Sorg

Jag gör ont. I ryggen, i fötterna och innuti. Så är det vissa dagar.

Idag är en ledsam dag. En begravningsdag. Men det är en fin dag på sitt sätt ändå.

I've got feet. Feet that move me, they grove me.

Idag är glädje och dansiga fötter. Dubbelglädje efterssom jag ryckte mig upp från tröttheten mitt på dagen. Jag klarade att ta mig upp på rätt gladhetsnivå igen. Det är ovanligt.

Ofta tar tröttheten mig, hela mig, för resten av dagen när den anfaller. Men inte idag. För jag är glad och otroligt pepp på livet som helhet just nu.

Vad passar då bättre än att bjuda på en dansig bild från när gräset var grönt, kjolen blå, Cecilia dansig och håret utväxtigt?

Ingenting passar bättre.
Så då bjuder vi på det då.

Oh sweet darkness.

Jag gillar inte mörkret. Mörkret som gör att man går till skolan i kolsvart morgon mörker och hem i tillika kolsvart mörker. Det var väl det för idag ungefär. Kan vara för att jag gick till skolan(eller i alla fall bussen) tjugo över sju imorse och hem vid femtiden. Kan vara så. Men jag gillar inte mörkret ändå.

Och nu ungefär tycker jag det kan bli snö och vitare och ljusare eller vår och ljusare på allvar.

Metall

Ilska och kritik.

Igår var jag på tävling. Jag var ensam tränare för barnen och det var mycket springa omkring och se till att barnen värmde upp, åt och drack och kom till sina starter. Sen när de väl startade ska man ta tider, heja och sen efter loppet ska man ge feedback men framförallt så ska man berömma. Berömma så att de blir glada. För glada barn simmar bättre. Glada barn har roligt.

Därför blir jag så ledsen när jag hör att andra tränare skäller ut sina adepter efter noter. För att tiden inte var tillräckligt bra. För alla dagar är man inte på topp. Alla dagar är inte pers-dagar. Har man gjort sitt bästa är det så bra det blir även om det inte blir pers. Och visst ska man ge kritik. Men ge kritik och skälla är olika saker.

Kritik är konstruktivt. Du gjorde såhär, till nästa gång öva på det här så går det bättre.

Skäll trycker ner. Du är så dålig, varför gjorde du inte bättre för? Det mår ingen bra av.

Därför blir jag ledsen när andra tränare skäller istället för att ge konstruktiv kritik. Jag hoppas jag gör det bättre. Det gör jag verkligen.

Friskhet

Jag är friskare. JA! Vi säger så att vi håller oss friskast nu. JA! Då gör vi så då. JA!

Sökes: Stor bakeriemördare

Jag hostar och hostar och igår var vi hos läkarn för att kolla. Man ska inte hosta gult slem i en vecka. Man ska inte. Så var det lunginflammantion också enligt experten. Det var väl just det vi behövde. Jag har verkligen längtat efter lunginflammation så det verkligen rosslar i lungorna när man andas. Eller inte.

På det stora hela är det enda jag vill säga till hostan och kanske främst till bakterierna:
-Gå och dö i ett hörn där ni inte ställer till mera besvär.

Tack på förhand om någon upptäcker det här och utrotar bakterierna innan pencillinet gör det.

Just give me something I can't destroy

Jag lyssnar mer och mer på elektro, synth och liknande. Inte skulle jag trott det för några år sedan men det är bra. Och Winter Rose med Firefox AK och Tigerlou (dvs videon här ovan) är ett underbart exempel.

...

Jag hostar sönder och hatar att vara sjuk.

Att hålla huvudet högt

Det här året har jag lovat mig själv en sak. Man skulle kunna kalla det ett nyårslöfte men det är inte riktigt ett vanligt nyårslöfte. Jag har lovat mig själv att jag ska vara stolt. Stolt över det jag gör med glädje. Stolt över det som gör mig till jag. Även när det jag gör blir tonårs-stereotypt och kanske töntigt så ska jag hålla huvudet högt. Det har jag lovat mig själv.

Det kanske låter som ett lätt löfte att hålla. Men när man en gång blivit van vid att ens intressen är ointressanta och konstiga så blir det lätt att man försöker få det att låta som man gör något mer normalt. Man gömmer sig. Jag har gömt mig bakom en fasad där jag försökt låta mer som den jag vill framstå som än den jag är. Men det ska vara slut på det nu. Jag ska vara stolt över den jag är i år. Det är ett nyårslöfte som kan vara värt att hålla.

Hemma

De andra är på klasberg nu. Jag ligger hemma och är sjuk, kan inte prata och hostar snygga gulgröna slemklumpar. Är det orättvist? Ja. Är världen orättvis? Ja!

It's a cold world with a warming sun.

Det är alltid fint väder när man är sjuk. Så känns det ofta. Framförallt när man är så sjuk att varje gång man reser sig från under det varma täcket känns det som om det är istid igen. Idag är absolut inget undantag, solen skiner och det ser så där krispigt vackert kallt ut. Men jag vill inte ens sticka näsan utanför dörren för att kolla.

And they will give anything, just to be free from pain, and they won't surrender.

Jag är febrig igen. Några timmar feberfrihet fick jag. Sen var det bara ner igen. 39 senast jag tog tempen. Sämre än vanligt.

Men jag är glad ändå. Och jag lyssnar på kraftmusik med In Flames. Alias, Only for the weak, World of promises och Metaphor. Jag blir ryser av gitarren, Anders Fridén har en röst att dö för även när han skriker, basen har mitt hjärta och trummorna får mig vilja springa, dansa och hoppa. Den inverkan har metal på mig ofta. Så ni vet.

