Isande diskant går genom allt

Det är en ledig onsdag.
Jag andas in så djupt jag kan och håller så länge jag kan, och läser en gigantiskt tjock bok.
Det gör fruktansvärt ont men det blir värre om jag inte gör det; allt blir stelare, och ondare.
Jag vill kämpa och inte ge upp och de här dagarna gör det kanske lite enklare att orka.

Men smärtan är som isande diskant.
Som höga ljud som nästan inte går att ignorera.
Och man kan inte hålla om mig för hårt för skriker mina revben; samtidigt är just att bli omhållen en av de få saker jag verkligen vill.

Jag behöver saker som jag inte kan få.
Smärtfrihet.
Friskhet.
Ork.
Det är samma sak alltihopa.