Me myself and I

Dumpar självporträtt här. Tagna för några veckor sen. Var bättre måddde bättre då men jag är nog på gång igen nu. Jag försöker orka, hinna göra och det ska nog gå att bli frisk igen.

Lever du?

Jag lever. Och det känns. För efter några veckors valrörelse så brakade nu kroppen ihop. Jag har ont överallt och var liksom inte riktigt beredd på det. för kroppen pallade ju att gå i fjällen. Kroppen pallade ju scoutläger. Den gjorde det men nu pallade den väl inte mer och jag har pissfeber och pissont och det går så långsamt att gå för det går nästan inte alls och jag vill inte.

Om att inte ha tid.

Jag hinner inte blogga. Hinner nästan inte ta bilder. Hinner absolut inte redigera bilderna. Men jag hinner ha massa kul och för ett par veckor sedan var jag och Fredrik i Köpenhamn och vi cyklade tandem och pussades och vi gick och skrattade och jag var så lycklig.

Och om två dagar åker vi till fjällen för att vandra och jag hoppas jag hinner vara så lycklig då med.

Om att må bättre än på länge.

Jag tränar igen.
Springer och styrketränar och rushar över till Sandön och klättrar och springer lite till.
Och jag känner mig mer som mig själv då.

Om nostalgi

För två år sedan, den här tiden på året så, skulle jag gå ut nian och vi hängde på Klasberg mest hela tiden och åt glass och låg på gräset och jag var kär kär kär för första gången och jag flög på moln.

Och ibland så saknar jag det litegrann.

Men oftast är jag rätt nöjd med det som är här.

Be silent.

Jag tycker om mina onsdagar.
Lugna är dem och där någonstans hämtar jag kraften till resten av mitt liv.
För jag behöver lugnet.
Jag behöver andas.
Annars orkar jag ingenting alls.
Annars faller jag ihop i en hög som har ont.
Annars gråter jag för mycket åt onödiga saker.
Så tack för lugnet.

Språk

Det är något med ord. Med trycksvärtan och med bokstäverna som bildar något som är så mycket större än bara små kråkor på ett papper. Med ord kan man beröra, med ord kan man skrämma och med ord kan man lära ut. Samtidigt är det något så enkelt som former på en skärm eller ett papper. Det är stort.

I've got nowhere to hide.

Jag ramlar igenom en helg med en föreläsning som inte blev, konfirmander och lek, med jobb, springa runt på stan, med korrläsning och frukt som blev över och jag borde vara trött så trött. Visst är jag ändå trött men jag orkar fortfarande skratta trots klockan snart är åtta och mina fötter gör ont från allt slit och träningsvärk i axlarna och jag tror det beror på att ljuset är här och solen skiner och det är svårt att vara ledsen då.

Men jag behöver sova nu. Sova och bli pigg igen och orka en veckas skola till.

Over and over again.

Efter lite uppmuntran tror jag att jag kanske ska börja blogga igen. Och vi börjar starkt med en bild på både vårsol och någon jag tycker mycket om.

smell it.

Jag tänker att våren stinker. För snön smälter och under snön så kommer skiten som legat hela vintern fram. Och den stinker. Annars tänker jag mest att våren gör mig lycklig. Och lite piggare. Och när man vaknar på morgonen är det inte kolsvart.

Men det blir fortfarande mörkt tidigare än jag vill på kvällen (fast jag bor på ett ställe med gatlyktor) och att komma upp ur sängen är jobbigt och det gör ont i bröstkorgen när jag andas och min läkare säger att jag ska lära mig leva med det och äta mer smärtstillande. Och jag äter panodil men jag vet inte om det hjälper förutom de dagar då jag missar att ta den för då blir allt mycket ondare.

Våren stinker. Och min kropp samarbetar inte mer för det ändå. Men av någon underlig anledning blir jag lugnare och hetsigare på samma gång på våren. Och det känns bra.

...

Jag bara konstaterar faktum när jag säger att denna blogg är död, även om det kanske bara är tillfälligt. Jag har inget internet på platsen där jag bor under minst en månad framöver och då blir det så, och sen kan det bli så ändå. Vi får se hur det blir sen när jag har internet igen, ifall det är värt att lägga tid på det här mera. Och verkligen död eller levandeförklara den här bloggen.