This is now

Fotobok var det. Den är beställd och klar. Och min. Jippie.

Sing a little more.

Min mage bråkar med mig.
Förkyldmage och en-gång-i-månaden-mage, det enda min mage slipper just nu är magkatarrsmage.
Hade jag haft ont i magen på grund av det också betvivlar jag att jag hade känt min mage så mycket längre.
Den hade nog imploderat eller exploderat av alla olika smärtor.
Det gör ju inte extremt ont nu.
Bara på så många olika sätt att jag blir förvirrad.
Vad fan ska man känna? Hur ska man katerigorisera smärtan? Va, va, va?
Det ska vara på ett sätt åt gången kan jag tycka.

Förutom magen och hostan är jag frisk nu.
Inte ens lite gråtig.
Inte ens lite febrig.
Så jag är gladare nu än innan.
Även om magen är förvirrad.
För att den inte riktigt vet vad den ska känna.
Menssmärta eller förkyldighetsmärta.
Men man kan vara glad ändå.
Och det är jag, så saker är bra.

-

Jag är sjuk. Febrig och så. Det är ju självklart.
Och så grät jag mig igenom igår. Gråter inte idag dock. Det känns lite bättre nu. Kanske.

Outside my window.

Taget ur bilfönster, gammalt fönster och värdshusfönster.

Helg

Som båda de andra flickorna, Julia och Nathalie redan sagt var vi på klasberg i helgen. Vi har planerat, pratat, sett på film och spelat twister och trashockey. Sovit i soffor med filtar och kramats. Haft lägerbål med eld ute och gått ljusspår. Det är mysigast att vara på klasberg när det är så att maten funkar och folk är där.

A girl with a bird she found in the snow

Jag har ny musik i öronen. Iron & Wine. Det är perfekt singersongwriterpop med folkinfluenser och mjuk röst. Det kan stå på som skvalmusik när man gör något annat, men tåls också att lyssna på nära. För det finns så många intressanta ljudslingor och melodier iden, men är ändå så enkelt och så mjukt. Så enkelt det bara blir med en mjuk röst och en akustisk gitarr.

Jag är lite förälskad i sån musik just nu. Speciellt mycket älskar jag låten Boy with a coin. Just nu alltså.

Happiness

Jag är glad. Igen, fortfarande. Så som det ska vara. Det är vinter och kallt ute men vinter i mig och vinter i orken är det inte. Jag har gått upp i den vanliga vinterdvalan nu. Så rätt känns det. Jag känner mig inte småfebrig och frusen. Ryggen gör ont och jag sover dåligt. Men jag hanterar det för tillfället.
Kanske är det den nya medicinen jag fick för ett tag sen som börjar hjälpa nu.
Kanske är det sömnen jag fått under lovet som börjar göra sig märkt.
Kanske är det glädjen.

Det spelar egentligen ingen roll för det är bra.

Latte med vispad grädde.

Vi vet att vi saknar Belgien. För där får man latte med vispad grädde och chokladbit till. Och där fanns mysig bonusfamilj under ett par dagar i december.

Hyper

Cecilia är glad. Hon sprudlar, skrattar och springer. Det var längesen hon var så här glad och det känns. Att det såhär man ska må. Såhär man ska skratta. Såhär det ska vara. Det är det vanliga tillståndet på sommaren. Det ovanliga på vintern.
Men nu är jag glad.
Hyperglad.
Då är allt bra.

Färglös som en tår

Julia sov hos mig till idag och hon gav mig musik. Vi fotade och nördade oss och jag fick fota analogt för systemkameran är paj (som ni vet). Sen kom småsysslingar och Julia åkte hem till sig. Nu har småsysslingarna också åkt hem till sig. Jag har lyssnat på 2 timmar, 46 minuter och 35 sekunder Kent sedan de åkte. Men inget tal har blivit skrivet och jag vill ända in i benmärgen inte skriva det även om jag behöver göra det. Så värdelöst är det med skolarbete i min hjärna nu.

Jag försöker andas men hatet gör det trångt i halsen

Sådana här nätter kan man inte annat än hata. Hata sin rygg, sin smärta, sin sjukdom. Jag har försökt sova men ryggen gör för ont. Jag vill skrika men jag vill inte väcka alla.
Så jag skriker inte. Inte skulle väl jag.


Men bilden är fin och lite läskig.Från en julmarknad med tivoli i antwerpen. Och sådär läskigt sorglig som bara pastellfärgad påtvingad glädje blir.

Såhär

Var mitt nyår.

Tur i oturen.

Det är ett nytt år, nu. Det nya året inleddes bra för mig, med firande med vänner i Lund. Sedan åkte vi hem. Hela vägen hem. Och när vi kom hem inträffade katastrofen. Eller en liten katastrof:

Vi kommer hem.
Jag går in in från bilen med alla mina saker;
Handväska och kameraväska korsade över kroppen och den stora bagen med packning från belgien och tygkasssen med bilunderhållning för de avklarade 230 milen i nävarna.
Släppte kassen och bagen på hallgolvet, gick in i köket.
Och skulle få fram kameraväskan på magen för att ta av den.
Då välter kameraväskan uppochner.
Och efterssom låsmekanismen gick sönder när vi var i Belgien far kameran ner i golvet.
8ooo kr kamera med objektiv rakt ner i golvet.
Objektivet gick sönder.
Kameran ser nästan hel ut.
Det är ju sånt som kan hända alla.
Men det händer bara mig.
Jag är nog den klumpigaste personen jag känner.

Men som tur går det på försäkringen.