Paper Rival och Emanuel

Paper Rival är ett indierockband som jag precis börjat lyssna på. Ibland älskar jag bara purevolumes random profile jump. Undra just hur många band jag har upptäckt genom den funktionen... Tillbaka till Paper Rival; de är från Nashville och har precis släppt sin debut-EP som till min stora lycka ligger uppe i sin helhet på www.purevolume.com/paperrival. Nu är det så att jag är väldigt dålig på att beskriva musik, men jag skulle säga att de låter som någon slags lyrisk ledsamhet. Det är i vart fall något jag bara lyssnar på när jag är relativt lugn, vilket inte är helt ofta. Ja, det är i vart fall något som måste höras. Namnet till min blogg är inspirerat av deras låt "Home is right out your window" som tillsammans med "You're right" är min favoritlåt med dem.

Emanuel är också ett band som jag upptäckte genom random profile jump. Dock med en annorlunda musikalisk inriktining. De själva kallar sig screamo/rock/indie men jag skulle väl mer säga alternetive rock, möjligtvis hårdrock. Om Paper Rival är lyrisk ledamhet så är väl Emanuel ilsken ledsamhet. Jättebra om man är arg eller sur eller bara på humör för att skrika lite. "Make tonight" är dock varken ledsen eller arg utan bara bra. Om man är kär i någon vill säga...
Höra Emanuel kan ni på www.purevolume.com/emanuel.

I could be an accident but I'm still trying.

Jag tittade lite på gamla inlägg idag. Och såg det första av de 70 jag hittills skrivit. Det om Paper Rival och Emanuel. Paper Rival har jag ju fortsatt att tjata om och lyssnar jag fortfarande på men Emanuel har jag liksom glömt av. Rätt så klokt gjort egentligen för den enda riktigt bra låt dem har är Make Tonight. Resten är halvdana och rätt så deprimerande när allt kommer omkring. Om du vill lyssna kan du göra det här för Emanuel och här för Paper Rival.

En fin låt som jag inte lyssnat på på evigheter är Grand Theft Autumn med Fall Out Boy. Kanske inte världens underbaraste band men man blir rätt glad av att lyssna på dem. Det är liksom inte så mycket annat man kan göra. Och efterssom jag ännu inte fattat hur man lägger upp videos som finns typ på Youtube på bloggen så får ni klicka helt själva på länken här eller ovanför. Så ska jag skriva lite fint om Darfurkrisen i mitt So-arbete. Lite stöd vore önskvärt. Det var väl det.

Maybe we'll jump in, into the fire

Nu efterssom jag tjatat om Paper Rival sen denna bloggs födelse i september förra året. Så måste jag ju upplysa er, kära vänner om att det ligger en ny låt från deras album som kommer tredje juni uppe på deras purevolume. Den heter Cassandra och är, även om den inte är lika inkörd som de andra, helt fenomenal. Säger en flicka som helt enkelt inte vet vad hon ska säga mer om Paper Rival. Mer än att de gör fantastisk musik vill säga.

Nu ladda batterier.

Oh my god you're right. But you wouldn't go. You wouldn't go go go anywhere.

Paper Rival släpper ett album. Underbara Paper Rival som jag tjatat så om. Och de ska släppa det nu i februari. Jag kan inte vänta. Jag vill inte vänta. Jag vill at den ska släpps idag så att jag kan köpa hem den från iTunes imorgon. Lyssna vet ja. Om du nu gillar indiepop. För det gör jag. Nämligen.

Bilden tog jag för några dagar sen. Vid brevlådorna. Visst bor jag vackert.

Morgonkänsla

Jag har en sån där härlig uppvaknande känsla. Så som man så gärna vill känna sig varje morgon när man bara är så härligt pigg och verkligen inte vill sova. Det enda problemet med den känslan är att klockan nu är, ja kvart i nio. Ska jag vara pigg imorron behöver jag nämligen sova. Mycket. Det innebär att man måste lägga sig. Tidigt. Lycka till med den säger jag bara.

