I've got a thousand opinons but not the time to explain.

Det är sol idag. Våren är påväg på allvar nu.

Idag är dessutom en sån dag då jag känner att jag lever, både i positiva och negativa termer. Mer säger jag inte nu för nu är det skriva arbete som gäller, eller i varje fall dess källförteckning och hitta bilder till det.

One of these nights

Julia, Nathalie och Josefin är här. Vi har lekt med poi och jongleringsbollar och diablo på utsidan, lyssnat på musik och ätit glass hittills. Sen blir det antagligen film och sova. Vi gillar det.

Såhär andas jag tills sommaren kommer

This is spring

Det är inte bara vårviskningar nu.
Det är vår.
Kall och tidig vår förvisso, men vår i sinnet och vår i vädret.

Jag har längtat så.
Och bilden är från förra våren.

Vårkänsla

Någon viskade om våren
äntligen
och nu tror jag att jag hoppas
igen

I search

Min favoritsysselsättning är inte direkt att skriva skolarbeten.
Men nu flyter det bra, det berömda flowet har infunnit sig som det ska, och då, ja då är det banne mig kul.

Red lipstick lips.

Så här snygg var jag i fredags med röda läppar.

Resultatet av både läppenna och läppstift, är att jag ser fem-tio år äldre ut.

Mycket märkligt.

Senare bättre bild med mer rätta färger

...

Det är snö ute, jag är hemma från skolan, för det är verkstad idag och sen innan helgen har höfterna, knäna och fötterna gjort ont. Det går inte att stå i verkstan då.

Dessutom förstör smärtan mig och mitt humör.
Det är därför jag skriker så fort jag blir irriterad, gråter så fort jag blir lite ledsen och är allmänt trött.
Nu vet ni.

Summer in winter night

Glödlampan tänds

Vi har en idé. Jag, mina föräldrar och några till.
En hemskt bra idé. Under några veckor i sommar ska vi hyra ut våra hus, och medan vi hyr ut husen ska vi bo i tältläger. Det fina med kråksången är att alla pengar vi får in för att hyra ut husen ska gå till flyktingar någonstans i världen. För att få ihop ännu mer pengar ska vi ha t-shirtar man kan köpa, öppningsfest, rivningsfest och grillkvällar under tiden vi bor där som folk får betala för att gå på. Vill man bo i lägret utan att hyra ut huset får man betala en lägeravgift, som också går till flyktingarna. Ett stort jippo ska det bli och vi ska få press dit och ha hemsida och blogg och allt man nu kan ha för att marknadsföra.

Jag tycker som sagt det är en underbar idé. Dels för att jag gillar bo i tältläger, dels för att det är något man kan göra. Jag blir så arg när världen är så orättvis som den är. För jag tror faktiskt det går att förändra. Det går att göra något. Och det här är ett något som heter duga.

Hearts and silences

Rosett

Bild från mars för ett år sedan. Det är längesen nu. Allt är annorlunda men samtidigt är allt likadant.

We didn't do it for the money

Mer skor idag av någon anledning och Tegan and Sara på spotify.

I'm gonna sing it all night long.

Jag vill på festival i sommar.
Jag vill ha musik i år.

Håll mig hårt jag värker sönder.

Mitt liv är mycket upp just nu, det har varit så det senaste året ungefär. Med mycket folk omkring, mycket glädje, skola som känns meningsfull sen i höstas och ljus i allmänhet. Men en sak är inte som den ska. Har inte varit det sen november 2007. Mer än ett år alltså, och saken som inte är som den ska är min kropp. Den gör ont. Den får feber utan anledning, fryser trots att det är varmt och får blå läppar när jag sitter i skolan med ett flertal tjocktröjor på mig.

Jag har en ledsjukdom, spondartrit, men det är inget som jag kommer dö av. Inget som kommer göra mina leder obrukbara, för alltid. Men det är däremot det som gör att jag ligger i min säng och läser och gråter idag. För det gör så ont. Det är så det är och det kan vara svårt att acceptera.

Jag blir arg och jag blir ledsen på sjukdomen. För jag vill ju så gärna göra så mycket, orka mera, finnas till för mina vänner och för alla andra. Och så ibland går det inte alls. Det är svårt.

Håll mig hårt det mörknar nu

För ljuset har inte tagit över än.

Det är något med himlen.

Nå väl. Lite februaribilder såhär i början av mars.

Nu så.

Jag dricker te, skriver på ett arbete om automation och lyssnar på The Shins.
Rätt tråkigt på ett sätt. Rätt mys på ett sätt.
Fast det funkar som så mycket annat gör. Mer än vanligt funkar det för det börjar bli ljust, hade det inte vart för snögloppet idag hade jag nog trott det var vår. Våren är glädje och våren är energi som kommer tillbaka i takt med ljuset. Det älskar jag.

Egentligen ville jag lagt upp en bild, eller två. Men jag sitter hos min pojkvän och har inte mina bilder här. Och nej jag är inte elak och osocial. Pojken är och tränar och jag orkade inte åka hem en timme bara.

Dance with somebody

I'm falling in love with your favorite song
I'm gonna sing it all night long
I'm gonna dance with somebody
Dance with somebody
Dance, dance, dance!

Dance with somebody med Mando Diao dansade vi till igår, och jag sjöng den hela dagen idag. Och jag har spelat den 18 gånger idag hittills. Det ni.

Kalasat

Jag och Julia ordnade överraskningskalas för Nathalie igår.

Med tacos och tårta.



Mys och roligt och gott.

Regn

Is

Min värld lutar.

Förgrenat

Dubbelexponerade fakegrenar och riktiga grenar.

Himlen

It is killing us

Bilderbok

Just nu känner jag såhär. Det här med att skriva långa och meningsfulla inlägg varje dag eller ens varannan håller inte längre. Det tar för mycket tid från mina andra skrivprojekt. Såhär ska bli främst fotoblogg numera. Och ibland nån dikt eller text när jag har ork. Men annars mest foto. Så gör vi för tillfället.

Femtonde i andra

Förra inlägget var som sagt repris. Repris från förra året när jag var ensam. Det var innan jag träffade den fina på bilden ovanför, och innan jag blev tillsammans istället för singel.

Men det gör egentligen ingen skillnad för inlägget under, för jag tycker precis lika illa om alla hjärtans dag ändå.

Fjortonde i andra. Repris.

Idag är som ni säkert sett och hört och märkt Alla hjärtans dag. Ett väldigt kommersiellt påhitt med lite substans i. Egentligen mest dålig ursäkt för att inte vara kärleksfull och söt året om. För visst kan man ge den man gillar små saker eller skicka söta kort även om det inte är alla hjärtans dag. Om det är någon man är tillsammans med varför inte på någon års eller månadsdag. Annars, varför inte när det känns bäst. Jo för vi har ju det här som kallas alla hjärtans dag. Och då är det socialt accepterat att göra sådana saker. Varför inte annars? Varför kan vi inte klara av kärleken när vi lever i vardagen? Det undrar jag.

En annan aspekt av det här med alla hjärtans dagsfirande är det här med oss ensamma. Eller så ensamma kanske vi inte känner oss. Men vi som inte har någon vi är gifta, förlovade, ihop med eller bara kära i. Just vi. Vi tenderar att känna oss väldigt ensamma på alla hjärtans dag. Även om vi kanske inte är det. De flesta av oss har antagligen underbara vänner. Men det räknas inte riktigt idag. För vänskapskärlek räknas inte riktigt.

Trots allt så finns det bra aspekter med alla hjärtans dag. Att Hjärt och lungfonden gjort februati till Alla Barnhjärtans Månad är superbt. Man samlar in pengar för alla hjärtsjuka barn. Man kan köpa en fin pin, gå på välgörenhetskonsert eller bara ge en slant till ändamålet. Här finns kampanjsidan för den som är intresserad. Jag tycker vi borde ha mer sådant på alla hjärtans dag. Och så tycker jag att vi kan låta vänskapskärleken vara med på ett hörn. För alla har inte en hjärtevän. På det sättet.

Slow.

Jag har lov som sagt. Sportlov heter det men för mig verkar det mer vara slölov. Än så länge har jag spelat dator spel, läst böcker och lyssnat på musik. Sovit hos en pojkvän och tittat på film. Jag tycker det är helt underbart.

Jag har gått ner i varv och känner mig lugnare nu. Sånt är bra.

Do you want to participate in this picture?

Jag har massa idéer till en porträttserie.
Min kamera ska snart vara reparerad och hemma igen.
Men jag behöver modeller.
Eller kanske inte modeller utan folk som kan tänka sig att bli porträtterade.
Så ifall du känner för det så slå en pling eller ännu hellre skicka mig ett mail på myhomeisoutsideyourwindow@gmail.com. Så då var det sagt då.

