Vi börjar alltid någonstans, på något sätt, med ett ord, med ett, steg med en dröm.

Jag började med onda axlar. Med stela värkande axlar satte jag mig ner. Varför jag hade stela axlar? Jag hade sovit på någons arm. Personen som armen tillhörde är alldeles för mysig för att vara tillåten att existera. Så fin att ögonen går i kors när man ser honom. Så kanske började jag inte med stela axlar utan med att sova. Med att sova för flera nätter sen. Men jag började och det är huvudsaken.

Med vad kan man fråga sig? Med att leva kan man svara. Ja, leva. Mer och större och lyckligare, hade jag tänkt mig. Det är stora ambitioner och jag vet det. Men det var så jag hade tänkt att göra. Med det vill jag inte påstå att mitt liv varit onödigt och olevt fram till nu. Jag bara tänkte att som allt kan det väl göras bättre. Och det var så det började.

Men eftersom jag ännu bara precis börjat vet jag inte fortsättningen.

Jag har inte slutet och inte svaret. Jag har bara en vilja att leva.

Jag tror jag sagt det förut. Alla gånger med lika stort allvar. Men vi försöker en gång till va?