And the words you chant, I never thought they be so true, dancing in my head.

Jag mår inte bra. Huvudet snurrar och hjärtat bultar. Alldeles för snabbt. Maten ligger precis i halsgropen och väntar bara på anledningen att komma upp. Men jag är glad. Det väger upp nästan all annan skit. Jag blev nämligen konfirmandledare. För i sommar. Tre veckor med läger och saker. Förhoppningsvis trevliga människor också. Även om jag betvivlar att konfirmanderna är sötare än mina simskolebarn, så går det nog bättre att resonera och diskutera med dem. Och jag gillar resonering och diskutering. Med allt vad det innebär av både logiska och ologiska argument och åsikter. Jag tror på sommarn. Man lever på sommarn. Och därför är jag glad för konfirmandledarplatsen. Och lite skrämd också. För det är lite läskigt att vara ledare. Det är det alltid.