We're all insane.

Jag börjar om nu. Försöker att förstå. Hur man kan gå från överväldigande lycka till många grader under noll över en natt. Det är egentligen inte svårt att förstå. Egentligen är det enkelt. Om det bara varit något som hade hänt. Något som gjorde saker förståeligt. Nu är det bara den fysiska smärtan som kryper in under skinnet. Och jag känner hur allt som jag byggt upp faller ihop som ett korthus. Det gäller att vara försiktig. Ett enda felsteg sänder ner mig i avgrunden.

Du känner inte till mina avgrunder. Nej, du har aldrig sett mig där. Så långt under marknivån att det är omöjligt att ana ljuset. Nu står jag och tittar ner och jag ser inget mer än mörker. Det är bara att se upp säger du, men du vet inte vad du talar om. Den fysiska smärtan har krupit in under skinnet på mig. Jag önskar jag kunde förklara men bättre än såhär blir det inte.

Kanske tar solskenet ut den fysiska smärtan på utsidan igen. Då kan man uthärda. Säga att ”Smärta bara är svaghet som lämnar kroppen”. Men när den krupit in lämnar smärtan inte dig. Den bor och lever och frodas. Så ta den fysiska smärtan till utsidan igen är allt jag kan göra. Om bara ryggen värker kan jag leva med mig själv. Mina leder bråkar med mig och sådant kan vara det enda som krävs för att jag ska stå vid avgrundens kant och vaja.


Jag har jagat ut smärtan. Ut på utsidan. Visst gör det ont. Visst värker det. Men insidan är orörd. Bara minnet av hur smärtan från utsidan kröp in bränner. Jag tror jag skriver texter på ett annat sätt nu. Mer obegripligt och svårförståeligt. Jag är inte så rak längre. Vägen från mitt hjärta har blivit krokigare men jag är ändå glad att språket fungerar för mig igen. Det har varit min enda väg länge nu.

Jag har nog sagt det förut men det tåls att sägas igen. Och igen. Den här låten är något av det vackraste som finns. Spela Iris med Goo Goo Dolls för mig och mitt hjärta förstörs och byggs upp på samma gång. Jag vill le och gråta och skratta på en gång. För det är så förtvivlat vackert.