Kan man få ha lov resten av skoltiden?

Jag är rätt trött på skolan. Jag hoppas på en nytändning i och med gymnasiet. Jag vill att nian ska ta slut nån gång. Men jag vill inte välja. Jag gillar lov. För då kan man göra roliga saker. Som att fika i stan med vänner och ha filmkvällar och filmmaraton. Man kan flumma runt och ändå hinna träna. Man äter alldeles för mycket gott men ingen bryr sig. Man kan springa runt en hel morgon och göra piroger, utan att stressa. Och ingen bryr sig om att man har på sig pyjamas hela dagen. Och det är precis så livet ska vara. För även om höstlovet inte slår sommarlovet på några sätt, så är det rätt härligt att bara ha lov. Det fattar ni va?

Sommarsommarsom...

Jag vill tillbaka. Till sommaren.Till Jingi. Till simlägret i Hirtshals. Till värme. Till sol. Till vännerna. Till sommar-Cecilia. För på sommaren är jag en annan, mycket gladare roligare person. En person som vet vad hon vill. Sen blir det vinter och jag blir tråkig igen. Ungefär. Så jag vill ha sommar. Och sol och bad och livet. För på sommaren lever man mycket mer. Jag lovar.

Ah tikkii chiaoao

P3 Rockster Bara är en ovanligt härligt bra webbradiokanal. Spelar bara härlig musik. Ingen fin pop musik kanske men underbar rock, hårdrock, hardcore, ja typ liknande. Man upptäcker massa bra musik så. och framför allt finns det inget slut på det. Musiken bara fortsätter och fortsätter med nya låtar och gamla godingar hela tiden. Om det inte är så att det blir strömavbrott eller servarnapajar eller datorn stänger ner sig. Så idag är jag P3-biten. Och idag jag mår mycket bra. För vi har lov. Lovlovlov. Man kan sova och må bra och träffa folk och åka bort och ha kul och träna och allt blir bara finemang. Finemangdag. Nu ska jag ut i grå vädret och gå den lilla biten till mormor och se om mormor plus bror är hemma än från hundpromenad. Så att jag kan fika med dem. Mums.finemang med det.

Det finns en tjusning med grått och kallt höstväder

Idag har det vart sånt där tråkväder. Sånt där grått regnigt kallt blåsigt väder. Man har liksom inte kunnat gömma sig för kylan. Jag har bara velat kura ihop mig under mitt täcke och försvinna. Eller i vart fall bli varm. Men det är det som är så härligt med sånt här väder. Man kan med gott samvete kura ihop sig inomhus och mysa. Tända lite ljus och kanske en brasa och dricka te. Sen pratar man och läser böcker och hinner allt det där härliga utan att känna sig stressad över nåt fint väder. Man kan helt enkelt ta det lugnt. Ja, det finns absolut tjuskraft i det värsta gråvädret med.

Inte för att jag är nåt stort fotbollsfan men IFK vann faktiskt SM-guld idag. Och man måste fira lite i vart fall så hurra!

Bilden har ni nog sett innan men den passar idag. Väldigt bra..

Man måste vara dum i huvudet.

Jag måste vara rätt korkad. Jag simmar 200 fjäril, helt frivilligt. Det är inte ens en distans jag tycker om. Det är snarare en av de mindre roliga. Och ändå simmar jag det. Och det brukar gå dåligt. Men idag blev det ändring på det, med ett pers på hela 4 sekunder placerade jag mig nia i DM. Det är väldigt lyckat. Förutom att man behöver en åttondeplats för att komma till finalen. Men så är det och nu ska jag simma ännu snabbare på SUM-Sim och ta mig till riksfinal. Önskar jag. Och om ni inte redan märkt det har jag redan glömt hur det känns i armarna efter 200 fjäril och vill simma det igen. Mitt minne måste vara ovanligt kortlivat. Eller så är jag bara bra på att förtränga obehagliga minnen. Vilket går på ungefär ett ut i det här fallet. För det är rätt korkat att simma 200 fjäril frivilligt. När allt kommer omkring.

Jag har väntat på ett regn att förlora mig i.

