Doctor, doctor

Läkartid imorgon och jag är rädd. För att bli ett ingenting för en stund. För att få smärtan förringad. För att vara sjuk men inte riktigt sjuk nog. Jag vill inte, kan inte, klarar inte av det en gång till.

Tankekarta.

Ser du mig
Ser du smärtan
Ser du tröttheten
Ser du mig?

Ser du ögonen
som svider
Ser du ryggen
Ser du foten
och svullnaden
Ser du okoncentrationen
Ser du överrörligheten
och ser du
att jag aldrig kommer läka

Ser du mig
Ser du smärtan
Ser du tröttheten
Ser du mig?

Ett hjärta av snö

Men inte längre.

Now

Biblioteket innan jobb. Sånt är läget nu. Det är stå upp och ha tio minuter på sig. Det är ond fot. Och det är blogga. Litegranna påvägen. Livet leker, men inte för vilt och hur är det med er? Jag vill så gärna veta.

Nyhet,

Jag har en ny blogg. Eller snarare en till blogg numera. Engelskspråkig är den och är för att jag ska bli bättre på engelska typ. Och för att engelskspråkiga ska förstå. Enjoy.

I've got a new blog. Or more appropriate one more blog. It's written in English and it is for you that don't speak Swedish and for improving my English. Well. Enjoy.

Gå, vackla, stappla.

låt mig gå
som
spår i snön

förföljande
spår i snön

låt mig gå
jag har aldrig
gjort er något
ont

Look what I've got.

Nya glasögon. Vintersnö. Och en så trött flicka att hon blev sjuk. Det sammanfattar dagen.

Trötthet.

Jag har vart på tävling hela helgen. Skrikit, tagit tider, pratat, peppat, hejat, varit tränare helt enkelt. Det är roligt. Nästan roligare än att tävla själv. Jag trivs så bra där. Som den som är positiv pch glad och gör så mycket så att hon inte hinner tänka. Trivs till tusen. Nu är jag trött dock. Gå upp hela veckan plus hela helgen tidigt tar ut sin rätt. Alltid.

skär bränner går sönder

Jävlar. Jag har fått en handboll på lillfingret och hela handen är lindad så jag kan inte röra vänster handen utan att jag skriker. Det är skevhet och oturhet och det känns som fingret skärs sönder varje gång någon rör det. Fan.

I found a shoulder to lean on. An infallible reason to live all by itself.

Jag är så himla glad för glädjen nu. Det är värme och mening i bröstet. Så jag är glad.

Keep us in.

You, with your pride and joy

Me, with my criminal friends
You, with your self-inflicted happiness
And me to make it end

Jamen lyssna här.
Kom tillbaka hit när du förundrats över Paper Rivals genialitet en stund.
Tack.

Confuse me please.

Jag har jobbat och ska snart iväg igen.

Igår var det musik och flum och vänner på Allé. Ända fram till brandlarmet gick och min fot pajade och jag blev hungrig och så trött att jag trodde jag skulle börja gråta om någon trampade på mig. Och bli trampad på är lätt hänt när det är mycket folk. Så jag åkte hem. Och hann inte se Kid Down som nog skulle vart det bästa bandet. Men vad gör det när allt kommer omkring. Och det kommer nog omkring.

Att skriva är redigt förvirrat i tröttheten.

Och mina vänner och nästan släkting är finast.

Kolsyra-i-magen-fin

Nu står jag på biblioteket igen. Jag ska sjunga i kyrkan ikväll och vill, orkar, kan inte åka hem. För det tar lång tid. Men biblioteket är mys med alla böckerna och en dator man kan stå vid ibland som inte är min. Ha en kolsyra-i-magen-fin-dag. Eller resten av dagen i alla fall. Ni där ute.

Lämna grå betong

Det blir så mycket text nu i dessa dagar. Projekt kaktus går framåt. Så ni får smakprov.

"Smala korridorer och tuffa ungar, nördiga barn och lärare som blundar för det dem borde se. Känner du igen dig? Känner du hur pulsen ökar när alla stirrar och viskar? Och du vet att du aldrig kommer passa in. Så känner hon sig nu."

Det har inte spårat ur än. Texten är forfarande i mina händer och det är trevligt. Jag vill fortsätta ha det såhär.

Hold your breath and swim

Så tar man sig igenom det mesta. Det mesta dåligt kanske jag ska påpeka. I varje fall är det så jag fungerar.

Dead End med In Flames är en fin låt. Inte på det fina söta gulliga indiepopviset. Utan på hårdrockssättet. Och Anders Fridén ser ut som en snäll nallebjörn. Tycker jag.

"Kanske vet du inte hur det känns, men jag vet och hon vet och vi vet också att det finns få saker som är värre än det där första steget in i ett nytt klassrum där alla känner varandra."

