Just like the lady in the blue dress.

Just like the lady in the blue dress,

You've got cigarettes on your breath,

Hairspray and some cheap perfume

I'll put a little sour in your sweet.

You've got so much fucking tongue in cheek

You want what you could never have

You say, that you want respect
Well then you'd better get some for yourself.
Cause all that I see right now,
Is someone whose lost and insecure.

Jag tänker. På respekten för sig själv. Vad den gör med en. Jag tänker på hur lycklig jag ska skatta mig att självrespekten är självklar för mig. Just nu. Har varit så ett tag också. Man mår så mycket bättre. Är så mycket gladare. Skadar sig själv så mycket mindre.

Men det är svårt. Det här med att få eller återfå respekten för sig själv. Ibland krävs det att någon respekterar en, någon utomstående, någon opartisk, för att man ska kännas att det gälls. För att man ska våga respektera sig själv. Och för att det ska hända krävs. Just det. Självrespekt. Det säger sig självt att det kan vara svårt att ta sig ur.

Så tänker jag på fjortisarna på bussen. Och på hur väl låten passar in på deras spacklade men osäkra ansikten.

Get on your dancing shoes

Det är så mycket nu. Vackra dagar som blir alldeles för långa. Jobbstart med möten. Börja köra bil, med föräldrar som handledare. Gymnasiet. Och de finaste av vänner. Det är bara att dansa och jubla.

Live your life like you mean it.

Det finns så många sätt att leva på, men ändå så få sätt folk är på. Jag vet att jag vill vara jag, men inte alltid vilket sätt det är. Det enda jag egentligen vet är att det inte är som fjortisarna som stinker smink, cigg, alkohol och för mycket söt parfym på bussen en måndagskväll.

Sommarsommarsom... del 4

För bra tider. För roliga minnen. För lite foton digitalt. För söta vänner.
För mycket flum. För många foton analogt. För mycket kärlek. Jag ville aldrig åka hem.

Take a chance

It's a crying shame.

That the love you've made is a cross you bare.
Ibland duger inget annat än The Magic Numbers.
Då ska man lyssna på The Magic Numbers och förundras över mjuka röster och spröda melodier. Svårare är det inte.

Times where never better.

Början av sommaren var fantastisk. Jag var konfirmandledare med bästa ledargänget, bästa konfirmanderna. Solen sken. Och jag sov hos dig eller du hos mig, nästan varje natt.

Vi har levt igenom det här förr.

Smärtan i ryggen börjar blir mindre chockartad, mer utav ett normalt liv. Det är konstigt hur fort man anpassar sig. För mindre ont gör det inte. Men efter ett tag lär man sig tänka även när det gör ont. Det tar ett par dagar. Det händer ändå. Jag har klarat sådan här förr. Jag överlever alltid. Men jag längtar tillbaka till Boomerang ändå. Till ett litet tält med en varm kropp precis brevid min. Till smärtfrihet. Till sol och läger. Men så är det alltid. Hur man än mår.

Painkiller. nr 2

Vi åker till sjukhus. För smärtlindring och uppvisning av en rygg som är svullen. Vi åker till närakut. Och väntetiden är över två timmar. Men nu ska vi tillbaka dit igen. Efter två timmar. Och jag vill ha lindring. För jag är inte riktigt mig själv.

Painkiller.

Jag behöver något. Något för min kropp. Den värker. Helt utan anledning. Inte själslig värk utan ren skärande fysisk smärta. I ryggen. I händerna. Och gör det såhär ont imorgon vet jag inte om jag kan sätta mig upp i sängen. Jag behöver något. Eller i varje fall någon som kan distrahera mig en stund.

That's black and white.

Idag började skolan. På ett helt nytt ställe som inte är gråsvart normalitet ännu. Förhoppningsvis blir det inte den svartare versionen av normalitet som den kommer reprensentera. Utan den som skiner i vita nyanser. Och i en del färg, med motorolja på fingrarna.

För Mekatronik går jag numera och det är en del maskiner. Och en del matte och fysik och teknik. En del av det mesta intressanta. Förutom syslöjd men det får jag väl göra hemma eller efter jag gått ut.