Imorse var en tidig morgon. Upp klockan kvart i sex för att simma DM. Och jag simmade bara 100 fjäril. Jag säger bara härlig tid för ett lopp. Nu är jag hemma igen efterssom jag inte kom till final. Det var ju inte oväntat, men jag skulle önskat att det kanske kunde varit försök på eftermiddagen. Hur det nu skulle gå till..

De dryga två timmar vi spenderat i bilen fram och tillbaka till tävlingen har vi lyssnat på Daugava. Winnerbäcks nya. Två klara favoriter hittills är Jag har väntat på ett regn och Om du lämnade mig nu. Båda är fina lågmälda lite mörka låtar, som jag inte vill sluta lyssna på igen. En annan som nästan är lika bra är Innan mörkret faller. Fast den är lite gladare. Som jag. Fast ärligt talat vet jag inte riktigt idag. Visst känns det bra men riktigt glad vet jag inte. Inte heller det vet jag varför.

Och nu sitter jag här, lyssnar fortfarande på musik, typ Winnerbäck och Jenny Owen Youngs och någon som heter Andi Almkvist, som jag ännu inte riktigt känner till än... Mamma tipsade. Paper Rival hade också passat bra in på mitt humör. Det gör dem dock allt som oftast. Om jag inte är på otroligt argt eller glatt humör. Men idag är ingen sådan dag. Idag är en rätt vanlig dag när allt kommer omkring.

Blinkblinkblink, julpynt.

En till anledning till varför man ska vara glad idag. En konstig anledning. Kanske inte ens en anledning. I vart fall en för mig ovanlig anledning. Jag har hunnit se på TV. För ärligt talat hur ofta händer det på en skala. I mitt liv. Jag har ju knappt tid att blogga ibland...

Bilderna har inget med saken och göra. Det är nämligen en liten fin blinkare som jag (ja, JAG) lödde i tekniken i våras. Nu funkar den inte längre. För batterisladden bestämde sig en dag, helt sonika för att gå av. Man kan ju fortfarande pressa ihop sladden så att det funkar, men inte som jag vill. För jag skulle ju ha den i granen. Men det går ju rakt inte nu.

-It won't get more amazing, you said. -Sure, was my ironical reply.

Sjukt ofantastiskt fantastiska ting:

1. Jag har inga läxor till imorron. Nej inte till imorgon. Men ett antal arbeten som ska vara inne efter lovet. Cecilia borde jobba...
2. Jag klarade att presentera Rise Against på franska. Trots att jag inte fattade hälften av presentationen själv sa Marie att den var bra. Ja våran hatade franskalärare sa att den var bra. Fast det säger hon ofta utan menar det...
3. Det är en dag i skolan innan höstlovet.
4. Jag klipper mig imorgon. Det har väl behövts i ungefär två månader men nu blir det äntligen av.
5. Jag behöver inte åka buss till träningen.

Så några mer fantastiskt ofantastiska saker.

1. Jag har inte sett Rise Against live, och inte kommer de till Svergie på länge heller.
2. Det är inte säkert att det blir nåt lovfilmmaraton. Jag har ju längtat så.
3. Jag är osäkrare än någonsin på gymnasievalet. Fässberg lät ju så bra men jag vet inte längre

Ser ni att listan på bra saker är längre än den på dåliga. Jag är därmed gladgladglad. För så lite..

What am I supposed to do about it?

Det blev ingen Flow In. Ledaren som skulle ha det hade fått lunginflamation. Så jag är fortfarande precis lika ovetande om vad det är. Är det någon som vet? Inte för att det spelar någon roll nu men jag undrar. Det gör jag nog nästan alltid. Undrar nåt vill säga.

Så istället för en helt galen dag ur träningssynpunkt blivit en rätt slapp dag, ur samma synpunkt. Jag har druckit kaffe med mormor och suttit och tecknat. Helt på flum. För det är på sånt humör jag är idag. Trött, flummig och fortfarande alldeles varm sen springandet och bastun efteråt för flera timmar sen. Men jag har lyckats med dagens åtagande iallafall. No-arbetet är ju färdigt!

