Stay proud.

Bilder. Snart åker jag iväg för musik. Nästan sommar är det. Skolan är slut om fyra veckor och det är fint.

Mycket väsen för ingenting.

Det är så varmt att jag nästan håller på att krevera. Trots klädsel på linne och kjol. Bara ben. Och armar. Det är fint och när det blåser alldeles lagom men när det inte blåser går man nästan sönder av vämen.

There is freedom.

Solen skiner. Det är varmt med lite svala vindfläktar. Idag håller jag mig till utomhusaktiviteter.
Musik och gräsmattor och sol och vän och hav och stränder och vatten.

Att drunkna i.

Dream, thats all you can.

Nu blir det mycket Flogging Molly för mig i musikväg. Hade det varit precis som jag velat hade jag sett dem på lördag på Mejeriet i Lund med de finaste lundabarnen. Men biljetterna var slut när vi kom på att det var en bra idé. Och jag hade inte riktigt haft råd ändå. Nu sover jag på lördag istället. Hursomhelst. Flogging Molly gör härlig musik. Folk och punk och rock. Och jag blir glad av det. Glädje behövs. Framförallt när jag är trött.

If you find yourself caught in love.

Du. Jag räknar timmarna, minuterna, jag är med dig. Det är inte så hemskt många. Ett antal matcher ett antal lopp. Bara. Jag räknar timmarna, minuterna, tills jag får se dig igen. Du. Det är alldeles för många.

It'll make you float.

Jag gillar sån där torkad lera. Som kladdar fast. Jag tyckte det var synonymt med sommar förr i tiden. Numera med faktiskt.

My memory is playing games with me.

Det finns saker man inte vill minnas. Som när ens hjärta blev krossat för sjuttioelfte gången. När människor man litade på svek. När allting föll och när ingenting var som det borde. När man hoppade fallskärm och fallskärmen inte vecklade ut sig. Bildligt talat.

Sen finns det saker man vill minnas. Som när ens hjärta, omsorgsfullt blev hopsatt igen, av pusselmästaren själv. När nya underbara människor kom in i ens liv. När man hoppade fallskärm och fallskärmen vecklade ut sig. Eller när folk fångade en när man föll fritt. Bildligt talat.

Men jag tror att utan de där sakerna man helst vill glömma. Utan dem, så skulle man inte ha perspektiv. Man kanske inte skulle förstå det vackra i de där sakerna man allra helst vill minnas. Kanske inte förstå det vackra i att vara lycklig på samma sätt. För när jag ser tillbaka på mina nattsvarta perioder. Ser jag dem inte som bra stunder. Men jag ser hur mycket jag har nu. Även om det känns svart ibland.

I don't want the world to see me.

Jag bestämde att bilder ska få vara för sig själva hädanefter. Om de inte hör ihop väldigt mycket med inlägget. Blir det bra?

We're all insane.

Jag börjar om nu. Försöker att förstå. Hur man kan gå från överväldigande lycka till många grader under noll över en natt. Det är egentligen inte svårt att förstå. Egentligen är det enkelt. Om det bara varit något som hade hänt. Något som gjorde saker förståeligt. Nu är det bara den fysiska smärtan som kryper in under skinnet. Och jag känner hur allt som jag byggt upp faller ihop som ett korthus. Det gäller att vara försiktig. Ett enda felsteg sänder ner mig i avgrunden.

Du känner inte till mina avgrunder. Nej, du har aldrig sett mig där. Så långt under marknivån att det är omöjligt att ana ljuset. Nu står jag och tittar ner och jag ser inget mer än mörker. Det är bara att se upp säger du, men du vet inte vad du talar om. Den fysiska smärtan har krupit in under skinnet på mig. Jag önskar jag kunde förklara men bättre än såhär blir det inte.

Kanske tar solskenet ut den fysiska smärtan på utsidan igen. Då kan man uthärda. Säga att ”Smärta bara är svaghet som lämnar kroppen”. Men när den krupit in lämnar smärtan inte dig. Den bor och lever och frodas. Så ta den fysiska smärtan till utsidan igen är allt jag kan göra. Om bara ryggen värker kan jag leva med mig själv. Mina leder bråkar med mig och sådant kan vara det enda som krävs för att jag ska stå vid avgrundens kant och vaja.


