Verklighet är en märklig sak.
Just nu känns det som om jag tittar på mig och mina problem uppifrån.
Som om jag vore utomstående och overklig.
Som om hela mitt jag var en fantasi.
Det skrämmer mig lite att jag börjar tänka så.
Men så känner jag smärtan och mina svullna fötter och så tänker jag; Att om jag var en fantasi borde jag väl ha fantiserat ihop en bättre kropp än såhär.
För så dum att man fantiserar ihop en värkande kropp är man väl inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar