag.
Jag är ganska glad.
Främst för att det är så mycket roligt som händer det närmaste.
För tre helger de närmsta två månaderna ska jag åka bort och ha roligt och vara på årsmöten och det är så himla kul och det pirrar i mig för jag är så pepp.
Så jag är ganska glad, trots att jag hostar sönder och har lite svårt att andas, och det är något att också vara glad för.

I feel the breeze, the feathers of an arrow.

Det är så otroligt orättvist.
Men det finns människor som aldrig levt en sekund utan smärtan närvarande
(och jag menar inte mig för jag bär smärtfri ibland och har framförallt varit det i långa perioder)
och så en dag orkar de inte mer.



Och jag kan inte gråta för det är bara en stor klump i magen för det.
Är.
Så.
Jävla.
Orättvist.


Det finns nämligen få som saker som bryter ner ditt psyke som smärta. Och fick jag önska vad som helst skulle jag önska världen smärtfrihet. Eller i alla fall smärtlindring.

...om snön utanför mitt fönster....

...och om mörkret som gör mig illamående och tung i hela kroppen och orimligt ledsen.

Soul

south of my thoughts

Jag är hemma igen. Hemma söderöver men inte hemma i mitt hus. Istället är jag hos den finaste jag vet, det passar mig bra.

Norr

Nu åker jag norröver med fint folk. Kommer hem till skolan börjar.

10-tal

Jag dansade fötter och knän onda och stampade sönder det sista av 2009 och 00-talet på en matta i ett vardagsrum med fina människor. Vi hurrade in 10-talet på en gräsmatta med utsikt över hela Göteborg och raketerna ven, ett 10-tal som än så länge bådar mycket gott.