Jag har jagat ut smärtan. Ut på utsidan. Visst gör det ont. Visst värker det. Men insidan är orörd. Bara minnet av hur smärtan från utsidan kröp in bränner. Jag tror jag skriver texter på ett annat sätt nu. Mer obegripligt och svårförståeligt. Jag är inte så rak längre. Vägen från mitt hjärta har blivit krokigare men jag är ändå glad att språket fungerar för mig igen. Det har varit min enda väg länge nu.

Jag har nog sagt det förut men det tåls att sägas igen. Och igen. Den här låten är något av det vackraste som finns. Spela Iris med Goo Goo Dolls för mig och mitt hjärta förstörs och byggs upp på samma gång. Jag vill le och gråta och skratta på en gång. För det är så förtvivlat vackert.

In your dreams.

Just nu. Färgen himlen har när solen går ner och färgen när solreflexerna från havet träffar ögonen. Just nu. Drömmar som stackmolnen på en sommarblå himmel, omöjliga drömmar som på något sätt har blivit verkliga. Drömmar om händer och kinder. Drömmar om havet och himlen och våren som sakta blir sommar. Drömmar som blir verklighet i ett trollslag.

För plötsligt blev det vår. Sen hände allt annat om möjligt ännu fortare. Och när drömmarna man trott varit önskedrömmar plötsligt är verklighet känns allt annat så overkligt. Allt är så perfekt att man nästan blir less. Som att äta sötsaker. Det är fint länge. Sen tar det slut och så blir det bara obehagligt. Någonstans där det börjar bli obehagligt för att allt är så vackert är jag nu. Inte fel än. Bara känslan av att detta håller inte. Bättre blir det inte. Och ibland vet jag inte om det är bra eller dåligt.

Jag önskar jag hade en bild som beskrev känslan men just nu är kameran fylld med bilder från läger och grillkväll och vänner. Inte helt fel. Men inte helt rätt för att fånga den där känslan. Av perfektion som nästan blir obehaglig.

No one here is getting out.

Jag åker bort nu. Inte så fruktansvärt långt bort men väl en bit bort från internet datorer och annat krafs. Egentligen kommer jag hem imorgon men det står så mycket annat på att-göra-listan att jag inte är säker på när jag återkommer hit. En eller ett par dagar kan ni väl ge mig. Efteråt kanske jag vet hur jag ska skriva igen. Hur jag ska skriva utan att riva ut hela mig själv. Hur jag ska skriva utan att avslöja alla som gärna vill vara oavslöjade. Hur jag ska skriva text som beskriver ad som händer och inte dikter. Jag får fundera på den. Så hörs vi. Lyssna på Paper Rival så länge. Det ligger ute nya låtar och några gamla på download. Så ta chansen. Och så återkommer jag.

I'd give up forever to touch you.

Jag skriver inte så mycket här längre. För det jag skriver blir för privat. Rör alldeles för många. Och alldeles för få. Det är inte det att jag mår dåligt. Tvärtom. Bättre än på länge. Men mina texter blir just nu jobbigt privata. Och kommer därför inte upp här. Bilder kan jag publicera och på nåt sätt finns det en ro i att bara se bilder.

Trädblommning.

Såhär såg det ut i söndags. Såhär kändes det igår. Förutom att himlen borde varit blå och solen borde ha strålat. Såhär känns det förresten idag också. Alldeles bubbligt och rosa i maggropen.

All I want is to stay loose

Jag tror att våren är seriös nu. Nästan sommar på G. Det blåste till och med varmt i håret igår. Mina vänner och jag åkte och köpte glass och sorbet som vi mumsade i oss. Mycket glass och sorbet. Och jag bryr mig inte om att man kanske blir tjock. Det spelar ingen roll. Solsken och glass och varma vindar och vänner och vår hör ihop. Ung är man bara en gång och när man en gång blir gammal så märks det. I skolan fick vi också sitta på gräset och räkna matte och vi pratade mest konstiga saker men det är så det ska vara.