Efter ett tag känns inte benen längre

Jag har sprungit sju kilometer idag. Sju kilometer! Jag måste bara understryka att det är väldigt långt att springa för att vara jag. Och helt friviiligt var det inte heller även om det någonstans i mitten började kännas rätt bra. Mest för att mina ben domnade av utav kylan och sen kändes dem inte mer. Det gör dem nu kan jag ju tala om. Vi hade höstjoggen på gympan och nu kommer säkert någon som går på kaparen också kommentera typ: Meh höstjoggen e juh bah 6,5 km. Därför ska jag för säkerhetsskull säga, jag sprang fel. Trots karta och allt. Felfelfel. Så det blev sju kilometer. Ja så smart är man.

Nu ska jag på nån annan träning med simmningen. Flow In heter det. Har ingen aning av vad som menas med det men det är på land i vart fall. Även om det kanske inte låter så. Vi får se, vi får se, eller snarare jag får se. Jag blev dessutom färdig med NO-arbetet idag. Typ en månad efter alla andra skulle vart klara. Men jag hade ju obegränsat med tid på mig. Hoppas i vart fall läraren tycker lika mycket om det som jag gör. En sån produktiv dag det vart idag då, eller låter det inte så?

A warm heart in a cold body could also also be freezing

Tio säkra tecken på att hösten är på allvar och vintern snart står för dörren:

1. Det är svinkallt och ibland till och med frost och minusgrader på morgonen.
2. Pappa eldar värmeloggs i kaminerna för att få upp värmen.
3. Det är gula och bruna och röda löv överallt. Och det finns nästan inga gröna kvar.
   
4. Jag är rejält skoltrött.
5. Vi springer höstjoggen imorgon. Vilket är detsamma som sista utelektionen på gympan.
6. Himlen är så där klar och kall och höstigt isig.
7. Man har mössa och handskar och halsduk men fryser ändå.
   
8. Jag går och lägger mig alldeles för sent och vaknar alldeles för tidigt.
9. Alla har stressat upp sig inför betygen
10. Nästa vecka är det höstlov, tack och lov.
    

Tillbaka till verkligheten

Vanlig skolvecka den här veckan. Väldigt vanlig, stressig antagligen. Jag vet inte riktigt än men det är i vart fall halvklass hela veckan eftersom halva klassen är ute på prao. Sen är det höstlov, så att man kan vila ut och sova och bli pigg igen. Kanske så är det så att jag kommer vara tröttare efteråt men kul ska jag ha det. Det lovar jag härmed mig själv. Så får vi se om det håller. Men nu skola. Går länge idag. Tycker jag, även om det egentligen inte är sådär otroligt. Bussen lär inte vänta så. Nu går jag. Förresten, har du inte sett Stranger than fiction så borde du göra det. Det är nämligen en otroligt söt film som jag såg med Silje i helgen. Se den.

Jag borde inte. Verkligen.

Jag har inte tid, tyvärr. Jag borde inte skriva här alls men jag har svårt att hålla mig ifrån. Att vara hos Silje var mysigt, och att simma gick bra, kul ledarkurs idag och lite panik över en mobiltelefon som trodde sig vara borttappad men fanns igen. Så har man väl sammanfattat min helg. Nu ska jag jobba. Jobba Cecilia, jobba!

Jag är så otroligt pepp. Helt otroligt.

Jag är så otroligt sprallig idag. Så väldigt otroligt fantastiskt glad. Allt känns kul. Till och med att städa, så det har jag gjort. Samtidigt som jag lyssnat på Winnerbäck så att golvet skakat. Hur man nu lyckas med det, men på något sätt måste det gått. För skakade gjorde det. Nu har vi en roligare bild på min nya (mammas gamla upphittad i klädkammaren) handväska.

Min prao slutade idag, vilket i och för sig var tråkigt efterssom det var väldigt kul att praoa hos optikern. Men det som var kul med det var att jag fick de stora underbara svarta nördglasögon som jag önskat mig. Mycket mycket trevligt. En annan sak som gör dagen bra är att jag nästan vet vad jag ska välja till gymnasiet. Ingen beslutsångest här inte... eller kanske lite men det känns bättre än sen typ i sjan då jag också var helt säker på vad jag skulle gå, fast det var ett annat program.... På det hela stora är jag väldigt pepp. Och imorgon bär det av mot Sandared, och UGP 4. Och sen blir det sova hos Silje. Vilket är mys. Jag blev idag (eller kanske igår?) taggad av Cessie, men ärligt talat orkar jag inte fäppla med det nu, utan jag ska göra nåt kul istället. För jag är på sprallhumör och det vill jag inte ska gå ur. Än.Förressten var det frost imorse. Till och med när jag gick till bussen, huva vad kallt det är...

Morgonkänsla

Jag har en sån där härlig uppvaknande känsla. Så som man så gärna vill känna sig varje morgon när man bara är så härligt pigg och verkligen inte vill sova. Det enda problemet med den känslan är att klockan nu är, ja kvart i nio. Ska jag vara pigg imorron behöver jag nämligen sova. Mycket. Det innebär att man måste lägga sig. Tidigt. Lycka till med den säger jag bara.

Jag har lagt upp massa fula bilder, Eller rättare sagt tre men håll till godo... Längst till vänster har vi en bild från imorse (på tal om morgonkänsla alltså) när det nästan var frost. Det har säkert varit frost tidigare i natt men efterssom jag börjar sent och bra hade solen hunnit smälta det värsta. Den i mitten är en av katastrofbilderna på broderiet på min handskar, som kabske när man tänker efter inte är så katastrof i vart fall. Den till höger är en bild på den väska jag hittade i klädkammaren imorse (också...). Den har vart mammas en gång men hon tyckte den var för liten. Nu använder jag den och jag tycker den är alldeles lagom. Och fin och trevlig. Köksstolen är också med tillsammans med en av kaminerna i vårat hus. Bara så där som en allmän upplysning (för i hemlighet tror jag ju att ni är blinda, allihopa). Det var väl det. Förresten nej, gå in och bli kompis med mig på Facebook, så blir jag glad. Och när ni ändå är igång kan ni ju lyssna på Paper Rival. Det var väl det. Ungefär.

Så som himlen ser ut, en tisdag över skolans kommunala korridorer.

Nu kommer bilden som egentligen skulle vart med igår. Den togs väl i förrgår då. Är det bara jag eller är det så att du också liksom känner att du sett den förrut. Ja, jag har självklart sett platsen innan efterssom det är min busshållplats. Men det är något väldigt bekant över själva fotografiet. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Idag ska jag på gymnasiemässan efter praon. Jag hoppas att den ska kunna bringa lite ordning i min hjärna, så att jag kan veta vad jag ska välja. För just nu vet jag verkligen inte. Det känns som Natur kan vara rätt bra att gå, men frågan är var. Förhoppningsvis så vet jag bättre ikväll. Annars så vet jag inte hur det blir.

På tal om ingenting så gillar jag fortfarande Winnerbäck lika mycket som innan. Fast jag tror att om jag inte ska tröttna så får jag nog lyssna på nåt annat ett tag. Typ Nightwish eller Evanescence. För jag har en lite småskum musiksmak. Eller i vart fall rätt blandad....

Här skulle det egentligen funnits en bild

Jag gillar faktumet att jag har en egen kamera igen. Framförallt när man hittar nåt kul att fota på vägen till bussen eller inne i stan. För ens egen kamera kan man ha med-hela tiden. Mamma och pappas kamera funkade rent bildmässigt lika bra som min, men den kunde inte följa med mig hela tiden. Så här så skulle det egentligen funnits en morgonbild från gårdagen. Men Blogger har något problem så det funkar inte att ladda upp bilder. Därför får ni inte se några bilder som jag såg när jag väntade på bussen igår. Det får helt enkelt vänta, tills saker funkar som det ska igen.

Ett trött och vilset barn av trasig värld är allt jag ser när du felfritt stampar takt till hysteri.

Jag gillar sådana här texter. Jag gillar Lars Winnerbäck. Och mamma har precis köpt Daugava, någon har sagt om det albumet att det var tråkigt att Winnerbäck låter som vanligt. Fast det kan jag inte hålla med om, det är jätteskönt att han kan fortsätta leverera sin fina visrock, och även om alla texter inte är lika bra så finns det vissa guldkorn. Av Ingens Frö får mig att rysa ända ner i tårna-samma sak med både Gråa Dagar och Med Solen i Ögonen. En annan med texter som får mig att rysa är Jakob Hellman, men till skillnad från Winnerbäck gjorde han bara ett album, där allt är så nära perfektion som man kan få det.

Nu gör vi så här allihopa.

Vi skiter i att jag överhuvudtaget skrev något igår. Det inlägget är bortaget och meningen med det är borta. För visst har jag prao den här veckan men jag kom på smart som jag är att jag kunde skriva på morgonen eftersom jag faktiskt trots allt börjar senare än vanligt. Sen jobbar jag till fyra varje dag. Men det är mycket bättre än skolan i alla fall. Man får ju inga läxor från ett jobb hos en optiker. Så en sak till, mina handskar är färdigbroderade och min lilla fina digitalkamera tillbaka från reperationen. Det borde innebära att ni ska få se jättefina bilder på mina handskar, men ack nej för det är för mörkt så mina bilder blir bara bajs. En sista liten sak innan vi stänger butiken för dagen. Jag vill ha riktiga töntglasögon. Såna där stora fulsnygga svarta saker. Det vill jag ha massor.

The tears of snow-white sorrow

Jag har städat. Jag är mycket duktig. Och så här ser mitt skrivbord ut en timme efter jag städat det färdigt, bättre än vanligt, om man säger så. Fast det där med att hålla ordning har jag aldrig varit en stjärna på.

Jag gick upp tidigt idag, för jag vaknade och var hungrig. Vilken överraskning.. naaat. Sen hade jag ändå en massa saker som jag tänkte försöka fixa idag. Jag har redan städat. Jag ska skriva färdigt mitt försenade NO-arbete. Jag ska brodera på mina svarta läderhandskar, eftersom alla (läs många) har likadana eller liknande, och jag vill ha något eget. Jag köper nämligen oftast sådant jag gillar, sen märker jag att alla (återigen läs många) har samma eller liknande saker, och gör om det. Sådan är jag, kan inte bara acceptera och vara glad om andra gillar samma saker som jag. "Bara döda fiskar följer strömmen" som någon har sagt en gång.

Sen på tal om att följa strömmar, kan någon förklara för mig varför fjortisarna har fått för sig att vita läppar ser trevligt ut. Det är ju helt klart en ström många följer. Och jag är inget fan av den alls. Så låt oss måla läpparna knallröda, och visa dem varför man använder läppstift. Är det någon som är med?

Den vara död

Du har vart en god vän, kära franskapärm. När franskalektionerna har blivit allt för outhärdliga så har du funnits där. Du har givit mig något att göra under även under de tråkigaste genomgångar och du har aldrig blivit fullkladdad. Du har helt enkelt gjort att jag stått ut. Men nu är du död. Borta. Finito. I ditt ställe har jag nu en ny gulare franskapärm, som nästan är deprimerande lite kladdad på. Dessutom har jag köpt färgglada pärmar att ha till de andra ämnena med. Så att man slipper att ta med sig fel böcker hem fler gånger. Men innan vi är glada över det ska vi sörja dig min döda franskapärm en liten stund. Man kanske till och med skulle kunna sjunga en liten sång innan jag slänger dig i skräpet. För du har ju haft ett rätt tråkigt liv om allt kommit omkring. Franska hela livet, det kan ju inte vara kul, eller?

Jag kom på en sak.

Jag har inte läst vad Annika skrivit idag. Jag får nog snart allvarliga abstinensbesvär eller något. För Annika du skriver så bra (ta åt dig nu!) och roligt och jag vill bara inte vara med om du slutar blogga. Tack för att du skriver min favoritblogg. Ja, nu har jag givit, er mina läsare, som väl inte är sådär väldans många ett hett bloggtips. Om ni inte läser Annikas blogg redan, för då vet ni vad jag talar om.

A way to ask you to forgive me

Den senaste veckan har jag varken skrivit speciellt långa eller speciellt intressanta inlägg om du frågar mig. Jag har haft mycket som jag har behövt göra och inget har velat bli färdigt. Och så har jag helt enkelt varit trött. Idag är inget undantag, jag har ont i huvudet och borde kanske inte blogga, jag borde ju göra så mycket annat, men jag kände att på något sätt måste jag avreagera mig lite. Få lite kvalitetstid med mig själv och mitt skrivande. För det är det mitt bloggande i första hand går ut på, att göra ett hål där allt som flockas i min lilla hjärna kan tränga sig ut och spankulera lite i fria luften. Bara så att ni vet. För jag gillar att skriva, det är något som alltid lockat och nån gång kanske jag till och med blir författare. Det vill säga om jag lär mig att skriva berättelser som är längre än sisådär tio sidor, för annars lär det bli rätt svårt....

Du vet ju hur det är.

Jag har ingen tid att blogga, egentligen. Jag borde som ni vet plugga. Och snart ska jag åka och bli alldeles avslappnad på avslappningsträning(!) med simmningen. Det är i och för sig också mental träning men eftersom vi ska ha med kudde och handuk och ha på oss myskläder så låter det hela trevligt, framförallt med tanke på mina träningsvärkiga muskler.

Jag är en fin människa, säger vi.

Nej men faktiskt. För någon vecka sen tog mig i nackskinnet och sa att jag inte kan klaga på världens tillstånd om jag inte gör något själv. Så jag bestämde mig för att göra något, för klaga kan man ju inte bara sluta upp med att göra. Eller det kanske man kan. Men i vart fall. Jag gick in på Amnestys hemsida och beställde ett inbetalningskort, så att jag kunde bli medlem och göra lite nytta. Och idag fick jag det. Inbetalningskortet alltså. Efterssom jag är under tjugo så får jag för den ringa summan 160kr per år ett medlemsskap i Amnesty. I det ingår det en Amnestypin också. Yeah och så en massa tjafs om medlems tidning m.m. Blabla. Jag vill ju hjälpa till! Och det ska jag, så fort jag fått betalt min medlemsavgift ska jag, gå in på hemsidan och bli medlem i en aktiv Amnestygrupp. Förslagsvis inne i Götet. För jag är ju en sån fin människa.

Gymnasiet.

Nu har jag fått den så kallade gymnasieguiden. Det enda som händer när jag läser den är att jag blir ännu mer förvirrad än innan. Nej jag vill tillbaka till sjuan, då visste jag precis vad jag ville. IB på Aranäs. Nu är jag bara förvirrad, kan inte någon hjälpa mig? Snälla.

Jag vet att jag borde men...

Gå in här och lyssna. Bättre version på Over the hills and far away finns inte. Därmed basta.

I never do what I'm supposed to do. I just do what I'm not supposed to do.

Egentligen så borde jag plugga genetik nu. Eller skriva på mitt hemkunskapsarbete. Eller så borde jag skriva på mitt No-arbete om graviditet. Men inget av det gör jag. Känns det igen? Från andra gånger menar jag. Faktum är att det känns igen. Det känns igen alldels för väl. För så här är det. Så fort jag ska göra något så skiter det sig. I vart fall om jag måste göra det. Om det är något jag borde göra så är det också lite småjobbigt, men om det är något som jag inte borde göra just nu blir det så att jag gör det. Ungefär som nu. För jag måste plugga och skriva på mina arbeten, men vad gör jag. Jag bloggar och reflekterar över min egen oduglighet till att göra saker jag borde göra. Och hjälper det mina arbeten framåt? Nej. Gör det på något sätt att jag förstår genetik bättre? Nej. Jag är allt smart jag...

Jobbajobbajobba

Jag har suttit hela dagen och varit duktig och jobbat med min lägenhet. Jag har helt hållit mig ifrån att skriva på bloggen till och med. Fram tills nu, som ni ser. Jag har nu valt alla möbler till lägenheten och skrivit upp priser, mått och allt sånt i en lista. Och nu så skriver jag då ett litet miniinlägg innan jag går och lägger mig. Gonatt på er alla. Det lär vi behöva inför skol/arbetsdagen måndag imorgon. Jag vill inte att helgen ska vara slut men så är det, gonatt alla ännu en gång.

En lägenhet....

