Jag kunde varit en fallskärm, jag kunde varit ett moln, jag kunde varit du.

Nu tänkte jag tala en smula om Way Out West. Det var bra, tro inget annat, men vårt internet har legat nere ett par dagar och jag har haft en fin person hos mig, så det blev inget inlägg om det direkt.

Way out west då, det var fint, lite ensamt stundtals men fint. Jag började som sagt innan på torsdagen med Rise Against spelning på Trädgår'n. Det var röj, nostalgi och svettigt. Jag tyckte det var bra. Men fortfarande, det kunde varit än bättre, det lyfte inte jättemycket jämfört med skivorna, men det var inte sämre än på skiva.

Sen blev det fredag och festival på riktigt i Slottskogen. Solen sken, jag blev streetstylefotograferad(!), jag hörde tonerna från Timo Räisinen direkt när jag kom in på området och såg hans konsert, rätt långt bak, plats för dans och ja, bra helt enkelt.

Sen försökte jag få plats i Linnétältet för Bon Iver, lyckades inte och satt utanför en stunde med dåligt ljud. Efteråt blev det Beirut också det på håll men med mycket bättre ljud. Det var väl bra, men lyfte gjorde det inte, inte ännu.

Band of Horses försökte jag komma långt fram på, lyckades trots allt inte med det, men det var bra och stod och hoppade i mitten bland folk som var äldre och inte lika galna som jag och väldigt många par. Jag gick lite tidigare för att få en bra plats till Florence + The Machine och jag fick det, en bra plats alltså. Det var dans och Florence hade skyhöga klackar och jag kunde inte låta bli att sjunga med med min hesa röst(jag var lite sjuk sådär). På vissa låtar såsom Rabbit Heart och Drumming Song var det verklig rysvarning och jag har nog sällan hört någon som både kan dansa och showa så mycket på scen och bär tio-tolv centimeters klackar och sjunga så bra. Helt enormt bra.

Laakso levde inte upp till mina förväntningar så jag åt och gick bort till Anthony and the Johnsons. De började bli kallt så jag knödde mig inåt mot mitten och värmen och jösses vad söt scenshow Anthony hade, pratade och tappade bort sig lite och sjöng så himmelskt vackert. Sen knödde jag mig framåt mot kravallstaketen där mina vänner stod, hamnade i fjärde raden innan kravallstaketet och väntade på Arctic Monkeys. Trångt var det och trängre skulle det bli, jag stod inte så mycket på mina egna ben som jag hängde på andras och jag pratade med fint folk om hjälpte mig ut när det blev för trångt för mig.

Sen så började ju spelningen, och trycket framåt var utan dess like, jag hade fjällrävenrygsäck med min analoga kamera (i metall) i botten och jag har fortfarande skrapsår och blåmärken på ryggen efter det. Efter fem låtar ungefär så stod jag inte ut med att ha svårt att andas och inte kunna dansa längre så då fick jag hjälp att knö mig bakåt, själv hade det inte gått att komma ut nämligen, så trångt var det. Tio meter bakåt gick jag ungefär och helt plötsligt hade jag plats att dans lite, hoppa när inte alla andra gjorde det och andas och det kan ju vara bra.

Höjdpunkten var 505/sos (eller hur Julia) och det var sista låt och helt magiskt, jag och antagligen många andra ville ha ett extranummer så hjärtat värkte men det fick vi inte. Jag åkte hem med onda trötta ben och svettig kropp.

Sen blev det lördag. Och det regnade. Jag började se [ingenting] i Linnétältet och det var så fint när de var åtta personer på scen samtidigt och när de spelade Punkdrömmar och Halleluja och en låt jag inte vet vad den heter men har snott text från i rubriken var det magiskt. Jag stod precis bakom människorna vid kravallstaketet och såg hur bra som helst, det var inte direkt knött så jag hade plats att dansa där, kan man bli direkt lycklig av musik var det väl det jag blev där och då.

Sen lyckades jag höra de fina Vampire Weekend, som jag inte riktigt brukar lyssna på, när jag gick förbi. Jag vart fast och dansade så länge att det regnade igenom min regnjacka. Sen fanns det inte ett enda band jag ville se förrän Lily Allen som spelade sist och jag var inte så pepp på det och blöt och kall. Kände mig som en liten blöt katt som fryser. Det kändes inte kul längre då så jag stod i Linnétältet när Olle Ljungström spelade och lyssnade och det var väl fint men samtidigt sms:ade jag till mamma att "Nu får ni hämta mig det är inte kul längre". Så jag åkte hem blev varm och torr och åkte på kalas med min familj.