Blind

Nu är min blindtarm borta. Kanske har den varit upphovet till massa magont under senaste åren, kanske inte. Nu är den borta i alla fall och jag har bara ont i operationssåren.

Om månaden som kommer

Jag ska byta medicin, Humiran funkar inte så bra som den ska längre. Det blir en liknande medicin som funkar på samma sätt men lite annorlunda kemiskt. Om jag fattar saker rätt.

Men innan dess blir det en månad helt utan immundämpande medicin. Man kan ganska lätt räkna ut att det antagligen inte kommer bli en så bra månad. Inte för att man kan veta, men erfarenheten säger att det kommer bli smärta och stelhet. Det kommer nog bli en dålig månad. Förhoppningsvis blir månaderna efter det desto bättre, med Enbrel istället. Så försök stå ut med mig den här månaden; jag behöver det.

En hyllning

Jag är så lycklig nu i dagarna.

Det finns massa bra människor runt omkring mig, människor som orkar, människor som bryr sig, människor som kramas och människor som bara finns där, även när jag skakar och faller. Det är det som är viktigt.

Oviktigt är allt som är dåligt, oviktig är min kropp som bara brakar samman om man så mycket som petar på den med ett finger, oviktig är skolan (vi tar nya tag efter lovet), helt oviktigt är det att min dator är sönder, oviktigt är allt som stressar mig och tynger ner mig.

Det viktiga är människor; som du, du och DU, och som han, hon och HON. Att ni finns där. Jag lovar att jag finns där när det skakar hos er. Då kommer jag vara stark, men just nu är jag fortfarande svag, och ni är bäst.

Spara på min tid, så jag kan spara på dig

Helgen var fin, människor är fina och roliga, nu är det vecka;
Lovvecka.

Jag ska hinna sova igen mig, jobba igen mig med skolarbetet man hamnar efter i som sjuk, träffa läkare och se vad man gör åt en ond bröstkorg. Hinna åka till Klasberg och filmmaraton, vaccinera sig.

Men framförallt ska jag andas. Jag ska se till att träffa pojken som vart min i tre månader nu. Och vara lugn.

Isande diskant går genom allt

Det är en ledig onsdag.
Jag andas in så djupt jag kan och håller så länge jag kan, och läser en gigantiskt tjock bok.
Det gör fruktansvärt ont men det blir värre om jag inte gör det; allt blir stelare, och ondare.
Jag vill kämpa och inte ge upp och de här dagarna gör det kanske lite enklare att orka.

Men smärtan är som isande diskant.
Som höga ljud som nästan inte går att ignorera.
Och man kan inte hålla om mig för hårt för skriker mina revben; samtidigt är just att bli omhållen en av de få saker jag verkligen vill.

Jag behöver saker som jag inte kan få.
Smärtfrihet.
Friskhet.
Ork.
Det är samma sak alltihopa.

Sleep

Åh. Ingenting blir rätt längre förutom att vakna bredvid någon som är varm två morgonar i rad och jag vill inte vakna utan honom mer, det är så kallt då.

En bild av alla jag har tagit blev redigerad på hans dator för min dator är fortfarande död och på reparation.

Slutet är så vackert i oklippt version

Jag kanske borde göra något konstruktivt av mitt liv. Istället spelar jag Cube Crash på facebook för jag kan bara inte sluta. Nu har jag slutat i varje fall, men vad som gör att sätta ihop spellistor med svensk musik mer konstruktivt än att spela spel vet jag inte. Kanske för att det hjälper mig plugga fysik. Fast det är svårt att plugga när revbenen känns som de har gått sönder. Bra musik hjälper bara litegrann. Kanske får jag lita på att min hjärna har tagit till sig något av vad vi gjort på lektionerna. Sen tittar jag ut genom fönstret och ser hur kolmörkt det är och frågar mig vad som är meningen med att vara vaken när allt är så svart. Vintern är inte min melodi.

...

Jag vill ha dig
Men jag vill inte ha mig

Vill inte ha min kropp
inte min gråt
inte min värme.

Jag vill ha dig.
Jag vill inte ha mig



364 dagar sen skrev jag det här senast. Det stämmer lika bra idag.

Om soundtrack

Det finns låtar, och så finns det Låtar. Det finns små smala låtar som man är så lycklig över att ha upptäckt men som man är rätt ensam om att ha en relation till. Det finns låtar som alla hört men ingen har en relation till.

Så finns det låtar som varit ens eget helt personliga soundtrack, låtar som man sedan inser att väldigt många har haft som eget personligt soundtrack, och så blir man en liten eller en stor grupp som delar ett gemensamt soundtrack. Och när man inser det så blir det som att man delar en hemlighet och man kan skapa en värld på den hemligheten. En värld som man inser att andra tillhör genom blogginlägg och små textreferenser i dagligt tal och facebookstatusar och popularity-rankings på Spotify, och utifrån det kan man fantisera ihop hur alla andra som lyssnar på den där låten ser ut, hur de pratar och hur de klär sig. Man kan låtsas att man känner dem för man delat soundtrack för en dag, för en kväll eller för en dansande natt.

Idag är min hemlighet, mitt soundtrack såsom många andras 9 crimes med Damien Rice.

Andra små världar som betyder något för mig; Om du lämnade mig nu, Elegi, Kom Änglar, Solen i Ögonen, alla med Lars Winnerbäck; Delicate och Rootless Tree med Damien Rice; Shoreline både med Broder Daniel och i Anna Ternheims coverversion; What Have I Done med Anna Ternheim: Vi kommer dö samtidigt och Någon gång måste du bli själv båda med Säkert!; Long Before Rock n' Roll med Mando Diao, Use Somebody med Kings of Leon.

Vilka soundtrack betyder något för dig?

Leave me out with the waste

Jag kan nästan inte andas för jag har så ont i mina revben. I helgen var det läger även om jag fick åka hem på lördagskvällen med feber.

I varje fall nu tänker jag säga emot alla och säga att det var sjukt värt; mysigt folk, kul (men smärtsamt) att klättra i ravin, mysigt med sånger på kvällen, golvet darrade när de utan feber dansade linedance och maten var god. Jag gillart. Extra plus är väl att Amanda påminde så mycket om bästa Linnea. Vi gillar folk som är så mysiga.

Nu är jag sjuk i vart fall, betydligt mycket mindre värt. Min pojk var här och höll mig lugn och lycklig mitt i allt det sjuka igår och inatt och jag saknar redan att ligga på hans arm. Något annat som inte har med honom och göre men som jag saknar ändå är att kunna andas ordentligt med djupa andetag.

(Varför får jag aldrig vara frisk helt och hållet?)
(Och Natalie förlåt mig för att jag inte såg)

Om bloggtorka

Min dator gick sönder när det åskade i söndagskväll, en blixt åskade det, och en blixt tog min dator, i varje fall, den är inlämnad på lagning nu och vi har skaffat ett nytt modem eftersom blixten tog det också. Men det blir inga bilder på ett tag och kanske lite lite inlägg för att jag bara kan sitta på mina föräldrars minidator som inte klarar bildredigering.

Give me fire

I natt sov jag ute i vindskydd och idag kom jag hem och luktade som en halv skogsbrand, nämnde jag att jag håller på att somna sittande nu? Kanske inte men så är det. Bilden är från i fredagskväll och busskur och jag mådde inte bra men jag lyckades spotta ur mig lite kvalitet ändå.

Varmt

Idag åker jag på läger med mina simmare. Kanske med dessa sockar som jag fick i födelsedagspresent av bonusmoster, men helt säkert med något par raggsockar.

Igår var det Klasberg, mysigt värre. Lite nervöst kanske för det var första gången med Fredrik. Men mysigt, högljutt, flummigt, trevligt, engelskspråkigt med kanadensiskan som ska vara här ett år och ska vara med oss, matlagning, inte höra filmen för högtalarna är dåliga och alla pratar och så kramar, alltid kramar. Det värmer i hösten. Men när vi skull åka hem hade jag så ont i magen så jag inte kunde stå och hade tittat fel på busstidtabellen, så bussen vi skulle ta gick 40 minuter senare än jag trodde men pappa hämtade oss och magen blev bättre tillslut.

Winterpills.

Bästa medicinen för trötta dagar. För förkylda och halvfebriga dagar, nötter russin och vaniljte med mjölk.

Det har jag nog sagt innan men bandet Winterpills är ganska bra medicin mot hösttrötthet också.

Låt floden komma

Jag känner mig sjuk igen. Det känns inte riktigt ok. Jag vill ju bara vara frisk och jag vill ju bara orka. Idag har jag inte orkat mer än ett självporträtt och titta på tv. Helt enkelt inte ok.