Jag har ungefär världens finaste pennskrin. Jag målade det på det sätt man bara kan göra när man är liten. Det blev fint. Och när jag återfann det för ett tag sen kunde jag inte göra annat än att älska det. Mycket. Och nu är jag glad. Trots att min lillebror nästan skrikit sönder mina öron i glädje, när Svergie vann mot Spanien. Jag lyssnar på Amon Amarth. Och jag har ett fint pennskrin. Dessutom bär det snart av till mässan och sedan Cafét för att fylla min själ till bredden. Låter det inte fint så säj?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar