Jag är en fin människa, säger vi.

Nej men faktiskt. För någon vecka sen tog mig i nackskinnet och sa att jag inte kan klaga på världens tillstånd om jag inte gör något själv. Så jag bestämde mig för att göra något, för klaga kan man ju inte bara sluta upp med att göra. Eller det kanske man kan. Men i vart fall. Jag gick in på Amnestys hemsida och beställde ett inbetalningskort, så att jag kunde bli medlem och göra lite nytta. Och idag fick jag det. Inbetalningskortet alltså. Efterssom jag är under tjugo så får jag för den ringa summan 160kr per år ett medlemsskap i Amnesty. I det ingår det en Amnestypin också. Yeah och så en massa tjafs om medlems tidning m.m. Blabla. Jag vill ju hjälpa till! Och det ska jag, så fort jag fått betalt min medlemsavgift ska jag, gå in på hemsidan och bli medlem i en aktiv Amnestygrupp. Förslagsvis inne i Götet. För jag är ju en sån fin människa.