Nu börjar jag äntligen bli färdig med den tråkiga delen utav hemkunskapsarbetet. Hemkunskapsarbetet som går ut på att inreda en etta. Så idag, har jag suttit framför datorn nästan hela dagen och tittat på alla tråkiga saker man ändå måste ha. Jag menar hur roligt är det att försöka hitta en bra dammsugare eller en billig matberedare. Tja, inte det roligaste kanske. Men snart, snart så får jag göra det som är roligt i det här projektet. Välja möbler. Jag kan välja och vraka bland hundratusentals olika möbler och få till en etta som ser ut precis som jag vill ha det. Jippie! Sen får man skriva lite (ännu mera jippie) för att motivera sig och sen får man lämna in. Och då är det bara att hoppas att min hemkunskapslärare tycker mina smarta lösningar är lika smarta som jag tycker de är. För då blir ju alla glada och nöjda och ingen kan vara ledsen mera. Kanske inte riktigt så men man kan ju drömma... Men nu måste jag jobba, jobba, jobba. Så att arbetet blir färdigt nån gång.

Men hej, det är ju nästan vinter.

Det är höst men rejält kallt ute. Nästan vinterkallt. Så jag som inte hade inhandlat några vinterkläder frös nästan häcken av mig (mer händerna, eftersom jag fram till idag inte hade några vantar). Så jag bestämde mig. Nu får det vara nog. Så efter simträningen idag (den första på mycket länge, närmare bestämt på dryga veckan) gick jag med bestämda steg in i Kungsmässan och skulle hitta vantar och kanske en mössa. Jag tänkte att någon av sportbutikerna kanske skulle kunna ha några fina fodrade typ stickevantar i multifärg. Men icke sa nicke, sportbutikerna (Stadium och Intersport) hade bara skidhandskar och tunna bomullsvantar. Så jag gick in på HM och vet ni vad jag hittar där? Jo jag hittar den finaste baskern någonsin. Den är svart och i ullmix och jag blev förälskad. Men nu var det ju så att det inte var en basker jag skulle ha. Jag skulle ju främst hitta vantar. Efter mycket om och men så hittade jag om inte vantar ett par fodrade läderhandskar. Också dem svarta. Så gick det med försöket att införa lite färg i mitt liv. Det gick mindre bra på möss/vantfronten. Men åh så fint det var, och åh så varmt. Nu lär jag väl sluta att frysa, hoppas jag....

Det måste vara ett skämt

Orienteringen på Rigortorpet med skolan är ett skämt. För det första har jag ju varit sjuk så jag kan inte springa och fick gå och skulle därför tillsammans med de andra sjuka/skadade ta 9 kontroller. Nio stycken av 22. Redan där börjar det bli töntigt, löjligt enkelt. För det andra så ligger dessa kontroller in princip på stigen. Det var ingen som var längre än tio meter in i skogen. Suck. Sen när vi gick emellan de kontroller som vi skulle ta hittade vi 6 stycken till. För de låg på stigen.
Ännu mera suck. Något som gör att det är ett ännu större skämt är att hela skolan orienterar samtidigt (inte sexorna, men de räknas inte riktigt), på samma kontroller. Man har i varje fall olika håll man tar dem ifrån men det är fortfarande flera hundra elever ute i skogen, som självklart hjälper varandra. Dessutom finns det lärare överallt som hjälper de som tappat bort sig. Det är ett stort skämt hela alltet. Men det är ett rätt skönt skämt, för man börjar vid 12 och orienterar i en timme, sen åker man hem. Och då är man fri att göra vad som helst.

Är det någon som kan lära mig att fotografera, tack.

Så här är det. Jag har aldrig lärt m ig hur man fotograferar. Jag kan tycka det är jättekul, men jag vet helt enkelt inte riktigt hur man gör för att få riktigt effektfulla bilder. Jag ser bilder på en hel del ställen men när jag väl ska fota det blir det pannkaka, eller i vart fall inte som jag hade tänkt mig. Ja, för någon gång ibland, typ en gång på hundra blir det faktiskt bra. Om man får säga det själv. Trots detta så skulle jag vara glad om någon kunde ge mig lite råd eller kanske en hel kurs, om man så vill, blink blink. Snälla...

Vill du vara med i blomsterflickans fanclub?

Cecilia ca. 4 år till de några år äldre killarna på dagis:
-Vad leker ni?
-Vi leker Ninja Turtles!
- Får jag vara med?
-Det finns inga tjejer i den här leken.
-Jo Blomsterflickan.
-Kom igen det finns ingen blomsterflicka i Ninja Turtles.
-Joo, hon finns överallt och hon strör blommor och gör gör så att det blir fred.

Jag är ett stort fan av mig själv som fyraåring. Eller snarare är jag ett stort fan av naiva barn. Barn som bara inte kan fatta hur människor kan vara onda. De vet att "de dumma" existerar, men de kan helt inte acceptera det. Jag önskar att jag kunde vara så naiv och så stark fortfarande. Det är klart att jag fortfarande tror på fred och på att alla är goda innerst inne, men rätt ofta så tvivlar jag. Och rätt ofta skulle jag gärna vara barn igen, för jag skulle vilja våga tro igen.

Det är höst på riktigt och på morgonen är temperaturen snart under fryspunkten. Trots det så blommar massa blommor fortfarande och rosen har fått nya knoppar. Det är något som gör att höstmörker och kyla blir lättare att stå ut med.















Vissa blommor är dock vissna!

Inget ämne

Mitt förra inlägg hade väl om man säger så, hmm, inte så mycket volym. Så nu tänkte jag ha lite roligt och skriva något lite längre. För att skriva är kul, visst är det så? Så länge man har något roligt att skriva om. Men jag har ingenting att skriva om. Så jag sitter och lyssnar på Kents Ingenting och skriver om ingenting. Visst är det ett otroligt sammanträffande? Eller kanske inte. Ingenting Att Skriva kanske gillar att umgås med Låten Ingenting. Kanske ska jag sluta lyssna på Ingenting då kanske jag kommer på nåt? Ärligt talat tror jag inte riktigt på det, min fantasi verkar ha sinat och trots att längden på det här inlägget faktiskt är längre så tror jag det förra inlägget är roligare att läsa. Tyvärr...

Topp 10: Mest spelade låtar på min mp3

1. Worth Dying For-Rise Against
2. Aftermath-Sonic Syndicate
3. This Suffering-Billy Talent
4. Love-The Cure
5. Injection-Rise Against
6. Paper Cliché-Action Action
7. Discord-After Forever
8. Open Car-Porcupine Tree
9. Stay-Meadow
10. Your Star-Evanescence
    

Jag önskar...

Jag har en extrem dubbelmoral när det gäller det här med mode. Jag vill inte riktigt följa modet men jag vill inte klä mig omodernt Jag vill ha kläder som håller säsong ut och säsong in, men jag köper hela tiden nytt. Jag vill vara annorlunda men jag vill också se ut som en massa människor.

Idag vill jag nog mest av allt se ut som bilden (som jag i och för sig målat själv), men det funkar inte. För det första har jag inget långt och svallande tjockt hår. För det andra är håret mitt rödblont. För det tredje har jag inga kläder som ens liknar det jag har målat. För det fjärde kan jag inte gå med klackar. För det femte så skulle jag frysa ihjäl. För det sjätte så vågar jag inte. Ja, det finns hur många anledningar som helst till att jag inte kan se ut som min bild. Fan, också.

Så hur ser jag ut idag då kanske du undrar. Nån bild får ni inte, men jag kan försöka beskriva. Jag har smala ljusblå Cheap Monday-jeans (som jag spillt kaffe på idag) och kortärmad blå tröja under en svart hängsleklänning (mitt favorit plagg nu skulle jag tro). Över det har jag en randig stor ulltröja i massa färger och med hög krage. Den passar inte riktigt till men den är varm och go. Sen så ser mitt hår rent ut sagt bedrövligt ut, för det är så slitet och jag ser allmänt trött ut, eftersom jag är allmänt trött. Nej jag önskar att jag kunde se ut som på bilden.

Morgontankar

Vi är nu, som jag sa igår inne i oktober månad. Nu har jag dessutom snart bloggat i en hel månad och jag kom faktiskt ihåg att byta linser, visst är det duktigt? Snart ska jag till skolan, vi har våran längsta dag idag, vilken i och för sig inte är så lång, vi går till tjugo i tre. Men det känns ändå sådär lagom kul och nu när jag vart sjuk också så kommmer jag ha massor att ta igen. Det är bara jobb, jobb och jobb. När man gick i åttan var det mycket softare än nu kan jag tala om, det är en stor fet lögn att det blir enklare i nian. För det blir det inte. Bara så att ni vet.