Me myself and I

Dumpar självporträtt här. Tagna för några veckor sen. Var bättre måddde bättre då men jag är nog på gång igen nu. Jag försöker orka, hinna göra och det ska nog gå att bli frisk igen.

Lever du?

Jag lever. Och det känns. För efter några veckors valrörelse så brakade nu kroppen ihop. Jag har ont överallt och var liksom inte riktigt beredd på det. för kroppen pallade ju att gå i fjällen. Kroppen pallade ju scoutläger. Den gjorde det men nu pallade den väl inte mer och jag har pissfeber och pissont och det går så långsamt att gå för det går nästan inte alls och jag vill inte.

Om att inte ha tid.

Jag hinner inte blogga. Hinner nästan inte ta bilder. Hinner absolut inte redigera bilderna. Men jag hinner ha massa kul och för ett par veckor sedan var jag och Fredrik i Köpenhamn och vi cyklade tandem och pussades och vi gick och skrattade och jag var så lycklig.

Och om två dagar åker vi till fjällen för att vandra och jag hoppas jag hinner vara så lycklig då med.

Om att må bättre än på länge.

Jag tränar igen.
Springer och styrketränar och rushar över till Sandön och klättrar och springer lite till.
Och jag känner mig mer som mig själv då.

Om nostalgi

För två år sedan, den här tiden på året så, skulle jag gå ut nian och vi hängde på Klasberg mest hela tiden och åt glass och låg på gräset och jag var kär kär kär för första gången och jag flög på moln.

Och ibland så saknar jag det litegrann.

Men oftast är jag rätt nöjd med det som är här.

Be silent.

Jag tycker om mina onsdagar.
Lugna är dem och där någonstans hämtar jag kraften till resten av mitt liv.
För jag behöver lugnet.
Jag behöver andas.
Annars orkar jag ingenting alls.
Annars faller jag ihop i en hög som har ont.
Annars gråter jag för mycket åt onödiga saker.
Så tack för lugnet.

Språk

Det är något med ord. Med trycksvärtan och med bokstäverna som bildar något som är så mycket större än bara små kråkor på ett papper. Med ord kan man beröra, med ord kan man skrämma och med ord kan man lära ut. Samtidigt är det något så enkelt som former på en skärm eller ett papper. Det är stort.

I've got nowhere to hide.

Jag ramlar igenom en helg med en föreläsning som inte blev, konfirmander och lek, med jobb, springa runt på stan, med korrläsning och frukt som blev över och jag borde vara trött så trött. Visst är jag ändå trött men jag orkar fortfarande skratta trots klockan snart är åtta och mina fötter gör ont från allt slit och träningsvärk i axlarna och jag tror det beror på att ljuset är här och solen skiner och det är svårt att vara ledsen då.

Men jag behöver sova nu. Sova och bli pigg igen och orka en veckas skola till.

Over and over again.

Efter lite uppmuntran tror jag att jag kanske ska börja blogga igen. Och vi börjar starkt med en bild på både vårsol och någon jag tycker mycket om.

smell it.

Jag tänker att våren stinker. För snön smälter och under snön så kommer skiten som legat hela vintern fram. Och den stinker. Annars tänker jag mest att våren gör mig lycklig. Och lite piggare. Och när man vaknar på morgonen är det inte kolsvart.

Men det blir fortfarande mörkt tidigare än jag vill på kvällen (fast jag bor på ett ställe med gatlyktor) och att komma upp ur sängen är jobbigt och det gör ont i bröstkorgen när jag andas och min läkare säger att jag ska lära mig leva med det och äta mer smärtstillande. Och jag äter panodil men jag vet inte om det hjälper förutom de dagar då jag missar att ta den för då blir allt mycket ondare.

Våren stinker. Och min kropp samarbetar inte mer för det ändå. Men av någon underlig anledning blir jag lugnare och hetsigare på samma gång på våren. Och det känns bra.

...

Jag bara konstaterar faktum när jag säger att denna blogg är död, även om det kanske bara är tillfälligt. Jag har inget internet på platsen där jag bor under minst en månad framöver och då blir det så, och sen kan det bli så ändå. Vi får se hur det blir sen när jag har internet igen, ifall det är värt att lägga tid på det här mera. Och verkligen död eller levandeförklara den här bloggen.

...

För han är fin och jag är så himla trött som vanligt och den här bloggen är död som textblogg. Kanske flyttar jag ut härifrån, till en annan blogg någon dag men inte nu.

shine tonight

Jag glider ifrån folk, människor som jag pratade med nästan varje dag med ibland pratar jag inte alls med nu. Och jag vill så gärna orka med att ta kontakten, att vara stark och bra, men jag är bara trött.
trött på mig själv, på sjukdom och på att aldrig orka ett jävla piss.

tired

Jag orkar inte ha en kropp som kräver så mycket vila. Som efter en helg med helt normal sömn, ca 8-11 timmar per natt, på måndag morgon helt sonika kräver fem timmars sömn. Som utan de där fem timmarna extra mår nästan spyilla och har på gränsen till feber och fryser så att tänderna hackar och ser så blek ut att mamma säger; Du ser inte frisk ut Cecilia och man känner sig så himla sjuk.

Jag orkar inte.
Nu sover jag igen.

Ett liv att leva.

Den närmaste tiden vill jag dricka mer te, äta fler kakor, dricka mer sockerdricka och vara mer med människor jag tycker om.



Jag vill titta på den finaste pojken jag vet i skenet av svaga lampor på café. Och så vill jag kramas, med honom och med alla andra jag tycker om.



Och sen en dag när jag blir gammal, eller äldre eller hur man ser på det vill jag göra samma saker och så vill jag sitta på en bänk och titta på havet någonstans där det är varmt med den jag älskar.




Jag vill helt enkelt göra saker jag tycker om och umgås med människor jag tycker om. Och jag vill tycka om mig själv.
Jag tror det är det närmaste nyårslöfte jag kommer i år.

You say winter's killing you

Jag lyssnar på mycket musik när jag är sjuk. Som nu. Gammalt och nytt. Paradoxalt nog är det nyaste äldst för mig och tvärt om.

Men Stina Nordenstam och hennes The World is Saved är en ny favorit, från 2004. Det är sprött, drivet av främst bas och piano och det är allvarsamt. Det är helt enkelt vackert. Och samtidigt otroligt vackra texter.

Den gamla favoriten utgörs av Tegan & Sara's Sainthood från 2009. Det är bra av massa anledningar. Framförallt för det är sådär lite argt och lite elektroniskt och samtidigt så fina melodier och stämmor och så takten som är så viktig.

Det finns inte så mycket mer att säga än att jag tycker ni ska lyssna själva.

...

Jag hostar så att det känns som något går sönder i mig varje gång.
Jag är alldeles matt och fryser.

Men annars är idag en ganska bra dag.
Jag är ganska glad.
Främst för att det är så mycket roligt som händer det närmaste.
För tre helger de närmsta två månaderna ska jag åka bort och ha roligt och vara på årsmöten och det är så himla kul och det pirrar i mig för jag är så pepp.
Så jag är ganska glad, trots att jag hostar sönder och har lite svårt att andas, och det är något att också vara glad för.

I feel the breeze, the feathers of an arrow.

Det är så otroligt orättvist.
Men det finns människor som aldrig levt en sekund utan smärtan närvarande
(och jag menar inte mig för jag bär smärtfri ibland och har framförallt varit det i långa perioder)
och så en dag orkar de inte mer.



Och jag kan inte gråta för det är bara en stor klump i magen för det.
Är.
Så.
Jävla.
Orättvist.


Det finns nämligen få som saker som bryter ner ditt psyke som smärta. Och fick jag önska vad som helst skulle jag önska världen smärtfrihet. Eller i alla fall smärtlindring.

...om snön utanför mitt fönster....

...och om mörkret som gör mig illamående och tung i hela kroppen och orimligt ledsen.

Soul

south of my thoughts

Jag är hemma igen. Hemma söderöver men inte hemma i mitt hus. Istället är jag hos den finaste jag vet, det passar mig bra.

Norr

Nu åker jag norröver med fint folk. Kommer hem till skolan börjar.

10-tal

Jag dansade fötter och knän onda och stampade sönder det sista av 2009 och 00-talet på en matta i ett vardagsrum med fina människor. Vi hurrade in 10-talet på en gräsmatta med utsikt över hela Göteborg och raketerna ven, ett 10-tal som än så länge bådar mycket gott.