Saker är bättre än på länge nu. Vi spontanåker till Klasberg och umgås och för en före detta simmare utan liv är det något helt nytt. Umgås med kompisar, utanför träningen, en vardag. Det är ganska fantastiskt hur insnöad jag var bara för några månader sen. Jag trodde jag inte skulle göra något om jag slutade simma. Att jag skulle sitta hemma och glo i väggen hela dagarna. Men det gör jag inte. Jag har inte mer tid över nu egentligen. Det är bara mer spontant vad jag gör med den. Ibland saknar jag att simma. Som idag när vi livräddade med skolan. Men för det mesta känns det bra. Som nu när jag sitter i solen och skriver.

Väntar in känslan.

Nej jag är inte död. Jag lever i allra högsta grad. Det är bara det att jag inte riktigt hunnit med det här. Orden hittar mig inte som innan. Det känns sorgligt. Men helgen har varit bra. Med vänner, lite bowlinghejaklack och sång. Så mycket bättre blir det nog inte.

Blå himmlar

Det ser inte ut såhär idag. Men jag drömmer mig tillbaka till de där soliga dagarna. Som igår.

Solsken

Du och jag i solskenet.
Det var länge sen nu och jag tror jag kan minnas utan att det gör ont.

Det du gjorde skadade mig aldrig.
Nej, dina händer formade den jag blev.
Men två ord kan förstöra mer än någon kan förstå.

Du och jag i solskenet.
Du har en ny jag.
Och jag har en ny du.
Jag kan minnas utan att känna nu.

Sommarsommarsom... del 3

Det känns som sagt nästan som sommar nu. Bara läger och varma vindar som fattas. Och havsbad. Sen blir det sommar. Det är bara dryga månaden kvar till juni och skolavslutning. Det känns också bra. Gymnasiet lär bli bäst. Och Boomerang -08 och konfirmandledarläger. Kanske sommarjobb som havssimlärare. Och så segling. Fullsmockat sommarlov. Blir nog bra.

And I know this is turning

Belle & Sebastian
The Beatles
Nirvana
Franz Ferdinand
Backyard Babies
Thåström
Marit Bergman
The Red Hot Chilli Peppers

Med sommarmusik, sommarväder och sommarhumör så skulle man nästan kunna tro det är sommar. Men vinden blåser kall ännu. Och jag brukar bli allergisk såhär års men än så länge har jag sluppit. Snart regnar det igen. Så njut. Nu.

Imorgon ska jag köpa högtalare till min ipod för min cd-spelare har döden dött. Det känns tråkigt efterssom den har bra högtalare och för att jag fick den förra julen. Det känns tidigt att gå sönder. Men den är välanvänd också.

Aska.

Jag står i biblioteket. Nu. Skriver på snabbsurfdatorn. Har skrivit hela eftermiddagen. Först läxor. Sen skrivarkurs. Jag älskar att skriva. Kanske inte läxorna. Men när det blir fritt. Man kan skriva så att man lever och det håller jag på att lära mig. Nu ska jag springa vidare. Mina tio minuter är snart till ända. Och jag ska vara gudtjänstfadder och till cafét. Och mysa.

I've been running up that hill.

Jag liknade min problemlösningsmetod, eller egentligen hela mitt liv vid en löptur för ett tag sen. Jag springer och springer så fort jag kan. Sen kommer ett hinder. Ett berg är i vägen. Jag ställer mig och stirrar på berget. Börjar inte gå uppför. Stirrar lite mer. Kanske gråter. Säger snälla berg flytta på dig. Det gör det inte. Och efter ett tag börjar jag krypa uppför berget. Gråtandes alternativt svärandes. Och det går långsamt.

Då kom jag fram till att jag borde ta det lugnare. Kanske jogga i vanliga fall. Gå istället för att krypa upp för bergen. Hålla en jämnare och gladare fart. Jag kom fram till att jag inte skulle köra allt tills det inte gick längre. Jag skulle ta det lite lugnare, inte försöka skriva långt över högsta betyg på både uppsatser och prov, inte pressa mig själv till det yttersta även om jag var sjuk. Jag försöker fortfarande. Men det är svårt.

