Smärtan i ryggen börjar blir mindre chockartad, mer utav ett normalt liv. Det är konstigt hur fort man anpassar sig. För mindre ont gör det inte. Men efter ett tag lär man sig tänka även när det gör ont. Det tar ett par dagar. Det händer ändå. Jag har klarat sådan här förr. Jag överlever alltid. Men jag längtar tillbaka till Boomerang ändå. Till ett litet tält med en varm kropp precis brevid min. Till smärtfrihet. Till sol och läger. Men så är det alltid. Hur man än mår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar