Panic.

Jag försöker. Ser du inte? Jag försöker allt jag kan. Men jag är svår och hård och alldeles för mjuk samtidigt. Och orden som kommer ut är aldrig som jag tänkt.

Don't tell me I'didn't try.

Jag försöker, som alltid, hålla mig på fötterna. Men rygg gör ont ondare ondast och plugget går segt. Jag har jobbat ändå och det var trevligt och för en gångs skull hade jag energi tidigt på morgonen. Jag håller mig på fötter för tillfället iallafall.

Jag lever på det här.

Jag är din
Jag vet nu
Överleva är inte frågan
men leva är svaret
Jag vet nu
Jag är min

men skratten
vad gör vi
med skratten

Som ett slag i magen

Ta min hand.
Injencera friskhet i mig.
Jag har feber igen trots att jag äter Panodil för ontet och jag vet inte vad jag ska göra. Näsan rinner också och halsen är inte min vän. Som ryggen och livet jiddrar med mig som min bror nog skulle sagt.
Ta min hand.
Injencera friskhet i mig.

En onsdag.

Aight?

Idag var det nästan sommar trots det är höst. Fast hösten finns ändå i allt vi gör och solen står lågt även när den står som högst.

Jag har studiedag och låg kvar i sängen länge. Vi åt äppelkaka med mormor och jag sprang runt och fotade. Då kom min bror i vägen eller i linsen och han är söt. Alldeles bestämt.

Imorgon har vi livskunskap i skolan och jag har ingen aning om vad det innebär men det blir nog bra.

This is my fall.

Up there. Down here.

Jag är rätt mycket ibland. Det är inte bara livet som är det. Jag är det med. Nästan som en social bulldozer. Alldeles för mycket energi, alldeles för mycket glädje, alldeles för mycket prat. Alldeles för mycket för att vara bekväm med det. Jag vet. Jag vet att så är fallet. Jag vet. Jag vet att det finns folk i min direkta närhet som tycker det är jobbigt. Jag vet. Men ni ska veta en sak. Jag har sällan så mycket energi, är sällan så glad som det verkar och jag tycker också jag är jobbig när jag är sådan. Det ska ni veta.

Och så en sak till. När jag är glad och överenergig på riktigt riktigt. Då är inte det någon jättebra idé att försöka ta ner mig till jorden. För det finns två lägen. För mig. In princip. Det är det läget. Och det gråsvarta deppläget. Vill ni att jag ska vara där nere i mina mörkaste djup så visst försök få ner mig til jorden. Men annars är det ingen bra idé. För jag kommer inte stanna vid jorden. Jag kommer fortsätta ner.

I won't hold on to this

Allt är mycket just nu. Skolan jobbet livet. Inget fel. Jag gillar situationen just nu. Det är fint. Och ibland tror jag det gör mig utmattad också.

För allt är så fint och bra att jag blir alldeles matt. Men ibland blir det för mycket och då brukar små Cecilior falla ihop i små högar och sova. Det som är knepigt är att jag inte sover så bra. För det enda som inte är fint är ryggen. Den är en riktig fuling och gör ont. Och trötthet och smärta är den värsta fienden.

Oh you.

Fin, finare, finast. Det känns relevant för tilfället.

Det kan inte vara nyttigt för dig.

Saften var grön och vi fick den på kalaset. Den var grönare än grön. Grön så den stack mig i ögonen. Inte en enda naturlig ingredients. Det kan inte vara nyttig för dig sa någon. Och jag tror det stämmer. Irrelevant är vad det här är. Men allt känns lite irrelevant en dag som denna. Av någon anledning.

Note.

Att låtsas hjälper. Havet är inte här än men jag är frisk precis som dem i böckerna.

Vi låtsas vi har havet här.

Live through this.

Böckerna ska rädda mig den här gången. Jag tror att om jag bara låtsas tillräckligt mycket kan jag nog bli frisk. Om jag tror så ska det gå. Det gör det alltid. Och den här gången ska jag låtsas att jag lever som de gör i böckerna som jag läser. Att jag är frisk som dem. Då ska det gå. Böckerna ska rädda mig från tristessen om inte annat.

I'm shaking as I'm cold.

Jag är fortfarande sjuk, men jag var på 50-års kalas idag. Jag orkade och det inger hopp. Hopp om att klara det här, hopp om nomralt liv. För jag vill leva. Det är i grund och botten det jag vill. Allt annat kommer i andra hand. Leva som jag vill är första prioritet. Alltid. En ganska normal prioritering som innefattar nästan alla andra prioriteringar egentligen.