...

För han är fin och jag är så himla trött som vanligt och den här bloggen är död som textblogg. Kanske flyttar jag ut härifrån, till en annan blogg någon dag men inte nu.

shine tonight

Jag glider ifrån folk, människor som jag pratade med nästan varje dag med ibland pratar jag inte alls med nu. Och jag vill så gärna orka med att ta kontakten, att vara stark och bra, men jag är bara trött.
trött på mig själv, på sjukdom och på att aldrig orka ett jävla piss.

tired

Jag orkar inte ha en kropp som kräver så mycket vila. Som efter en helg med helt normal sömn, ca 8-11 timmar per natt, på måndag morgon helt sonika kräver fem timmars sömn. Som utan de där fem timmarna extra mår nästan spyilla och har på gränsen till feber och fryser så att tänderna hackar och ser så blek ut att mamma säger; Du ser inte frisk ut Cecilia och man känner sig så himla sjuk.

Jag orkar inte.
Nu sover jag igen.

Ett liv att leva.

Den närmaste tiden vill jag dricka mer te, äta fler kakor, dricka mer sockerdricka och vara mer med människor jag tycker om.



Jag vill titta på den finaste pojken jag vet i skenet av svaga lampor på café. Och så vill jag kramas, med honom och med alla andra jag tycker om.



Och sen en dag när jag blir gammal, eller äldre eller hur man ser på det vill jag göra samma saker och så vill jag sitta på en bänk och titta på havet någonstans där det är varmt med den jag älskar.




Jag vill helt enkelt göra saker jag tycker om och umgås med människor jag tycker om. Och jag vill tycka om mig själv.
Jag tror det är det närmaste nyårslöfte jag kommer i år.

You say winter's killing you

Jag lyssnar på mycket musik när jag är sjuk. Som nu. Gammalt och nytt. Paradoxalt nog är det nyaste äldst för mig och tvärt om.

Men Stina Nordenstam och hennes The World is Saved är en ny favorit, från 2004. Det är sprött, drivet av främst bas och piano och det är allvarsamt. Det är helt enkelt vackert. Och samtidigt otroligt vackra texter.

Den gamla favoriten utgörs av Tegan & Sara's Sainthood från 2009. Det är bra av massa anledningar. Framförallt för det är sådär lite argt och lite elektroniskt och samtidigt så fina melodier och stämmor och så takten som är så viktig.

Det finns inte så mycket mer att säga än att jag tycker ni ska lyssna själva.

...

Jag hostar så att det känns som något går sönder i mig varje gång.
Jag är alldeles matt och fryser.

Men annars är idag en ganska bra dag.
Jag är ganska glad.
Främst för att det är så mycket roligt som händer det närmaste.
För tre helger de närmsta två månaderna ska jag åka bort och ha roligt och vara på årsmöten och det är så himla kul och det pirrar i mig för jag är så pepp.
Så jag är ganska glad, trots att jag hostar sönder och har lite svårt att andas, och det är något att också vara glad för.

I feel the breeze, the feathers of an arrow.

Det är så otroligt orättvist.
Men det finns människor som aldrig levt en sekund utan smärtan närvarande
(och jag menar inte mig för jag bär smärtfri ibland och har framförallt varit det i långa perioder)
och så en dag orkar de inte mer.



Och jag kan inte gråta för det är bara en stor klump i magen för det.
Är.
Så.
Jävla.
Orättvist.


Det finns nämligen få som saker som bryter ner ditt psyke som smärta. Och fick jag önska vad som helst skulle jag önska världen smärtfrihet. Eller i alla fall smärtlindring.

...om snön utanför mitt fönster....

...och om mörkret som gör mig illamående och tung i hela kroppen och orimligt ledsen.

Soul

south of my thoughts

Jag är hemma igen. Hemma söderöver men inte hemma i mitt hus. Istället är jag hos den finaste jag vet, det passar mig bra.

Norr

Nu åker jag norröver med fint folk. Kommer hem till skolan börjar.

10-tal

Jag dansade fötter och knän onda och stampade sönder det sista av 2009 och 00-talet på en matta i ett vardagsrum med fina människor. Vi hurrade in 10-talet på en gräsmatta med utsikt över hela Göteborg och raketerna ven, ett 10-tal som än så länge bådar mycket gott.