Projekt Kaktus

Jag skriver på en historia det går framåt men långsamt och nu har jag till slut fått in det jag skrivit på datorn. Jag är nog nöjd. Smakprov åt folket (och Julia speciellt för hon hjäpte mig forma grunden skelettet till historien)

"Svett blod och tårar. Hon vet inte hur hon ska ta sig loss, lakanen ligger som rep runt hennes handleder och egentligen vet hon inte om hon vill loss. Men så knackar mamma på dörren igen. Vakna! Vakna! Hon lossar på bojorna av tyg och trasslar sig upp. Badrum, kallt vatten och spegel, men hon orkar och vill inte se spegeln. Så hon kladdar svart runt ögonen och sätter upp håret. Inte noggrant, inte fint, inte normalt någonstans, men det är hon, helt klart. Kläder hittar hon på vägen till hallen, detsamma gäller smörgåsen och juicen hon hinner peta i sig. Så är hon redo eller något liknande. Fast det är hon inte. Det kommer hon aldrig vara."

Projekt kaktus heter historien för tillfället och ser ni den i affären är det för jag skrivit klart den och fått in den till förlag. Men det kommer nog inte hända. Men drömma går ju.

...

De tittar bort
de tittar
de tittar bort
Krampaktigt tag i bröstet
de tittar
de tittar bort
demonstrativt oseende

Don't leave me. I want to live in this dream one more day.

Läget. Drömverklighet med mycket att göra. Och ont i huvudet och svårt att se. Men allt som allt. Drömverklighet. Klart slut.

I don't want to take more.

Det är skola igen. Skola är bra och roligt och skola är förbannat tröttande. Den är mycket. För mycket ibland, För roligt och för intressant helt enkelt. Men det är bättre än i våras, bättre än förra året och faktiskt bättre än alla andra år i skolan. Även om det kanske inte säger så mycket alltid.

(Jag har nästan slutat vara rädd, nästan. Snart så kommer rädslan vara ett bara vara ett minne. Hoppas jag.)

(Rosorna var från pojken och han är fin. Sådetså.)

This town will remain silent

Slitna trötta ord är allt jag har kvar

Riv mina murar
bryt sönder mitt försvar
gör mig sårbar
gör mig svag
först då är jag
som jag

Red as blood.

Den här pojken är det finaste jag vet. Rätt upp och ner. Igår firade han och jag ett halvår. Och jag fick rosor. Tio röda rosor. Jag som nästan börjat tro att han fanns på riktigt.

Word

Mitt hjärta söker ord att ta in. Poesi och sånger. Men min hjärna orkar inte se.

Juliet

Vi sprang runt och mös och fotade och drack te i staden i måndags. Kan man vara finare frågar man sig stilla och lugnt. Nej svarar man.

Och klickar du på bilderna kommer du till mitt flickr. Vad ska det vara bra för då? Det vet jag inte.

Inspirational

Åh inspiration. Du vet väl vad jag menar?

Happiness is a warm gun.

Jag tror jag smäller av snart. Mitt tangent bord gnisslar när jag skriver på det men det var inte det jag skulle smälla av. Lycka är mer tänkbart. Ja för jag är så inihelvetes glad just nu. Nästan som för ett halvår sen när jag flög runt på rosa moln och inte kunde sova. Nu kan jag sova. Och det är bättre.

Jag har haft så tur tänker jag. Jag har vänner som älskar mig. Ett jobb som gör mig glad. Enlinje som är rolig och en pojk som gör mig lycklig. Det finns inte allt för många som irriterar sig på mig. Även om dem finns. Men jag skiter ganska fullständigt i det. Jag är jag. Och jag är lycklig.

Dagsläget.

Migrän som inte vill ge med sig. Jag gillar inte mitt huvud. Inte idag. För det håller på att brytas sönder i små glasbitar, som tränger långt in i hjärnan. Och gör att jag har slutat filtrera ljud och ljus. Hjärnan har helt enkelt slutat fungera. Klart slut.

I'm happy about it though.

Det har varit en lite rastlös dag idag. Sitta still är inte min grej. Inte idag ivarje fall. Jobbat, fikat i staden Götebog och skrivit en askungensaga i modern tappning har jag hunnit. Jag är rastlös i varje fall.

Vill kan vill inte sitta still.

Men jag är trött och måste kunna sitta still. Ta det lugnt. Få ner pulsen.
Men det är inte lätt när det är svårt och nu är det lov lov lov.
Imorgon blir det jobb ändå.

Razorwire. Rakbladstråd.

Hit me.

Jag har fått en spruta i foten. Det är inte så farligt som det låter, men det sticker av bedövning och jag får inte vara uppe och springa idag. Lite dåsig är jag, av kortisonet eller bedövningen. Inte vet jag vilket. Jag har en miljon böcker som jag redan läst men vill läsa igen och musik så jag vilar. Det blir nog bra. Och kanske, kanske, förhoppningsvis gör detta att jag kommer kunna gå ordentligt igen. Ett tag eller för alltid. Utan ondigheter.
Det skulle ju vara bra.
För ont såhär som det varit ett tag är långt ifrån braighet.

(Men jag mår bra ändå. Jag är lycklig. Det är inte synd om mig.)

Take me away

Hemma från två timmars jobbmöte. Nu bara för en stund sen. Allt är mycket nu och huvudet snurrar så fort något inte blir som jag vill. Vill inte ha det såhär det är då ett som är säkert. För jag brukar inte vara såhär missunnsam och misstänksam. Men när garden inte är uppe och livet redan laddat ur det sista ur batterierna har jag ingen aning om vad som stoppar det.

Det är mycket nu och det har jag väl redan sagt. Åtta timmars jobb den här veckan och normala timmar studier. Många med andra ord. 120%. Men nästa vecka är det lov. Välförtjänat

The picture as it is right now.

Jag har fått bilder framkallade. Det är kärlek på analogt foto och sommarminnen. Just nu. För jag älskar känslan av nya blanka pappersbilder med fantastisk kontrast i handen. Och de flesta speglar känslan så väl. Jag älskart. Som sagt.

Krossa mig.

Vet du vad det här innebär? Att jag kan krossas lika lätt som det där glaset. Och vara återuppbyggd på ett nytt sätt. Det innebär det.

The latest trend

Jag pillar på en bok. En bok med mina foton och mina i. Som jag ska få utskriven på Photohome. Åh, åh, åh. Förutom pengarna till kameran är det här den lätt bästa födelsedagspresenten.

Tell me please tell me.

Jag vill ha dig
Men jag vill inte ha mig

Vill inte ha min kropp
inte min gråt
inte min värme.

Jag vill ha dig.
Jag vill inte ha mig

My heart comes along with a beat.

Jag har musik åt folket. Eller rättare sagt Those Dancing Days har musiken, jag står bara för tipsandet. Och det är precis den sorts musik man behöver i den kalla värkande hösten. Egentligen är det inte själva hösten som värker utan ledsjukdomshelvetet i mina händer, mina fötter och min rygg. Jag vet inte om jag sagt det förut men jag lider av någon sjuka dem inte vet vad det är än. Och det gör att leder svullnar spontant och blir alldeles rosa och onda. Jag tycker detta är ytterst onödigt, men när det händer behöver man värkmedicin och glad musik. Som Those Dancing Days. Så det är bara att lyssna. Hör ni det?

Som du som jag

Jag som inte kan tänka som du.
Jag som bara flyger på vid ett moln som du inte ser.
Jag som är jag som är som du.

...

Jag kan inte tänka klart. Tankarna är dimmiga av lyckan och halva av smärtan.

Bright.

Vissa dagar är världen nästan smärtsamt färgglad.

Tanke

Cecilia tränar imorgon. Innan skolan. Och hon är peppast, för hon ska simma, simma, simma, med någon annan brevid, framför, bakom. Cecilia simmar imorgon, innan skolan. Någonstans har det nog gått fel i hennes huvud säger en del. Nä, säger hon, jag är helt rätt just nu.

Be this.

Det finns många sätt att handskas med att det är höst och kallt. Ett är att springa utanför dörren och titta på alla nya, gamla, tvåmans och rostiga cyklar som står där och egentligen borde vara inomhus.

Höstglöd

Jag brinner jag glöder jag smälter i kylan. Som i våras och som i somras och som nu. Aldrig skulle jag gå i dvala. Aldrig skulle jag sova.

The heights will knock you down.

Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen. Det är mycket nu. Jag har knappt haft tid att andas. Än mindre skriva, men det är bättre nu. Allting är bättre eller kanske är det lugnare och det känns som jag har tid att andas. I helgen är det kurs igen och innan måndag ska jag skrivit en bokrescension men det är ok för den är påväg.

Bilden är en av mina favoritbilder och gammal eller äldre i alla fall.

Nu ska jag andas.

Panic.

Jag försöker. Ser du inte? Jag försöker allt jag kan. Men jag är svår och hård och alldeles för mjuk samtidigt. Och orden som kommer ut är aldrig som jag tänkt.

Don't tell me I'didn't try.

Jag försöker, som alltid, hålla mig på fötterna. Men rygg gör ont ondare ondast och plugget går segt. Jag har jobbat ändå och det var trevligt och för en gångs skull hade jag energi tidigt på morgonen. Jag håller mig på fötter för tillfället iallafall.

Jag lever på det här.

Jag är din
Jag vet nu
Överleva är inte frågan
men leva är svaret
Jag vet nu
Jag är min

men skratten
vad gör vi
med skratten

Som ett slag i magen

Ta min hand.
Injencera friskhet i mig.
Jag har feber igen trots att jag äter Panodil för ontet och jag vet inte vad jag ska göra. Näsan rinner också och halsen är inte min vän. Som ryggen och livet jiddrar med mig som min bror nog skulle sagt.
Ta min hand.
Injencera friskhet i mig.

En onsdag.

Aight?

Idag var det nästan sommar trots det är höst. Fast hösten finns ändå i allt vi gör och solen står lågt även när den står som högst.

Jag har studiedag och låg kvar i sängen länge. Vi åt äppelkaka med mormor och jag sprang runt och fotade. Då kom min bror i vägen eller i linsen och han är söt. Alldeles bestämt.

Imorgon har vi livskunskap i skolan och jag har ingen aning om vad det innebär men det blir nog bra.