För att i alla situationer säger de, gör bara ditt bästa, man kan inte göra bättre än så. Men grejen med mig är att min bästanivå är så otroligt hög. Jag vet att jag kan göra ännu bättre. Därför pressar jag mig. Och jag måste ta det lugnt. Visst går det något bättre nu än för ett år sedan. Men jag är fortfarande helt galen i vissa (läs många) situationer. Jag ser det själv. Och vet inte vad jag ska göra åt det. Men jag försöker. Jämnfört med innan är jag inte speciellt stressad över saker längre. Men jag vill ju vara bra (läs bäst) fortfarande. Jag får bara inte riktigt ihop det. Det med att vara bra. Och ta det lugnt. Jag vet att det går. Jag ser dem som är lugna och bra så ofta. Jag ser att det är bättre så. Men jag har svårt att göra det själv. Jag är dålig på att inte vara duktig.

How low?

Jag mår alldeles inte bra idag. Jag är yr och illamående och febrig och allt. Så som det varit från och till nu i fem månader. Så. Jag skulle egentligen sjungit idag. Med kören, men nu blev det inte så. Jag saknar den jag var innan sjukan började. Jag saknar min energi. Jag saknar att orka gör allt jag vill. Jag var en Duracell-kanin och så en dag tog batterierna slut. Jag har inte laddat om dem än. Det har inte gått. Ibland så inbillar jag mig att jag har lika mycket energi som innan. Att jag ska orka träna. Röra mig. Men idag känns det verkligen. Jag är inte där än.

Jag skjuter allting framför mig.

Igår gjorde jag ett halsband. Eller två egentligen. Ett står det hej och goddag på på ett flertal språk plus några hälsningsfraser jag och mina vänner använder men som inte är så allmänt vedertagna än. På det andra står det bara Hi!. Båda har formen av pratbubblor och kan hängas i en av mina silverkedjor. Nöjd är bara förnamnet.

Egentligen är det rätt värdelst att sitta inne just nu men jag ska snart iväg på Alpha och behövde bara få skriva av mig en smula. Och jag har inte sovit något den här helgen heller. Jag blir tröttare och tröttare och långhelgen runt första maj blir nog sova-igen-helg. Skåne var det tanken att jag skulle till först men nu verkar det inte så.

Vädret är fint här och jag har fotat för bild-bildspelet. Duktig som jag här har jag säkert ett hundratal bilder att välja ifrån.

Dessutom har jag slutat simma officiellt i onsdags faktiskt. Det tror jag inte jag har skrivit här innan men det känns bra och lite tråkigt men mest bra för jag kan göra det jag vill nu. Som pyssla och vara med kompisar och annat trevligt.

Baby, did you forget to take your meds?

Lyssna här. Det är en fortsättning på samma spår som igår. Jag har inte lyssnat på Placebo innan. Inte kännt för det helt enkelt. Jag har nog aldrig ens försökt. Och precis. Precis som igår, var det fantastiskt när jag väl tog mig tid. Lyssnade. Det är väl det som behövs ibland. Tid att lyssna och tänka. Jag har fått det idag. Och igår också. Kanske ännu mer i förrgår, men då snurrade tankarna åt helt fel håll och gjorde mig bara ledsen och gråtande.

Just nu har vi världens sötaste lilla hund här hemme på besök. Hon är mycket mindre än hon ser ut att vara på bilden. Och världens sötaste också. Men det har jag väl redan nämnt?

Blue skies and bright eyes.

En raspig kind att lägga min emot. En hand att hålla i. Allting skulle varit lättare då. Inbillar jag mig. Idag skiner solen och på vår gårdsplan ligger i lä. Det gassar och bränner. Jag har legat i linne och kjol och läst bok och lyssnat på musik. Sen kom sjöbrisen och det blev kallt. Det är vår och nästan kallt på morgonen och kvällen och sommar på dagen. Igår så bar vi ut en soffa på gårdsplanen på Klasberg och satt och pratade i solnedgången. Sen blev det mörkt och kallt och vi bar in soffan och pratade inomhus istället. Mitt liv är fint den här helgen.

Alla drömmer om fåglar. Även du, även jag.

