Nu på senaste tiden har jag nästan bara lyssnat på fin popmusik. Lugn och vacker musik. Musik som bara glider förbi. Inget har varit hårdare än packad bomull. Och det har nog behövts. Det har varit rätt skönt. Men jag är rätt trött på det nu. Jag behöver inte sådan musik. Jag vill ha hårdare musik. Argare musik. Mer bas. Mer trummor. Mer diskant. Mer skrik. Mer allt. Men framför allt mer ilska. Inte för att jag är speciellt arg. Det är bara så skönt när någon skriker åt en. Befriande på ett sätt jag inte kan förklara. Men ni kanske förstår ändå. Eller kanske inte.Jag måste bara publicera min finaste nattbild någonsin. Igen. Som sagt är det ett löv i en vattenpöl. Egentligen. Men på natten visar ju sig en annan värld. En svart värld fylld med gröna krummelurer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar