My memory is playing games with me.

Det finns saker man inte vill minnas. Som när ens hjärta blev krossat för sjuttioelfte gången. När människor man litade på svek. När allting föll och när ingenting var som det borde. När man hoppade fallskärm och fallskärmen inte vecklade ut sig. Bildligt talat.

Sen finns det saker man vill minnas. Som när ens hjärta, omsorgsfullt blev hopsatt igen, av pusselmästaren själv. När nya underbara människor kom in i ens liv. När man hoppade fallskärm och fallskärmen vecklade ut sig. Eller när folk fångade en när man föll fritt. Bildligt talat.

Men jag tror att utan de där sakerna man helst vill glömma. Utan dem, så skulle man inte ha perspektiv. Man kanske inte skulle förstå det vackra i de där sakerna man allra helst vill minnas. Kanske inte förstå det vackra i att vara lycklig på samma sätt. För när jag ser tillbaka på mina nattsvarta perioder. Ser jag dem inte som bra stunder. Men jag ser hur mycket jag har nu. Även om det känns svart ibland.