Det är märkligt det här. Det handlar om musik. Nu. Inte humör och gråt som igår. Idag har varit skratt. Bra är vad jag tycker det är. Men nu är det musik. Det finns viss musik som jag aldrig riktigt lyssnat på, som inte varit toplistemusik eller hiphop som jag ogillar så, som varit sån musik som folk tyckt jag borde gilla. Med min musiksmak. Typ Håkan Hellström eftersom jag gillar båda Jakob Hellman och Lars Winnerbäck. Typ Kent för det gillar alla andra som lyssnar på hårdrock och visor. Men jag har inte riktigt känt för det. Aldrig tagit mig tid att lyssna. Tyckt att Jocke Berg låtit lite gnällig och att Håkan inte kan sjunga. Och det är sant.

Men, men, men i båda fallen finns det något annat. Om man tar sin tid. Lyssnar. Hör orden i texterna. Musiken. Och texterna, texterna, texterna. Och jag har tagit mig tid nu. Och kommit fram till att det är bra. Både Kent och Håkan. Tro't eller ej.

Kom nu, jag är kroniskt låg.

Ibland när jag tänker på dig mår jag illa.

Jag vet inte. Ute skiner solen. Det är vitsippor som blommar och maskrosor. Det är varmt. Alla andra är så glada och lyckliga. Känns det som. Inom mig är det bara blygrått. Jag har ingen aning om varför. Idag så gick jag och gick jag och efteråt kändes det bättre men jag vill veta varför det blir såhär. Jag vet inte.

He gave them to me too, back when I was you.

Idag har varit en fin dag. Jag har skrattat mig igenom skoldagen åt allt och ingenting och vitsippor och potatisar Och folk har skrattat med mig. Vi har inga läxor nu idag eller resten av veckan och jag börjar inte förrän tio imorgon eftersom resten av Sveriges nior gör engelskprov som jag gjorde förra året. Så ikväll blir det vila och kanske syr jag en tygkasse att ha mina saker i, eller så gör jag ingenting. Och det blir nog fint.

Just nu är egobilder det nya svarta här. Jag tycker jag börjar bli riktigt duktig. Tygpåsen jag har i handen är rödrutig och väldigt fin. Koftan är ett 85-kronorsfynd sen i helgen och jag älskar att det är soligt ute så att jag kan ha solglasögon på mig. Annars är resten gammalt svart krafs. Eller föresten. Skorna är röda i verkligheten om någon bryr sig och bältet är brunt.


Det enda som stör mig just nu är att youtube inte vill funka på min dator. Funkar det för er?

Kjoletyg.

Den senaste veckan har jag sytt två kjolar istället för att plugga. En blå med rosa underkjol och en röd och grön. Jag är nöjd. Och det är gummiband i midjan så det är hemskt bekvämt också. Nu borde jag seriöst plugga. Men frågan är hur mycket plugg jag kommer få gjort.

Black and white, red and green, yellow and purple.

Jobbet imorse var lite panikaktigt. En simlärarkollega som skulle envisas med att tala om för mig at jag inte kan göra si och så. Och visst är det okej, men jag vet faktiskt hur man gör för jag är simlärare för en likadan grupp och tycker hon nu det är akut fel kan hon tala om det en gång. Inte tiotusen. Simlärarkollegan och jag har simmat ihop för länge sen och faktum är att hon slutade simma när jag slog henne och det kanske framgår att vi aldrig har gillat varandra. Vi är alldeles för olika. Och inte på ett ying&yang-it bra sätt, utan på ett sätt som gör att vi bara stör oss på varandra. Så är det ibland och ingen av oss är dåliga människor för det.

Idag har jag dessutom frusit sådär överdrivet mycket, varit ute och fotat för bildarbetet och lyckats laga mat. Lyckats bli sådär dödligt trött som jag blir ibland. Men det gör inte såmycket. Imorgon är det studiedag. Ledigt är bra.

EDIT: Det var i bassängen jag slog simlärarkollegan inte på något annat sätt. En sån som slåss har jag inte varit sen dagis och första klass.

I'll start over again.

Jag fryser. Precis som igår. Men efterssom jag är ensam sånär som på den lilla clownen i fönstret så kan ingen krama mig varm. Innan idag i Haga blåste någon såpbubblor men jag lyckades bara fånga en eller två på bild och det hade varit ännu finare om man sett det som det såg ut men det går ju inte nu. Vi åt gott också. På Le Pain Francais. Quiche Chevre och Café au lait. Det var fint

Och det är lång väg ner och jag skulle aldrig ramla mer.