Jag har lagt upp massa fula bilder, Eller rättare sagt tre men håll till godo... Längst till vänster har vi en bild från imorse (på tal om morgonkänsla alltså) när det nästan var frost. Det har säkert varit frost tidigare i natt men efterssom jag börjar sent och bra hade solen hunnit smälta det värsta. Den i mitten är en av katastrofbilderna på broderiet på min handskar, som kabske när man tänker efter inte är så katastrof i vart fall. Den till höger är en bild på den väska jag hittade i klädkammaren imorse (också...). Den har vart mammas en gång men hon tyckte den var för liten. Nu använder jag den och jag tycker den är alldeles lagom. Och fin och trevlig. Köksstolen är också med tillsammans med en av kaminerna i vårat hus. Bara så där som en allmän upplysning (för i hemlighet tror jag ju att ni är blinda, allihopa). Det var väl det. Förresten nej, gå in och bli kompis med mig på Facebook, så blir jag glad. Och när ni ändå är igång kan ni ju lyssna på Paper Rival. Det var väl det. Ungefär.

No one here is getting out.

Jag åker bort nu. Inte så fruktansvärt långt bort men väl en bit bort från internet datorer och annat krafs. Egentligen kommer jag hem imorgon men det står så mycket annat på att-göra-listan att jag inte är säker på när jag återkommer hit. En eller ett par dagar kan ni väl ge mig. Efteråt kanske jag vet hur jag ska skriva igen. Hur jag ska skriva utan att riva ut hela mig själv. Hur jag ska skriva utan att avslöja alla som gärna vill vara oavslöjade. Hur jag ska skriva text som beskriver ad som händer och inte dikter. Jag får fundera på den. Så hörs vi. Lyssna på Paper Rival så länge. Det ligger ute nya låtar och några gamla på download. Så ta chansen. Och så återkommer jag.

This is my curse.

Jag må inte vara den mest stereotypa hårdrocksbrud någonsin, vilket kollaget försöker illustrera. Det gäller inte heller bara utseendet utan också den musik jag lyssnar på vid sidan om hårdrocken. För sida vid sida samsas i Nightwhish med Bright Eyes, Laura Marling med Sonic Syndicate, Killswitch Engage med Jakob Hellman och Winnerbäck. Jag inbillar mig i varje fall att det inte är direkt vad mina metal-kompisar lyssnar på när de inte lyssnar på just metal.

Och så är det ju det här med useendet. En gång för inte så länge sen, ett år sen eller så, hade jag svart hår, in princip bara svarta kläder. I sminkväg levde jag på kolsvart kajal och vitt puder. Jag bodde i min röda palestinasjal och mina nitbälten. Men jag längtade ut. Jag längtade efter kjolar och klänningar och sidenband och rosetter i håret. Något som finns där idag. Vid sidan av nitbältet och palestinasjalen.

Jag känner mig för första gången på många år söt. Missförstå mig rätt nu, jag tycker seriöst hela den metal/hårdrocks/alternativa stilen är jättefin. Cool men också charmig. Men jag kände mig aldrig söt så. Det var bättre är fjortisstuket javisst. Men det är fortfarande en stilistisk paketlösning. Man kör svart och nitar och vit hy. Möjligtvis röda detaljer. Det är inte så svårt. Det är inte oerhört personligt. Inte jättejag.

Det lite komiska är att då, för ett, ett och halvt år sedan, när jag var svarthårig etc, då var det förvånande att jag lyssnade på indiepop. Att jag blev lyrisk över Paper Rival. Att jag grät till Hellman. Nu å andra sidan, nu är det skitkonstigt att jag lyssnar på en del metal. Kanske inte dödsmetalen men väl dödsmetalens melodiska broder.

Det jag kan tycka är lite skrämmande är att vi är så inkörda i spår. Att jag är så inkörd i spår. För nu när jag ser ut som jag gör nu, har jag lättare att lyssna på pop. På smalare lugnare musik. Det hade jag svårt för innan. Inte för att jag tyckte det var dåligt. Utan för att jag inte visste vad andra skulle säga. Jag tänkte: Nu har du valt och se ut såhär, nu får du lyssna på den musiken också. Och berättade man att man lyssnade på mjukare lugnare musik med, då var man föraktad av metalfansen. Inte för länge, men för en stund.

Det är lite lättare att lyssna på metal nu. För pratar man med en poppare om att man lyssnar på metal också möts man inte av samma förakt. Mer förundran. De som är metalfans tycker det är en glad överaskning. Därför trivs jag bättre såhär. Och missförstå det här inlägget rätt. Jag hyser inget hat, inget ogillande mot metalfans. Många av mina närmsta vänner lyssar nästan uteslutande på metal. Men ibland blir vi lite väl inkörda. I samma gamla spår. I samma gamla fack.

My memory. Feels like it's playing with me.

För tillfället har jag lite svårt för sån lugn och fin musik. Sån vemodig musik som ändå påminner om bekymmerlösa sommardagar. Sån musik som jag i vanliga fall älskar. Av hundra anledningar. Kanske mest för att sommarn inte är insvept i samma förskönande skimmer som i höstas. Sen finns det säkert ungefär tusen till anledningar som jag inte ens är medveten om.

Bara för det hör jag massa underbar sådan här musik vart jag än vänder mig. Än är det Paper Rival. Sen är det någon som tipsar Maps och Jenny Owen Youngs. Och så fortsätter det. Och fortsätter. Jag blir både glad och ledsen. Glad för folk gillar samma musik som jag. Ledsen för att. Ja. Sån musik gör mig alldeles ledsen just nu. Så om någon kan tipsa mig om lite bra metal/emo/något annat skrikigt med mycket bas och trummor och gittarer blir jag glad.

Ingen ingen ingen hör.

En spellista för er. En sån där med en hel del lugn musik som passar när man är sjuk. Som jag är idag.

För er utan Spotify kan jag tala om att spellistan bland annat innehåller:
Astrid Swan, Anna Ternheim, Tunng, Säkert!, Hello Saferide, Sleeping Beauty, Damien Rice, Winterpills, Firefox AK, Kent, Cake On Cake, Lenka, Snow Patrol, Jonna Lee, Regina Spektor, Tegan And Sara, Paper Rival, Ebba Forsberg och Kate Nash.

Det är väl ungefär såhär kul det blir idag med sjukan och allt.

They don't know, they don't see.

Jag vet inte varför men här är bilder. Och ja det är samma person. Den personen råkar vara jag. Jag har förövrigt lyssnat på Paper Rival idag. Och Sonic Syndicate. Så någon sorts spridning på musiklyssnadet har jag.

Jag har väntat på ett regn att förlora mig i.

Imorse var en tidig morgon. Upp klockan kvart i sex för att simma DM. Och jag simmade bara 100 fjäril. Jag säger bara härlig tid för ett lopp. Nu är jag hemma igen efterssom jag inte kom till final. Det var ju inte oväntat, men jag skulle önskat att det kanske kunde varit försök på eftermiddagen. Hur det nu skulle gå till..

De dryga två timmar vi spenderat i bilen fram och tillbaka till tävlingen har vi lyssnat på Daugava. Winnerbäcks nya. Två klara favoriter hittills är Jag har väntat på ett regn och Om du lämnade mig nu. Båda är fina lågmälda lite mörka låtar, som jag inte vill sluta lyssna på igen. En annan som nästan är lika bra är Innan mörkret faller. Fast den är lite gladare. Som jag. Fast ärligt talat vet jag inte riktigt idag. Visst känns det bra men riktigt glad vet jag inte. Inte heller det vet jag varför.

Och nu sitter jag här, lyssnar fortfarande på musik, typ Winnerbäck och Jenny Owen Youngs och någon som heter Andi Almkvist, som jag ännu inte riktigt känner till än... Mamma tipsade. Paper Rival hade också passat bra in på mitt humör. Det gör dem dock allt som oftast. Om jag inte är på otroligt argt eller glatt humör. Men idag är ingen sådan dag. Idag är en rätt vanlig dag när allt kommer omkring.