Just like the lady in the blue dress.

Just like the lady in the blue dress,

You've got cigarettes on your breath,

Hairspray and some cheap perfume

I'll put a little sour in your sweet.

You've got so much fucking tongue in cheek

You want what you could never have

You say, that you want respect
Well then you'd better get some for yourself.
Cause all that I see right now,
Is someone whose lost and insecure.

Jag tänker. På respekten för sig själv. Vad den gör med en. Jag tänker på hur lycklig jag ska skatta mig att självrespekten är självklar för mig. Just nu. Har varit så ett tag också. Man mår så mycket bättre. Är så mycket gladare. Skadar sig själv så mycket mindre.

Men det är svårt. Det här med att få eller återfå respekten för sig själv. Ibland krävs det att någon respekterar en, någon utomstående, någon opartisk, för att man ska kännas att det gälls. För att man ska våga respektera sig själv. Och för att det ska hända krävs. Just det. Självrespekt. Det säger sig självt att det kan vara svårt att ta sig ur.

Så tänker jag på fjortisarna på bussen. Och på hur väl låten passar in på deras spacklade men osäkra ansikten.

Get on your dancing shoes

Det är så mycket nu. Vackra dagar som blir alldeles för långa. Jobbstart med möten. Börja köra bil, med föräldrar som handledare. Gymnasiet. Och de finaste av vänner. Det är bara att dansa och jubla.

Live your life like you mean it.

Det finns så många sätt att leva på, men ändå så få sätt folk är på. Jag vet att jag vill vara jag, men inte alltid vilket sätt det är. Det enda jag egentligen vet är att det inte är som fjortisarna som stinker smink, cigg, alkohol och för mycket söt parfym på bussen en måndagskväll.

Sommarsommarsom... del 4

För bra tider. För roliga minnen. För lite foton digitalt. För söta vänner.
För mycket flum. För många foton analogt. För mycket kärlek. Jag ville aldrig åka hem.

Take a chance

It's a crying shame.

That the love you've made is a cross you bare.
Ibland duger inget annat än The Magic Numbers.
Då ska man lyssna på The Magic Numbers och förundras över mjuka röster och spröda melodier. Svårare är det inte.

Times where never better.

Början av sommaren var fantastisk. Jag var konfirmandledare med bästa ledargänget, bästa konfirmanderna. Solen sken. Och jag sov hos dig eller du hos mig, nästan varje natt.

Vi har levt igenom det här förr.

Smärtan i ryggen börjar blir mindre chockartad, mer utav ett normalt liv. Det är konstigt hur fort man anpassar sig. För mindre ont gör det inte. Men efter ett tag lär man sig tänka även när det gör ont. Det tar ett par dagar. Det händer ändå. Jag har klarat sådan här förr. Jag överlever alltid. Men jag längtar tillbaka till Boomerang ändå. Till ett litet tält med en varm kropp precis brevid min. Till smärtfrihet. Till sol och läger. Men så är det alltid. Hur man än mår.

Painkiller. nr 2

Vi åker till sjukhus. För smärtlindring och uppvisning av en rygg som är svullen. Vi åker till närakut. Och väntetiden är över två timmar. Men nu ska vi tillbaka dit igen. Efter två timmar. Och jag vill ha lindring. För jag är inte riktigt mig själv.

Painkiller.

Jag behöver något. Något för min kropp. Den värker. Helt utan anledning. Inte själslig värk utan ren skärande fysisk smärta. I ryggen. I händerna. Och gör det såhär ont imorgon vet jag inte om jag kan sätta mig upp i sängen. Jag behöver något. Eller i varje fall någon som kan distrahera mig en stund.

That's black and white.

Idag började skolan. På ett helt nytt ställe som inte är gråsvart normalitet ännu. Förhoppningsvis blir det inte den svartare versionen av normalitet som den kommer reprensentera. Utan den som skiner i vita nyanser. Och i en del färg, med motorolja på fingrarna.

För Mekatronik går jag numera och det är en del maskiner. Och en del matte och fysik och teknik. En del av det mesta intressanta. Förutom syslöjd men det får jag väl göra hemma eller efter jag gått ut.

Egobilden är gammal som gatan. Eller i varje fall för fyra månader sedan och jag var en annan person då. En som inte skrev lika obegripligt och poetiskt färgglatt. Eller så är det bara jag som inbillar mig saker.

Like a bang-a-boom-boomerang.