Egobilden är gammal som gatan. Eller i varje fall för fyra månader sedan och jag var en annan person då. En som inte skrev lika obegripligt och poetiskt färgglatt. Eller så är det bara jag som inbillar mig saker.

Like a bang-a-boom-boomerang.

Lägret kan sammanfattas med: Hundratusen myggbett,
sjuttonhundra scouter,
kaffe och frallor och trevliga människor i Någonstans info-tält,
informationsförvirring,
god mat, soluppgångskajak,
annan kajak,
kanot drive-in bio,
förseningar,
två ihopsurrade luftmadrasser och lika många ihopknäppta sovsäckar,
säckiga tält,
vädergudar
Lundabarn,
Alnöbarn,
evigthetslånga resor med gemensam packning på tåget,
silversmide,
midnattsbio,
sömnbrist,
köa i från fem på morgonen,
disco i Kapellet,
soptipssömnad och nyfunna kläder,
analog systemkamera,
indie i bärbara högtalare,
snubblande språk,
kyssar,
lägerliv helt enkelt

Och kul är det ord som stämmer rätt bra på det mesta. Och imorgon börjar skolan.

We need somewhere far from here with no one else around.

Den del av sommarn som gått i saknadens tecken är slut. Jag lyssnar på gladarg musik och ler. På söndag åker jag på läger och när jag kommer hem börjar skolan. Ny skola, ny klass, nya människor. Och såklart de människor som funnits här ett tag.

Jag är positiv idag. Sommarpositiv trots sommaren snart är slut. Och det rör mig egentligen inte i ryggen för hösten känns lovande. Mycket lovande. Och jag längtar faktiskt lite. Lite mera än vad jag brukar göra. För saker är bättre än de brukar vara. Och så ler jag igen. Och lyssnar på mer gladarg musik. Innan jag ger mig av.

You can call it a war. But we're not trying to keep you out. We're trying to keep us in.

Du vet
jag har flugit nu
högt över taken
nu

Du vet
jag faller alltid till sist
från taken
till sist

Du vet

Jag vet. Livet är underbart och fantastiskt. Och falla var det länge sen jag gjorde. Jag vet att det är så. Men den där känslan bara gnager och gnager. Tills jag får svårt att andas. Svårt att tänka klart. Och jag vill så gärna känna mig säker. Säkrare. Ibland skulle jag vilja att historien var annorlunda. Att jag aldrig fallit. För då skulle jag inte vara rädd.

Uppåt

Jag blev nertryckt
Allra längst ner
i tygskorna
Men vinden blåste fortfarande
i håret

Jag föll.
Jag blev knuffad över kanten.
Men på botten
ville jag ta mig upp

Och nu
nu
jag är påväg
Upp!

This is the picture.

Liseberg, segla och Göteborg med Silje.

400 slag

400 inlägg här. Idag och nu. Det har gått fort. Och långsamt de senaste månaderna. Bloggen står i det närmaste still men det skyller jag på värme och sol. Snart börjar skolan igen och då kan man ha rutiner. Vanor som passar tid. Som man kan göra varje varje dag. Utan att glömma.

Idag var det lunch och fika med Silje. Hon är fin. Livet är rätt fint. Som sagt. Och vi såg lite på vm i skatebord slalom. I Slottskogen. Det var också fint. Eller Skatebord slalom är en smula obskyr sport. Men åkarna var duktiga.

Me and myself.

Vi tar det lugnt. Men ändå inte. Jag gör massa och på nätterna är jag alldeles för trött för att sova. Vilket leder till mer trötthet. Egentligen.

Det är varmt så jag tror jag ska svettas bort också och det är både bra och dåligt. För det är skönt och det är vidrigt. Man kan bada hela tiden. Man kan sola. Men man svettas bort. Allt är saltklibbigt och blankt. Jag vet inte om jag ska älska eller hata.

Igår träffades vän jag inte sett på länge. Imorgon träffas en vän jag inte sett på längre. Imorgon natt träffas en saknad. Livet är nog bra egentligen. Och om tio dagar är det Boomerang. Då blir det läger och sommar på riktigt.