Follow you to summer

Nu har det varit jul så nu får det gärna bli sommar direkt tycker jag.

Ängel

Om en ängel som inte var stark nog.
En ängel som inte orkade mer.
Om en ängel som stängde sina ögon och höll för sina öron.
En ängel som aldrig sa något mer.

Om en ängel var precis som oss.

Julhelgen

Julafton och dagarna runt omkring är fina. Hektiska, stressiga, utdraget väntandes, och så väldigt lata. Mycket mera mest godis och mys. I min familj ser det ut såhär:

22:e är massa städning och glöggfest, 23:e är jul på Jul-på-Lisebergdag när allt är färdigfixat i vår familj, 24:e jullunch hos farföräldrar och middag med massa olika folk på kvällen och julklappar och lotteri, 25:e är mys, trötthet, testa julklappar det är lathetsdag och den 26:e är det kalkonmiddag med släkt och eventuellt tittar man på mellandagsrean för första gången då. Sen är jul slut. Och man är trött, glad och ett par kilo tyngre på all mat (hoppas jag).

Jular kan se väldigt annorlunda ut än såhär. Men detta är mer eller mindre konceptet hos mig. Ganska lyckat om man frågar mig. Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag bor i en familj där man inte kollapsar under julstress och bråkar sönder. Att alla julideal som förvandlas till julkrav som blir julstress som får folk att bråka, att skrika, att gråta under jul klaras av ganska bra, utan gråt och skrik och bråk. Jag är så tacksam att vi klarar av att prata, att vi inte bara sitter och skruvar oss och känner "ingen här förstår mig ju" hela julhelgen. Jag är tacksam att jag slipper folk som super sig fulla på julafton och att allt blir pannkaka på grund av det. Jag är helt enkelt glad att det funkar.

Så God Jul nu alla. Hoppas den blir det. Om annars, försök stå ut. Efter julen blir allt som vanligt igen.

Bilden är från den 23:e och Liseberg.

blinds falling down

Vi har snö. Mycket snö som nog smälter snart. Nu är det snartsnart jul också och jag hoppas det blir bra. Det måste bli bra nästan.

Winterwinds.

Vinterpromenader i det lilla solsken som finns med den finaste jag vet.
Då kan man orka fram till maj eller så, även om man är lika trött när man somnar som när man vaknar. Även om det är kallt och kallare och man nästan fryser ihjäl. Jag ska orka fram till maj eller kanske räcker det med april.

Jag vill aldrig mer vara rädd.

nothing here to fear
nothing here to be scared of
I promise I'm your shelter
when it's back
breathe breathe breathe
I'll help you through
it wont be long
do you hear me
it'll be over soon
I'm your shelter
I'm your shelter
you can trust in me
put your trust in me
I said breathe breathe breathe
I'll help you through

Division of Laura Lee och låten Breathe Breathe gör det lite lättare att andas, lite lättare att orka göra det jag behöver. Jag behöver sådana låtar och få titta på solen och simma så många längder jag vill i mjukt vatten och massa kramar för att lindra mörkertröttheten.

Om att köpa högklackade skor en torsdageftermiddag eller köphets

Så står man där, i affären med de högklackade skorna man klämt och känt på hela hösten (nästan) men som man inte tänkt att köpa (egentligen), men så är det rea och man tänker att har jag bara dem skorna kommer jag bli lite gladare och lite mindre vintertrött.

Trots att man vet att lycka inte ligger i hur många par högklackade skor eller hur mycket pengar man shoppat för så känns det så och skorna är ju ändå på rea nu.

Så går man till kassan och rättfärdigar sig själv och sitt konsumerande med att det var ändå ett par väldigt sköna, fina och praktiska högklackade skor och billiga var dem ju och jag har ju nästan inga högklackade skor och köper jag dem inte nu finns kanske inte möjligheten kvar imorgon.

För trots att man vet att vi måste konsumera mindre för att stoppa klimatförändingarna, trots att man vet att det inte är ett par högklackade skor utan snarare en kram från någon man tycker om som gör en lite lyckligare och lite mindre trött, så känns det inte så.
Det känns som att handla kommer lösa alla världsproblem inklusive svält och krig och klimatförändringarna, men det är ju precis tvärt om.

Och så länge det känns så är det inte så konstigt att det går åt helvete med mycket av det fina vi säger vi ska göra, och det är inte så konstigt att vi använder mer råvaror än någonsin och att vi utnyttjar jorden till bristningsgränsen.

Så vi måste komma på ett sätt nu snart att få det sluta kännas så. Att få hela hjärnan, inte bara den logiska delen av hjärnan att hänga med på att vi inte blir lyckligare av konsumtionen. Och vi måste komma på det där sättet illa kvickt. Annars är det som sagt inte så konstigt om det går åt helvete.

(Och jag vet en ända vi kan börja i; vi kan börja ge folk komplimanger för hur dem är som person och inte för vilka kläder eller prylar dem har och så kan vi sluta att överhuvudet titta på reklam.
Där kan vi börja så tror jag resten går lite lättare sen.)

mörker

Det som är är att jag sitter i skolan och är färdig med min uppgift och bloggar och det snöar kall blötsnö ute och är slask på marken och jag har varit hemma från värmen och ljuset i mer än en vecka och det enda som är bra är att jag sov hos min finaste i natt (och att det är ledigt snart nu).

We play this game

Family forever

...

Imorgon tidigt tidigt åker vi. Jag längtar, längtar för nu flyr vi november och början av december och åker till varmare platser.

Leave the body leave the mind

Och det är mörkt när man går utanför skolan och mörkt när man kommer dit och det regnar och Sverige på vintern är jävla skit och jag mår så illa av mörkret och jag vill bara krypa in under mitt täcke och stanna där och jag vill ha paus nu (Och på måndag får jag det för vi åker till Lanzarote. Där är det 20 grader varmt och sol).

Jag är på dåligt humör idag.

I'm here to let you down.

Naturbilder med lugn i brukar inte vara det jag gör men ibland blir det så ändå. Idag lyssnar jag på det jag lyssnade på för några år sedan. Och visst är det nostalgi och kanske lite löjlig musik men jag tyckte om det då. Jag levde och andades på det då. Kan du på rak arm säga något du lyssnade på för några år sedan, något som du inte lyssnar på idag?

If I only had an enemy bigger then my apathy I could have won.

!

Jag känner mig lite cool för min bild var med i POW 19 på Mer än Tusen Ord. tråkigt nog upptäckte jag inte detta förrän omröstningen var slut men ändå. Det är rätt häftigt att få vara med då bilderna brukar vara av oerhört hög kvalitet.

Dagens frågor

När en person man känner säger: "Feminister är tjejer som fått för lite kuk"

Då undrar man, vad mängden sex man har haft har att göra med att vilja ha samma lön som killar.

Och så undrar man faktiskt om man ska skratta eller gråta.

Att överleva

Jag har så ont i händerna så jag nästan inte kan hålla en penna, skriva på tangentbord är också jobbigt men det går. Imorgon är det nationella skrivdelen i engelska. Jag har ingen aning om hur jag ska göra utan att dö. Det var länge sedan händerna var såhär illa senast och jag längtar inte tillbaka. Men jag antar att det är hösten/vinter och en månad utan medicin som tar ut sin rätt nu.



Måtte Enbrel-sprutan jag tog igår hjälpa snart.

It's a new secret I have found

Det står hus i rader och vi vet inte vad som händer innanför väggarna, vi vet inte vem som finns innanför, om någon älskar där och någon slåss, om någon skriker, om någon viskar i någons öra, om någon kommer gråta sig till sömns inatt.

Det står människor i rader och vi vet inte vad som händer innanför huden, vi vet inte vem som finns innanför, om någon älskar där och någon slåss, om någon skriker, om någon viskar i någons öra, om någon kommer gråta sig till sömns inatt.

Men vi vill alla uppåt, vi vill alla i land.
Som husen som strävar mot himlen.

How can we dance when our earth is turning?

Jag lyssnar på Beds Are Burning om igen och om igen. Och så tänker jag hur viktigt det är att vi gör något nu, hur viktigt det är att vi får med alla på tåget. Trots att vi gärna vill räcker det inte riktigt med 60 ungdomar som sitter på en Grön Ungdom kurs och lyssnar på fantastiska föredrag om hur vi gör den här planeten bättre och antecknar sig onda i händerna. Det behövs kanske för att peppa oss, men det viktigaste är att vi lyckas nå ut med budskapet.

Redan idag är vattenkrig vanligt i krigshärdar runt om i världen, se på Sudan och se på Israel-Palestina. Mycket mindre handlar om olika etnicitet än vi tror, mycket mer handlar om vattentillgång. Detta på grund av en torka orsakad av mänsklig global uppvärmning.



Antalet naturkatastrofer blir fler och naturkatastroferna värre i takt med att koldioxidhalten i luften stiger och gör vi inte något snart så når vi över tvågradersmålet där ett antal såkallade "tipping points" uppnås och klimatförändringarna skenar. Vi kan helt enkelt inte forsätta med smutsig industri, smutsiga transporter, energiineffektiva hus, miljöovänlig mat. Det går inte

Men vi kan göra något. Vi måste göra något. Vi måste få regeringen och gemene man att förstå att ifall vi löser detta problemet så kommer vi få en bättre värld och bli betraktade som hjältar i framtiden. Vi måste börja flyga mindre och åka mer tåg, vi måste effektivisera industrin, vi måste se till att ha effektiva uppvärmingssystem och bra isolering så inte energin läcker, vi måste börja äta mindre kött. Men så kan vi förändra.

Green

Jag har varit på Grönt Forum med Grön ungdom. I allmänhet väldigt grönt i helgen. Det finns inga bilder men det var underbart och jag är pepp på politik just nu. Åh åh åh!

Kan ni tänka er mer politik på den här bloggen möjligtvis (och kan jag tänka mig skriva mer politiskt)? Det är en intressant fråga också som lär besvaras under de närmsta dagarna.




Och njut!

...

Och jag vill inte ha min rygg, nu äter jag mycket mer värkmedicin än på länge och jag börjar med enbrel om 6 dagar och fram till dess är det såhär och jag tycker inte om det alls.

UPDATE: Jag vill ine ha tå leder som börjar panikvärka så mycket att man inte kan gå heller.

Om att inte vilja vara sjuk men vara det ändå

Om att vilja somna och sova hela vintern, om att få blåmärken över hela benen så fort man rör sig och ha ont och man vill bara ut ur den vissheten att det som gör ont nu kommer antagligen fortsätta göra ont med varierande intensitet resten av livet.

Men idag är en ond dag och en ganska bra dag ändå.

Let the winter winds blow.

Vintern är här med;
mörker,
isregn,
kall vind,
gåshud av dåliga anledningar,
tröttheten i maximum,
torra läppar och sprucken hud,
stela axlar,
och svullna onda dåliga leder
och miljoner lager kläder för att inte frysa ihjäl.
(Jag vill klara det här)

Min dator är reparerad nu i alla fall och imorgon kommer den nog åter till mig. Och då ska jag redigera en massa bilder.

Sigh no more

Jag är hos Julia efter att ha handlat på Kupan. 115kr fattigare; ett par jeans, en kofta, en t-shirt och ett par stövlar rikare. Nöjd är jag. Nu har vi haft möte för oss själva och varit alldeles duktiga och kollat på resa till Alnö occh papper från Kfum och vi kan vara duktiga när vi vill, tro't eller ej.

I gave you all

Lägger all energi på att orka jobba och orka skolan och orka bli frisk. På att orka upp om morgonen.

Försöker förstå hur det blev så att min kropp bär på så sjukt mycket trötthet och på så lite ork.
Det kan ju vara för att den är sjuk.
Nu ska jag orka plugga fysik och Newtons lagar och läsa in mig Darfurkonflikten inför vår muntliga presentation i svenska imorgon, innan jag lägger mig och sover och får tillbaka lite ork (kanske).

Tremble little lion man

Ta en del indie, två delar folk, en del energi, en del fina röster och två delar fantastiska texter, från samma bolag som Florence + The Machine, rör om och du får Mumford & Sons och Little Lion Man. Du får också en nöjd indieflicka i omklippt och omsydd randig tröja så som det sig bör.
Njut.



Och läs texten:
but it was not your fault but mine
and it was your heart on the line
i really fucked it up this time
didn't I, my dear?

-

Julia är här och vi lyssnar på traifktrollen och det spänner i de små men existerande operationssåren och kliar med och på det stora hela är det rätt bra. Vi gör mat och godis och dricker te och pratar. Jag tycker om Julia.