Jag är trött nu. Igen igen igen. Efter sovaöverkväll med vänner, tidig uppstigning för arbete och mysdag i Göteborg med mamma. Allt väldigt mys men tillsammans blev det en utröttande kombo. En glädjande kombo också. När jag hittade både skolavslutningsklänning och balklänning för sammanlagt åttahundra spänn blev jag ännu mer glad. Det är två klänningar. En med stora färglada prickar på krämvit grund och med en fantastisk kjol. En ljushavsturkos fodralklänning i linne. En dag, när jag lyckats bli lite (med betoning på lite) solbränd och gör dem rättvisa ska ni få bilder. Men det lär dröja ett par veckor eller en månad eller något liknande. Kanske blir det bilder på de på galgar innan dess bara för de är sånt ögongodis. Jag kommer vara glad varje gång jag öppnar garderoben ett långt tag framöver.

Ikväll blir det sova tidigt för att komma upp för att vikariera som simlärare. Det positiva med det är att jag får pengar. Och så.

Min vän Cecilia är på Håkan ikväll och trots att jag inte lyssnar så överdrivet mycket på honom är jag avundsjuk för konserter är alltid fint.

This is a song. And these are the words.

Det är fredag nu. Det gör mig lycklig. Ikväll ska jag iväg och leka med lite vänner och imorgon blir det jobb och sen antagligen mysdag med mamma i Göteborg och Bas. Jag gillar helger och efterssom den här är förlängd med studiedag på måndag blir det långhelg och mycket tid till roliga saker. Problemet är bara hur jag ska få sova tillräckligt länge. För hela den är veckan har varit sömnbrist och ännu mera sömnbrist pågrund av ton med skolarbete. Nu är jag färdig med det men sömnbristen återstår att lösa. Kanske med en powernap såhär på eftermiddagen.

Nu lyssnar jag på Magic numbers och det är väldigt mysig musik även om jag inte riktigt orkar koncentrera mig på den.

Och alla bara pratar, är det sant och jag har hört om dig.

Igår var det mycket. Det var skola, direkt till biblioteket i staden för att invänta skrivarkurs. Skrivarkurs, en snabb sväng hem sen mässa och café. Sen sova sova sängen. Imorgon blir det svenska-redovisning och inlämmning och sen musikprov. Så idag blir det mest plugg och lyssning på det lass skivor jag lånade på biblioteket. Kanske laga mat.

Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg ligger i skivspelaren och min kompis kom in på samma program som jag. Mekatronik på Lindälv. Det är mycket nu men jag är nog ganska glad. Trots allt.

Over and over and over.

Den här bloggen har blivit mest bilder. Texten kommer inte så enkelt till mig när jag har huvudet fullt med skolarbetestexter som bara inte vill bli färdiga. Men bilder tar jag. Dock inte bilderna till skolbildspelet som jag borde ta. Nej jag tar mina egna bilder i mina egna situationer. Här är de senaste dagarnas urval.

Ett och annat musiktips har ni ju också fått och här kommer då ett. Over and Over med Hot Chip är en smått fantastisk låt. Och video.







Och så var det ju så. Jag undrar om ni tycker väldigt illa om bloggen som bilder och musiktips och nån enstaka textreflektion. Ska det vara mer utförliga texter igen? Fler uppdateringar? Mer bilder? Mindre tjat? Säg vad d tycker. Nu nu nu. Känn ingen press.

Oh well, whatever, nevermind.

Jag har mycket i skolan just nu. På fredag ska skriftligt författarporträtt in, muntligt detsamma redovisas och musikkunskaperna testas. Jag ska börja skriva på ett stort miljöarbete som innefattar både So och No och nästa vecka blir det bildprov. Dessutom ska jag hinna med franskadiagnos den här veckan och övning inför nationella i matte. Jag ska göra bildspel också.

Ursäkta att jag klagar men det känns som det är en stor hög med arbete på mitt huvud. Och den högen tar mycket tankekapacitet. Som tröst får ni ett par i mitt tycke vackra bilder. Idag var det soligt och kallt och fåglarna kvittrade hela dagen. De kvittrar fortfarande, även om det är mörkt.