Däremot är den enda musik jag klarar av nu är Backyard Babies, Beatles och Band of Horses. Det är konstigt. Har det nåt med B:na att göra månntro.

Understatement.

You cannot win.

Fan, fan, fan, fan, fan,fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan,fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan.

Jag har feber igen.

We hold on to things we never had.

Tröttheten är en djävulsk fiende. Den smyger sig på en utan att man riktigt märker det. Men de tär inte bara det. När du är trött gör allt ondare. Allt är svårare. Hinder blir berg.

Problemet ligger i att om du har ont. Som jag har, i ryggen. Då sover du dåligt. Sömnkvaliteten är låg och timmarna man sover få. När du sedan är trött. Redigt, förbannat, spyfärdigt trött. Då gör allt ont. Men även innan det blir smärtan skarpare och tyngre attt bära. Svårare att stänga ute. För annars brukar det vara ett bra knep. Att ignorera att det gör ont. Men när du är trött orkar du inte. Och okoncentrationen blir toppad. Därför ska jag försöka sova. Nu. Innan natten smyger sig på, på riktigt,

I want to live with bright eyes. Wide open to the world.

Det börjar bli höst och vi har äpplen i trädgården. Det är höst och ljuset blir som absolut vackrast nu. Som sommarkväll hela tiden och egentligen kanske det är just vad det är. En lång sista sommarkväll innan vinterns natt. Allt går och lägger sig och sover nu. Går ner i en dvala. Jag har gjort det samma många vintrar men i vinter, i höst med vill jag vara klarvaken. Allt är väldigt och allt vackert och jag vill se, jag vill känna, jag vill smaka. Det är en lycka som är mjuk och varm att ha i bröstet.

Godmorgon. Det är måndag.

Vissa morgnar är de enda vännerna de man har i fönstret.

Köperi.

Häromdagen nästan för en vecka sen ramlade jag i en vattenpöl på skoltid. Så jag fick köpa en kjol för att överleva dagen. Den är prickig och svart och sitter i midjan och har fickor och är underbar.

Häromdagen igår köpte jag kameraväska. Den är i vinrött skinn och från canon och några tycker säkert jag är svikare efterssom jag har en nikon. Men den är liten och fin och det var loppis så vad annat kan man göra?

Sa vi läger?

Vi var på läger i sommras. Snart en månad sen faktiskt. Och på läger gör man massa konstiga saker. Ser allmänt konstigare ut. Pojken på bilderna är bara ett exempel. Fast han är finast när allt kommer omkring.

Att tänka tankar vi aldrig tänkte.

Stressad överenergi och trötthetsdag. Det var idag då. Inatt sov jag hos dig. Vaknade och insåg att det var stressigt att ta den buss jag borde tagit. Och nästa gick om en timme. Så den tog jag. Och bytte om på fem minuter innan vi for till prova-på-dag. Då ska man vara trevlig. I början var det lite påklistrad jag-är-trött-men-jag-försöker-trevlighet. Sen slutade jag må illa och blev trevlig på riktigt och en smula överenergiig. Trots trötthet. Nu är jag hemma och bara trött. Imorogon är det skola som alla andra måndagar. Jag kan inte säga att jag är så hemskt pepp på att gå där till halv fem. För det är så det är. Men det funkar nog ändå.

September.

Te, äppelpaj och glass i solskenet. Kan vi inte låtsas det att det är sommar en dag till?

Live it.

Jag har en Nikon D80 numera. Än så länge har jag inte fotat så mycket. Mest lekt. Har inte haft tid för så mycket annat. Men bilderna blir faktiskt nästan bra i alla fall.

Bli igår.

Igår fyllde jag alldeles för många eller alldeles för få år. Jag köpte en systemkamera. Den ska komma på posten nu i veckan. Eller imorgon och då kommer jag ta bilder på riktigt igen.

Idag gick jag i skolan till halv fem, åkte och diskade på Klasberg. Sen hemma åt jag tårta och macka. Jag är så hemskt trött men allt är bra och jag lyssnar på The Honorary Title som är nya men låter trevligt ändå.

Just like the lady in the blue dress.

Just like the lady in the blue dress,

You've got cigarettes on your breath,

Hairspray and some cheap perfume

I'll put a little sour in your sweet.

You've got so much fucking tongue in cheek

You want what you could never have

You say, that you want respect
Well then you'd better get some for yourself.
Cause all that I see right now,
Is someone whose lost and insecure.

Jag tänker. På respekten för sig själv. Vad den gör med en. Jag tänker på hur lycklig jag ska skatta mig att självrespekten är självklar för mig. Just nu. Har varit så ett tag också. Man mår så mycket bättre. Är så mycket gladare. Skadar sig själv så mycket mindre.

Men det är svårt. Det här med att få eller återfå respekten för sig själv. Ibland krävs det att någon respekterar en, någon utomstående, någon opartisk, för att man ska kännas att det gälls. För att man ska våga respektera sig själv. Och för att det ska hända krävs. Just det. Självrespekt. Det säger sig självt att det kan vara svårt att ta sig ur.

Så tänker jag på fjortisarna på bussen. Och på hur väl låten passar in på deras spacklade men osäkra ansikten.

Get on your dancing shoes

Det är så mycket nu. Vackra dagar som blir alldeles för långa. Jobbstart med möten. Börja köra bil, med föräldrar som handledare. Gymnasiet. Och de finaste av vänner. Det är bara att dansa och jubla.

Live your life like you mean it.

Det finns så många sätt att leva på, men ändå så få sätt folk är på. Jag vet att jag vill vara jag, men inte alltid vilket sätt det är. Det enda jag egentligen vet är att det inte är som fjortisarna som stinker smink, cigg, alkohol och för mycket söt parfym på bussen en måndagskväll.

Sommarsommarsom... del 4

För bra tider. För roliga minnen. För lite foton digitalt. För söta vänner.
För mycket flum. För många foton analogt. För mycket kärlek. Jag ville aldrig åka hem.

Take a chance

It's a crying shame.

That the love you've made is a cross you bare.
Ibland duger inget annat än The Magic Numbers.
Då ska man lyssna på The Magic Numbers och förundras över mjuka röster och spröda melodier. Svårare är det inte.

Times where never better.

Början av sommaren var fantastisk. Jag var konfirmandledare med bästa ledargänget, bästa konfirmanderna. Solen sken. Och jag sov hos dig eller du hos mig, nästan varje natt.

Vi har levt igenom det här förr.

Smärtan i ryggen börjar blir mindre chockartad, mer utav ett normalt liv. Det är konstigt hur fort man anpassar sig. För mindre ont gör det inte. Men efter ett tag lär man sig tänka även när det gör ont. Det tar ett par dagar. Det händer ändå. Jag har klarat sådan här förr. Jag överlever alltid. Men jag längtar tillbaka till Boomerang ändå. Till ett litet tält med en varm kropp precis brevid min. Till smärtfrihet. Till sol och läger. Men så är det alltid. Hur man än mår.

Painkiller. nr 2

Vi åker till sjukhus. För smärtlindring och uppvisning av en rygg som är svullen. Vi åker till närakut. Och väntetiden är över två timmar. Men nu ska vi tillbaka dit igen. Efter två timmar. Och jag vill ha lindring. För jag är inte riktigt mig själv.

Painkiller.

Jag behöver något. Något för min kropp. Den värker. Helt utan anledning. Inte själslig värk utan ren skärande fysisk smärta. I ryggen. I händerna. Och gör det såhär ont imorgon vet jag inte om jag kan sätta mig upp i sängen. Jag behöver något. Eller i varje fall någon som kan distrahera mig en stund.

That's black and white.

Idag började skolan. På ett helt nytt ställe som inte är gråsvart normalitet ännu. Förhoppningsvis blir det inte den svartare versionen av normalitet som den kommer reprensentera. Utan den som skiner i vita nyanser. Och i en del färg, med motorolja på fingrarna.

För Mekatronik går jag numera och det är en del maskiner. Och en del matte och fysik och teknik. En del av det mesta intressanta. Förutom syslöjd men det får jag väl göra hemma eller efter jag gått ut.

Egobilden är gammal som gatan. Eller i varje fall för fyra månader sedan och jag var en annan person då. En som inte skrev lika obegripligt och poetiskt färgglatt. Eller så är det bara jag som inbillar mig saker.

Like a bang-a-boom-boomerang.

