Jag liknade min problemlösningsmetod, eller egentligen hela mitt liv vid en löptur för ett tag sen. Jag springer och springer så fort jag kan. Sen kommer ett hinder. Ett berg är i vägen. Jag ställer mig och stirrar på berget. Börjar inte gå uppför. Stirrar lite mer. Kanske gråter. Säger snälla berg flytta på dig. Det gör det inte. Och efter ett tag börjar jag krypa uppför berget. Gråtandes alternativt svärandes. Och det går långsamt.
Då kom jag fram till att jag borde ta det lugnare. Kanske jogga i vanliga fall. Gå istället för att krypa upp för bergen. Hålla en jämnare och gladare fart. Jag kom fram till att jag inte skulle köra allt tills det inte gick längre. Jag skulle ta det lite lugnare, inte försöka skriva långt över högsta betyg på både uppsatser och prov, inte pressa mig själv till det yttersta även om jag var sjuk. Jag försöker fortfarande. Men det är svårt.
För att i alla situationer säger de, gör bara ditt bästa, man kan inte göra bättre än så. Men grejen med mig är att min bästanivå är så otroligt hög. Jag vet att jag kan göra ännu bättre. Därför pressar jag mig. Och jag måste ta det lugnt. Visst går det något bättre nu än för ett år sedan. Men jag är fortfarande helt galen i vissa (läs många) situationer. Jag ser det själv. Och vet inte vad jag ska göra åt det. Men jag försöker. Jämnfört med innan är jag inte speciellt stressad över saker längre. Men jag vill ju vara bra (läs bäst) fortfarande. Jag får bara inte riktigt ihop det. Det med att vara bra. Och ta det lugnt. Jag vet att det går. Jag ser dem som är lugna och bra så ofta. Jag ser att det är bättre så. Men jag har svårt att göra det själv. Jag är dålig på att inte vara duktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar