Just like the lady in the blue dress.

Just like the lady in the blue dress,

You've got cigarettes on your breath,

Hairspray and some cheap perfume

I'll put a little sour in your sweet.

You've got so much fucking tongue in cheek

You want what you could never have

You say, that you want respect
Well then you'd better get some for yourself.
Cause all that I see right now,
Is someone whose lost and insecure.

Jag tänker. På respekten för sig själv. Vad den gör med en. Jag tänker på hur lycklig jag ska skatta mig att självrespekten är självklar för mig. Just nu. Har varit så ett tag också. Man mår så mycket bättre. Är så mycket gladare. Skadar sig själv så mycket mindre.

Men det är svårt. Det här med att få eller återfå respekten för sig själv. Ibland krävs det att någon respekterar en, någon utomstående, någon opartisk, för att man ska kännas att det gälls. För att man ska våga respektera sig själv. Och för att det ska hända krävs. Just det. Självrespekt. Det säger sig självt att det kan vara svårt att ta sig ur.

Så tänker jag på fjortisarna på bussen. Och på hur väl låten passar in på deras spacklade men osäkra ansikten.