Lägret kan sammanfattas med: Hundratusen myggbett,
sjuttonhundra scouter,
kaffe och frallor och trevliga människor i Någonstans info-tält,
informationsförvirring,
god mat, soluppgångskajak,
annan kajak,
kanot drive-in bio,
förseningar,
två ihopsurrade luftmadrasser och lika många ihopknäppta sovsäckar,
säckiga tält,
vädergudar
Lundabarn,
Alnöbarn,
evigthetslånga resor med gemensam packning på tåget,
silversmide,
midnattsbio,
sömnbrist,
köa i från fem på morgonen,
disco i Kapellet,
soptipssömnad och nyfunna kläder,
analog systemkamera,
indie i bärbara högtalare,
snubblande språk,
kyssar,
lägerliv helt enkelt

Och kul är det ord som stämmer rätt bra på det mesta. Och imorgon börjar skolan.

We need somewhere far from here with no one else around.

Den del av sommarn som gått i saknadens tecken är slut. Jag lyssnar på gladarg musik och ler. På söndag åker jag på läger och när jag kommer hem börjar skolan. Ny skola, ny klass, nya människor. Och såklart de människor som funnits här ett tag.

Jag är positiv idag. Sommarpositiv trots sommaren snart är slut. Och det rör mig egentligen inte i ryggen för hösten känns lovande. Mycket lovande. Och jag längtar faktiskt lite. Lite mera än vad jag brukar göra. För saker är bättre än de brukar vara. Och så ler jag igen. Och lyssnar på mer gladarg musik. Innan jag ger mig av.

You can call it a war. But we're not trying to keep you out. We're trying to keep us in.

Du vet
jag har flugit nu
högt över taken
nu

Du vet
jag faller alltid till sist
från taken
till sist

Du vet

Jag vet. Livet är underbart och fantastiskt. Och falla var det länge sen jag gjorde. Jag vet att det är så. Men den där känslan bara gnager och gnager. Tills jag får svårt att andas. Svårt att tänka klart. Och jag vill så gärna känna mig säker. Säkrare. Ibland skulle jag vilja att historien var annorlunda. Att jag aldrig fallit. För då skulle jag inte vara rädd.

Uppåt

Jag blev nertryckt
Allra längst ner
i tygskorna
Men vinden blåste fortfarande
i håret

Jag föll.
Jag blev knuffad över kanten.
Men på botten
ville jag ta mig upp

Och nu
nu
jag är påväg
Upp!

This is the picture.

Liseberg, segla och Göteborg med Silje.

400 slag

400 inlägg här. Idag och nu. Det har gått fort. Och långsamt de senaste månaderna. Bloggen står i det närmaste still men det skyller jag på värme och sol. Snart börjar skolan igen och då kan man ha rutiner. Vanor som passar tid. Som man kan göra varje varje dag. Utan att glömma.

Idag var det lunch och fika med Silje. Hon är fin. Livet är rätt fint. Som sagt. Och vi såg lite på vm i skatebord slalom. I Slottskogen. Det var också fint. Eller Skatebord slalom är en smula obskyr sport. Men åkarna var duktiga.

Me and myself.

Vi tar det lugnt. Men ändå inte. Jag gör massa och på nätterna är jag alldeles för trött för att sova. Vilket leder till mer trötthet. Egentligen.

Det är varmt så jag tror jag ska svettas bort också och det är både bra och dåligt. För det är skönt och det är vidrigt. Man kan bada hela tiden. Man kan sola. Men man svettas bort. Allt är saltklibbigt och blankt. Jag vet inte om jag ska älska eller hata.

Igår träffades vän jag inte sett på länge. Imorgon träffas en vän jag inte sett på längre. Imorgon natt träffas en saknad. Livet är nog bra egentligen. Och om tio dagar är det Boomerang. Då blir det läger och sommar på riktigt.

I knew you were crazy, but I never thought you would do this.

Jag är hemma.
Jag har fått Paper Rivals ny skiva.
Den är fantastiskhet och jag håller nästan på att förgås av saknad samtidigt som jag skriver på en historia som ska bli en bok.
Såsmåningom.
Mer finns det inte att säga egentligen.

J'ai les papillions a pagaille.

Den här sommaren artar sig. Sakta men säkert. Och den verkade trots allt ganska välartad, redan från början. Det är sol. Inatt sover jag inte hemma. Imorgon går jag nog på Liseberg. Och på tisdag intar vi Julias land. Sen åker jag hem och packar för att segla och någonstans på seglingen kanske jag träffar en vän jag inte sett på länge. Det enda minuset, det enda molnet på min mentalt knallblå solhimmel är att en alldeles viss vän åker bort. Länge. Klarar jag det?