Bluebird don't sing that song. No one want's to sing along. We're all so scared of dying.

Jag lyssnar på musik. Som vanligt. Jag tänker. Som vanligt.
Men ändå inte. Vi åkte inte till Klasberg idag och pratade. Vi var hos mig och vi var bara tre personer. Det var ovanligt. Och film blev det inte heller, vi tittade bara på havet och drack te och åt bullar och allt kändes så lagom bra. Lagom fint. Inte så fint så det gör ont. Utan lagom bra.
Den känslan försöker jag hitta igen. För så fort jag blir ensam, tror jag en massa saker. Jag tvivlar. Jag vet att det är dumt och antagligen ogrundat men någonstans smyger sig det sig in i mig. In igenom bakdörrar som inte jag håller igen tillräckligt hårt. Men jag försöker och det är mer än vad jag gjorde i flera år. Jag mår bra nu.
För i grund och botten är det inte lagom fint just nu. Det är bra så det nästan gör ont. Och elden brinner i mig. Som så många gånger förr den här våren och sommaren.