Lägret kan sammanfattas med: Hundratusen myggbett,
sjuttonhundra scouter,
kaffe och frallor och trevliga människor i Någonstans info-tält,
informationsförvirring,
god mat, soluppgångskajak,
annan kajak,
kanot drive-in bio,
förseningar,
två ihopsurrade luftmadrasser och lika många ihopknäppta sovsäckar,
säckiga tält,
vädergudar
Lundabarn,
Alnöbarn,
evigthetslånga resor med gemensam packning på tåget,
silversmide,
midnattsbio,
sömnbrist,
köa i från fem på morgonen,
disco i Kapellet,
soptipssömnad och nyfunna kläder,
analog systemkamera,
indie i bärbara högtalare,
snubblande språk,
kyssar,
lägerliv helt enkelt

Och kul är det ord som stämmer rätt bra på det mesta. Och imorgon börjar skolan.

We need somewhere far from here with no one else around.

Den del av sommarn som gått i saknadens tecken är slut. Jag lyssnar på gladarg musik och ler. På söndag åker jag på läger och när jag kommer hem börjar skolan. Ny skola, ny klass, nya människor. Och såklart de människor som funnits här ett tag.

Jag är positiv idag. Sommarpositiv trots sommaren snart är slut. Och det rör mig egentligen inte i ryggen för hösten känns lovande. Mycket lovande. Och jag längtar faktiskt lite. Lite mera än vad jag brukar göra. För saker är bättre än de brukar vara. Och så ler jag igen. Och lyssnar på mer gladarg musik. Innan jag ger mig av.

You can call it a war. But we're not trying to keep you out. We're trying to keep us in.

Du vet
jag har flugit nu
högt över taken
nu

Du vet
jag faller alltid till sist
från taken
till sist

Du vet

Jag vet. Livet är underbart och fantastiskt. Och falla var det länge sen jag gjorde. Jag vet att det är så. Men den där känslan bara gnager och gnager. Tills jag får svårt att andas. Svårt att tänka klart. Och jag vill så gärna känna mig säker. Säkrare. Ibland skulle jag vilja att historien var annorlunda. Att jag aldrig fallit. För då skulle jag inte vara rädd.

Uppåt

Jag blev nertryckt
Allra längst ner
i tygskorna
Men vinden blåste fortfarande
i håret

Jag föll.
Jag blev knuffad över kanten.
Men på botten
ville jag ta mig upp

Och nu
nu
jag är påväg
Upp!

This is the picture.

Liseberg, segla och Göteborg med Silje.

400 slag

400 inlägg här. Idag och nu. Det har gått fort. Och långsamt de senaste månaderna. Bloggen står i det närmaste still men det skyller jag på värme och sol. Snart börjar skolan igen och då kan man ha rutiner. Vanor som passar tid. Som man kan göra varje varje dag. Utan att glömma.

Idag var det lunch och fika med Silje. Hon är fin. Livet är rätt fint. Som sagt. Och vi såg lite på vm i skatebord slalom. I Slottskogen. Det var också fint. Eller Skatebord slalom är en smula obskyr sport. Men åkarna var duktiga.

Me and myself.

Vi tar det lugnt. Men ändå inte. Jag gör massa och på nätterna är jag alldeles för trött för att sova. Vilket leder till mer trötthet. Egentligen.

Det är varmt så jag tror jag ska svettas bort också och det är både bra och dåligt. För det är skönt och det är vidrigt. Man kan bada hela tiden. Man kan sola. Men man svettas bort. Allt är saltklibbigt och blankt. Jag vet inte om jag ska älska eller hata.

Igår träffades vän jag inte sett på länge. Imorgon träffas en vän jag inte sett på längre. Imorgon natt träffas en saknad. Livet är nog bra egentligen. Och om tio dagar är det Boomerang. Då blir det läger och sommar på riktigt.

I knew you were crazy, but I never thought you would do this.

Jag är hemma.
Jag har fått Paper Rivals ny skiva.
Den är fantastiskhet och jag håller nästan på att förgås av saknad samtidigt som jag skriver på en historia som ska bli en bok.
Såsmåningom.
Mer finns det inte att säga egentligen.

J'ai les papillions a pagaille.

Den här sommaren artar sig. Sakta men säkert. Och den verkade trots allt ganska välartad, redan från början. Det är sol. Inatt sover jag inte hemma. Imorgon går jag nog på Liseberg. Och på tisdag intar vi Julias land. Sen åker jag hem och packar för att segla och någonstans på seglingen kanske jag träffar en vän jag inte sett på länge. Det enda minuset, det enda molnet på min mentalt knallblå solhimmel är att en alldeles viss vän åker bort. Länge. Klarar jag det?

Bluebird don't sing that song. No one want's to sing along. We're all so scared of dying.

Jag lyssnar på musik. Som vanligt. Jag tänker. Som vanligt.
Men ändå inte. Vi åkte inte till Klasberg idag och pratade. Vi var hos mig och vi var bara tre personer. Det var ovanligt. Och film blev det inte heller, vi tittade bara på havet och drack te och åt bullar och allt kändes så lagom bra. Lagom fint. Inte så fint så det gör ont. Utan lagom bra.
Den känslan försöker jag hitta igen. För så fort jag blir ensam, tror jag en massa saker. Jag tvivlar. Jag vet att det är dumt och antagligen ogrundat men någonstans smyger sig det sig in i mig. In igenom bakdörrar som inte jag håller igen tillräckligt hårt. Men jag försöker och det är mer än vad jag gjorde i flera år. Jag mår bra nu.
För i grund och botten är det inte lagom fint just nu. Det är bra så det nästan gör ont. Och elden brinner i mig. Som så många gånger förr den här våren och sommaren.

Keep your feet on the road.

Och vi gick. Och gick och gick. I totalt fyra mil som sagt. Men de jag gick med är finast.

Note to self:

Efter ha gått fyra mil på en dag och knött tre i ett tvåmannatält så värker hela kroppen något förbannat, men man är trots allt endorfinglad och har haft trevligt (fram tills knät brakade). Kom ihåg det.

önskningar del 2

Jag insåg.
Nu efter ett litet tag
Av fysisk utmattning och ensamhet
Att jag inte väntar
på något bättre.

Jag väntar mig
att det ska ta slut.
Jag tror inte
på att jag kan vara lycklig
inte såhär
i alla fall.

Jag önskar jag kunde tro på det
och tro mig
jag försöker verkligen

Men det är svårt att hitta upp
När man en gång fallit

önskningar

Jag har allting nu.
Allt jag önskade någon gång under den kalla vårvintern.
Allt jag önskade på bilden.

Jag har sommar.
Jag har nykonfirmerade konfirmander.
Jag har musiken i mina vener och jag hör Winnerbäcks sommarprat på webbradion.
Jag har vänner
och jag har dig.
Jag har badat.
Jag är inte sjuk.
Jag ler, nonstop och konstant
inte tillgjort
bara av glädje
Jag lever
och livet leker.

Ändå känns det som jag väntar på något.
Kanske höst, kanske ledighet, kanske något annat.
Jag har ingen aning.

I guess I'll do this on my own.

Musiken
Basen i magen
i bröstet
och trummorna
får mina ben att studsa
på eget bevåg
Lyfter mina händer
knyter mina nävar

Två gitarrer
en melodi
en text
Som tar tag någonstans
i min
verklighet

Sol

Sommaren återvände till oss. I övermorgon konfirmeras mina små konfirmander. Eller små och små, de flesta är nog längre än mig. Men så är de killar också. Idag och igår badade jag i saltvattnet. Sommarn är den bästa årstiden och på måndag är jag ledig. För även om konfirmanderna är roliga ska det bli skönt att sova. Andas ut litegranna.

Don't tell me, tell my ghost.

Igår och förrgår var det Metaltown. Jag var avig och hade blå och rosa hembakad kjol. Vi rockade stenhårt ändå. Musiken var den bästa på länge. Och In Flames show var ännu bättre. Gemenskapen när alla har händerna i luften och hoppar upp och ner samtidigt går inte att beskriva. Och basen dunkar i magen. Jag vill uppleva alltihopa igen men smatidigt var det alldeles lagom för nacken gör ont efter allt headbangande och fötterna efter alla hopp. Fysisk uttmattning var nära igår. Men roligt. Det hade vi.

Above all.

Vi har varit på läger. I fyra dagar nu. Och vi är hemma igen. Som förstaårsledare på konfirmandläger är man rejält trött efteråt. Konfirmanderna var ännu tröttare. Men det har fungerat. Det har varit sockersöta flickor, busfrön och änglar. Det har varit luciatåg och bergsprängarväckningar. Det har varit sagor och knott och godnattvisor och kramar. Det har varit sång och sketcher och förbön. Det har varit längtan, telefonsamtal, ingen täckning på mobilnätet och musik. Dans har det varit med. Fint kan man nog sammanfatta det med färre ord.

We're making a run for it.

Igår var det som känt midsommarafton. Och som på alla andra svenska högtider åt och åt och åt vi. Potatis och fisk (sill för de flesta men efterssom jag och sill aldrig varit vänner för sill alltid fåt mig att spy varmrökt lax för mig), jordgubbar och kardemummaparfait, te och godis. och så dansade vi runt den halvmeterhöga midsommarstången.

Den här bloggen har blivit tråkig men mitt liv känns som det är roligare än någonsin. Jag förstår inte hur det hänger ihop men kanske är det för att jag har så roligt att jag inte har ork över. Men jag skriver här ibland fortfarande. Tråkigt. Men helt ok ändå.

11juni

Vissa saker var fina med skolavlutning. Vissa rätt tråkiga. Men mest fint faktiskt. Och jag har bara bild på morgonutstyrseln. Även om kvällens klänning var finare.

You can break it, you can shake it.

Mjuk blyerts kan förvränga verkligheten nästan lika mycket som kol en kall junidag.

Nationaldag

För precis tio dagar sedan var det nationaldag. Vi hade övermycket folk hemma och jag hade en smula panik. Men det var fint ändå. Vi åt efterrätt på gräset alla "barnen". Och lekte emos. Sen åkte folk hem och jag till Klasberg och pratade. Som vanligt.

Teach me how to breath

Jag vill.
Andas din luft.
Känna din doft.
Kyssa dina läppar.

Jag vill.
Höra ditt hjärta.
Känna din hud.
Hålla dina händer.

Jag vill
Alltid vara nära.
Dig.

Making an end

Dagen innan igår, onsdags alltså var det avslut. Avslut på nio år av grundskola. Avslut med fest.

Först på morgonen, med cider och jordgubbar, tal, spring på plankan genom björkriset och så kramar förstås.

Sen på eftermiddagen, med festfix och chips och håruppsättningar och smink med flickorna. Sen bil och buss till middagsplatsen. Där vi drack mer cider, åt fin mat, lyssnade på lärarnas sång till oss och två valser. Sen steg livebandet upp på scenen och vi hoppade och dansade framför, i högklackat, klänningar och kostymer. När skorna alternativt fötterna gick sönder av klackarna, sparkade vi av oss dem och dansade tills fötterna blödde. Sen var det svettig buss hemåt, innan det riktiga avslutet. Två på natten. Fint och sorgligt och roligt var det.

Ge mig.

Lite mer sol.
Lite mindre vind. Tack.

Snart blir det regn. Säger dem.

Snart är det lov. Säger jag.

Thinking

Det är två tankar som snurrar i mitt huvud. Just nu.

Den ena handlar om dig.
Du snurrar i mitt huvud.
Rätt upp och ner.
Från höger till vänster.
Du.

Den andra handlar om avslut.
Skolavslutning.
Grunskoleavslut.
Imorgon är vi där.
Imorgon är det.
Slut.

Summer was it.

Det blir inte mycket bloggat. Jag syr och går på marknad och syr och umgås med folk och sover och ser på skräckfilm och skrattar och älskar mitt liv. Men det blir inte mycket bloggat. Det är sommar och sommarn har dragit mig ut. I solen. Till livet. SÅ bloggen är officiellt på halvfart. Från och med nu. Till och med dåligare väder och tider. Till regnet lurar mig in igen. Och jag inte har så fullt upp med livet. Men jag hoppas inte det händer överdrivet snart. Och jag kommer skriva här när andan faller på. Men kanske inte varje dag. Eller antagligen inte varje dag. För jag prioriterar just nu sommarlivet jag lever.

There's a voice inside my head that tells me no.

Jag har varit på marknad i staden idag. Köpt en fejkad bandtröja, jordgubbbar och glass. Mått allmänt gott faktiskt. Och just det. Jag hade hela två lektioner idag. Eller en och en halv för vi slutade efter halva No:n. Vi lekte mest. Det är så nu de sista dagarna. För på onsdag nästa vecka slutar vi grundskolan. För alltid. Fint och lite hemskt, men mest av allt extremt skönt. Jag har längtat i flera år. Och nu är snart dagen här. Precis när allting ordnat sig till det bästa.

Resten av dagen så njuter jag av solen. Utan huvudvärk idag. Och lyssnar på Abalone Dots.