Vi börjar alltid någonstans, på något sätt, med ett ord, med ett, steg med en dröm.

Jag började med onda axlar. Med stela värkande axlar satte jag mig ner. Varför jag hade stela axlar? Jag hade sovit på någons arm. Personen som armen tillhörde är alldeles för mysig för att vara tillåten att existera. Så fin att ögonen går i kors när man ser honom. Så kanske började jag inte med stela axlar utan med att sova. Med att sova för flera nätter sen. Men jag började och det är huvudsaken.

Med vad kan man fråga sig? Med att leva kan man svara. Ja, leva. Mer och större och lyckligare, hade jag tänkt mig. Det är stora ambitioner och jag vet det. Men det var så jag hade tänkt att göra. Med det vill jag inte påstå att mitt liv varit onödigt och olevt fram till nu. Jag bara tänkte att som allt kan det väl göras bättre. Och det var så det började.

Men eftersom jag ännu bara precis börjat vet jag inte fortsättningen.

Jag har inte slutet och inte svaret. Jag har bara en vilja att leva.

Jag tror jag sagt det förut. Alla gånger med lika stort allvar. Men vi försöker en gång till va?

Hey mistress whats your distress?

Jag lyssnar på Action Action. Gitarr-driven elektronisk rock skull man kanske kunna kalla det. Men det är svårt, musiken är från och till väldigt datorproducerad, från och till väldigt traditionell rocksättning. Ibland kan man inte tro att det är samma band. Men oftast finns det något annat, något i takten, i texten som skvallrar om att det är samma personer som gjort musiken. Jag älskar hans röst, jag älskar att det varken är bara elektroniskt eller bara rock, jag älskar de finurliga texterna, Jag älskar basen och trummorna. Jag tror ni skulle gilla det med, faktiskt.

Så lyssna och lyssna nu.

Lockig.

Jag vill tillbaka till jullov och ett kallt Belgien. Men nu är det sportlov och ett kallt Sverige, det duger ganska bra.

No one wants to sing along

Ibland känner man sig ensam. Man är glad, men man är ensam. Ikväll känns det så, inte för att jag är ensam hemma, inte för att jag är ensam egentligen. Men ändå känns det ensamt. Som att jag är så glad och sjunger på väg till bussen trots att ingen hör. Så känns det även om sången är tyst.

A girl with a bird she found in the snow.

Det är mjuk ljudlös snö utanför fönstret.
Som ett duntäcke över världen tystar den ner.
Oskuldsfull och vit. Tills den faller.

The cold will kill you.

Det är februari och årets kallaste månad. Det känns ända in i benmärgen, men kylan är torr och det börjar bli ljusare. Jag är inte precis så pepp på livet som jag var för en vecka sen men de är ok ändå faktiskt. Jag har jobbat precis och det är roligt.

Jag är så lycklig över att mitt jobb är något som gör mig glad. Det tar mig från botten och uppåt uppåt uppåt. Det är inte direkt många som har jobb i min ålder, ännu färre som gör något de verkligen gillar. Jag gillar simmning och jag gillar att vara tränare. Inte för jag har tänkt att vara det hela livet men just nu är det alldeles lagom.

Sorg

Jag gör ont. I ryggen, i fötterna och innuti. Så är det vissa dagar.

Idag är en ledsam dag. En begravningsdag. Men det är en fin dag på sitt sätt ändå.

I've got feet. Feet that move me, they grove me.

Idag är glädje och dansiga fötter. Dubbelglädje efterssom jag ryckte mig upp från tröttheten mitt på dagen. Jag klarade att ta mig upp på rätt gladhetsnivå igen. Det är ovanligt.

Ofta tar tröttheten mig, hela mig, för resten av dagen när den anfaller. Men inte idag. För jag är glad och otroligt pepp på livet som helhet just nu.

Vad passar då bättre än att bjuda på en dansig bild från när gräset var grönt, kjolen blå, Cecilia dansig och håret utväxtigt?

Ingenting passar bättre.
Så då bjuder vi på det då.

Oh sweet darkness.

Jag gillar inte mörkret. Mörkret som gör att man går till skolan i kolsvart morgon mörker och hem i tillika kolsvart mörker. Det var väl det för idag ungefär. Kan vara för att jag gick till skolan(eller i alla fall bussen) tjugo över sju imorse och hem vid femtiden. Kan vara så. Men jag gillar inte mörkret ändå.

Och nu ungefär tycker jag det kan bli snö och vitare och ljusare eller vår och ljusare på allvar.

Metall

Ilska och kritik.

Igår var jag på tävling. Jag var ensam tränare för barnen och det var mycket springa omkring och se till att barnen värmde upp, åt och drack och kom till sina starter. Sen när de väl startade ska man ta tider, heja och sen efter loppet ska man ge feedback men framförallt så ska man berömma. Berömma så att de blir glada. För glada barn simmar bättre. Glada barn har roligt.

Därför blir jag så ledsen när jag hör att andra tränare skäller ut sina adepter efter noter. För att tiden inte var tillräckligt bra. För alla dagar är man inte på topp. Alla dagar är inte pers-dagar. Har man gjort sitt bästa är det så bra det blir även om det inte blir pers. Och visst ska man ge kritik. Men ge kritik och skälla är olika saker.

Kritik är konstruktivt. Du gjorde såhär, till nästa gång öva på det här så går det bättre.

Skäll trycker ner. Du är så dålig, varför gjorde du inte bättre för? Det mår ingen bra av.

Därför blir jag ledsen när andra tränare skäller istället för att ge konstruktiv kritik. Jag hoppas jag gör det bättre. Det gör jag verkligen.

Friskhet

Jag är friskare. JA! Vi säger så att vi håller oss friskast nu. JA! Då gör vi så då. JA!

Sökes: Stor bakeriemördare

Jag hostar och hostar och igår var vi hos läkarn för att kolla. Man ska inte hosta gult slem i en vecka. Man ska inte. Så var det lunginflammantion också enligt experten. Det var väl just det vi behövde. Jag har verkligen längtat efter lunginflammation så det verkligen rosslar i lungorna när man andas. Eller inte.

På det stora hela är det enda jag vill säga till hostan och kanske främst till bakterierna:
-Gå och dö i ett hörn där ni inte ställer till mera besvär.

Tack på förhand om någon upptäcker det här och utrotar bakterierna innan pencillinet gör det.

Just give me something I can't destroy

Jag lyssnar mer och mer på elektro, synth och liknande. Inte skulle jag trott det för några år sedan men det är bra. Och Winter Rose med Firefox AK och Tigerlou (dvs videon här ovan) är ett underbart exempel.

...

Jag hostar sönder och hatar att vara sjuk.

Att hålla huvudet högt

Det här året har jag lovat mig själv en sak. Man skulle kunna kalla det ett nyårslöfte men det är inte riktigt ett vanligt nyårslöfte. Jag har lovat mig själv att jag ska vara stolt. Stolt över det jag gör med glädje. Stolt över det som gör mig till jag. Även när det jag gör blir tonårs-stereotypt och kanske töntigt så ska jag hålla huvudet högt. Det har jag lovat mig själv.

Det kanske låter som ett lätt löfte att hålla. Men när man en gång blivit van vid att ens intressen är ointressanta och konstiga så blir det lätt att man försöker få det att låta som man gör något mer normalt. Man gömmer sig. Jag har gömt mig bakom en fasad där jag försökt låta mer som den jag vill framstå som än den jag är. Men det ska vara slut på det nu. Jag ska vara stolt över den jag är i år. Det är ett nyårslöfte som kan vara värt att hålla.

Hemma

De andra är på klasberg nu. Jag ligger hemma och är sjuk, kan inte prata och hostar snygga gulgröna slemklumpar. Är det orättvist? Ja. Är världen orättvis? Ja!

It's a cold world with a warming sun.

Det är alltid fint väder när man är sjuk. Så känns det ofta. Framförallt när man är så sjuk att varje gång man reser sig från under det varma täcket känns det som om det är istid igen. Idag är absolut inget undantag, solen skiner och det ser så där krispigt vackert kallt ut. Men jag vill inte ens sticka näsan utanför dörren för att kolla.

And they will give anything, just to be free from pain, and they won't surrender.

Jag är febrig igen. Några timmar feberfrihet fick jag. Sen var det bara ner igen. 39 senast jag tog tempen. Sämre än vanligt.

Men jag är glad ändå. Och jag lyssnar på kraftmusik med In Flames. Alias, Only for the weak, World of promises och Metaphor. Jag blir ryser av gitarren, Anders Fridén har en röst att dö för även när han skriker, basen har mitt hjärta och trummorna får mig vilja springa, dansa och hoppa. Den inverkan har metal på mig ofta. Så ni vet.

This is now

Fotobok var det. Den är beställd och klar. Och min. Jippie.