Sing a little more.

Min mage bråkar med mig.
Förkyldmage och en-gång-i-månaden-mage, det enda min mage slipper just nu är magkatarrsmage.
Hade jag haft ont i magen på grund av det också betvivlar jag att jag hade känt min mage så mycket längre.
Den hade nog imploderat eller exploderat av alla olika smärtor.
Det gör ju inte extremt ont nu.
Bara på så många olika sätt att jag blir förvirrad.
Vad fan ska man känna? Hur ska man katerigorisera smärtan? Va, va, va?
Det ska vara på ett sätt åt gången kan jag tycka.

Förutom magen och hostan är jag frisk nu.
Inte ens lite gråtig.
Inte ens lite febrig.
Så jag är gladare nu än innan.
Även om magen är förvirrad.
För att den inte riktigt vet vad den ska känna.
Menssmärta eller förkyldighetsmärta.
Men man kan vara glad ändå.
Och det är jag, så saker är bra.

-

Jag är sjuk. Febrig och så. Det är ju självklart.
Och så grät jag mig igenom igår. Gråter inte idag dock. Det känns lite bättre nu. Kanske.

Outside my window.

Taget ur bilfönster, gammalt fönster och värdshusfönster.

Helg

Som båda de andra flickorna, Julia och Nathalie redan sagt var vi på klasberg i helgen. Vi har planerat, pratat, sett på film och spelat twister och trashockey. Sovit i soffor med filtar och kramats. Haft lägerbål med eld ute och gått ljusspår. Det är mysigast att vara på klasberg när det är så att maten funkar och folk är där.

A girl with a bird she found in the snow

Jag har ny musik i öronen. Iron & Wine. Det är perfekt singersongwriterpop med folkinfluenser och mjuk röst. Det kan stå på som skvalmusik när man gör något annat, men tåls också att lyssna på nära. För det finns så många intressanta ljudslingor och melodier iden, men är ändå så enkelt och så mjukt. Så enkelt det bara blir med en mjuk röst och en akustisk gitarr.

Jag är lite förälskad i sån musik just nu. Speciellt mycket älskar jag låten Boy with a coin. Just nu alltså.

Happiness

Jag är glad. Igen, fortfarande. Så som det ska vara. Det är vinter och kallt ute men vinter i mig och vinter i orken är det inte. Jag har gått upp i den vanliga vinterdvalan nu. Så rätt känns det. Jag känner mig inte småfebrig och frusen. Ryggen gör ont och jag sover dåligt. Men jag hanterar det för tillfället.
Kanske är det den nya medicinen jag fick för ett tag sen som börjar hjälpa nu.
Kanske är det sömnen jag fått under lovet som börjar göra sig märkt.
Kanske är det glädjen.

Det spelar egentligen ingen roll för det är bra.

Latte med vispad grädde.

Vi vet att vi saknar Belgien. För där får man latte med vispad grädde och chokladbit till. Och där fanns mysig bonusfamilj under ett par dagar i december.

Hyper

Cecilia är glad. Hon sprudlar, skrattar och springer. Det var längesen hon var så här glad och det känns. Att det såhär man ska må. Såhär man ska skratta. Såhär det ska vara. Det är det vanliga tillståndet på sommaren. Det ovanliga på vintern.
Men nu är jag glad.
Hyperglad.
Då är allt bra.

Färglös som en tår

Julia sov hos mig till idag och hon gav mig musik. Vi fotade och nördade oss och jag fick fota analogt för systemkameran är paj (som ni vet). Sen kom småsysslingar och Julia åkte hem till sig. Nu har småsysslingarna också åkt hem till sig. Jag har lyssnat på 2 timmar, 46 minuter och 35 sekunder Kent sedan de åkte. Men inget tal har blivit skrivet och jag vill ända in i benmärgen inte skriva det även om jag behöver göra det. Så värdelöst är det med skolarbete i min hjärna nu.

Jag försöker andas men hatet gör det trångt i halsen

Sådana här nätter kan man inte annat än hata. Hata sin rygg, sin smärta, sin sjukdom. Jag har försökt sova men ryggen gör för ont. Jag vill skrika men jag vill inte väcka alla.
Så jag skriker inte. Inte skulle väl jag.


Men bilden är fin och lite läskig.Från en julmarknad med tivoli i antwerpen. Och sådär läskigt sorglig som bara pastellfärgad påtvingad glädje blir.

Såhär

Var mitt nyår.

Tur i oturen.

Det är ett nytt år, nu. Det nya året inleddes bra för mig, med firande med vänner i Lund. Sedan åkte vi hem. Hela vägen hem. Och när vi kom hem inträffade katastrofen. Eller en liten katastrof:

Vi kommer hem.
Jag går in in från bilen med alla mina saker;
Handväska och kameraväska korsade över kroppen och den stora bagen med packning från belgien och tygkasssen med bilunderhållning för de avklarade 230 milen i nävarna.
Släppte kassen och bagen på hallgolvet, gick in i köket.
Och skulle få fram kameraväskan på magen för att ta av den.
Då välter kameraväskan uppochner.
Och efterssom låsmekanismen gick sönder när vi var i Belgien far kameran ner i golvet.
8ooo kr kamera med objektiv rakt ner i golvet.
Objektivet gick sönder.
Kameran ser nästan hel ut.
Det är ju sånt som kan hända alla.
Men det händer bara mig.
Jag är nog den klumpigaste personen jag känner.

Men som tur går det på försäkringen.

2008

Det har varit ett långt år. Det är det alltid. 12 månader. Men visst det har varit bra.

Januari

Jag kom hem från USA och jag var sjuk.

Det var farande till Halmstad och Varberg och hundratjugotusen prover. Jag orkade ingenting. Men det började ändå bli bättre från och till orkade jag en hel skoldag. Jag valde program slutgiltigt och såhär i efterhand kan jag säga att det blev ganska bra. Och det blev mycket musik. Mycket arg sådan och ledsen sådan för jag var inte så glad. Så började jag jobba som simlärare, jag vet fortfarande inte hur jag orkade men det gjorde jag ändå.

Februari
Det blev nästan varmtoch nästan vår.
Jag hade fortfarande feber. Det var mycket med feber. Och det var relativt mycket outfitbilder. Så mycket som det någonsin blir i den här blogggen. På den här bilden till exempel har jag hängslekjol från lindex skjorta från Hm och länge sedan och skor och armband från London.

Sen började jag sy på litegrann igen. Jag var hemma halva dagar. Resonerade om Alla hjärtans dag och om semledagen.

Och jag lyssnade på musik på franska med Superbus.








Mars

Jag funderade över livets svårigheter. Som varför man kan gå barfota i sanden ena dagen och nästa dag är det snö.
Jag tecknade små söta figurer och var på ett underbart påskläger på Åh.




April
























Jag grät mycket i början. Sen blev jag glad och kär och kolsyrig i magen. Och det blev vår och nästan sommar. Och det blev mycket bilder och lite oförståelig text. Och ja han jag blev kär i då är samma som jag är kär i nu.

Maj
Det var mycket hav och klasberg. Och jag var så lycklig att jag inte visste vad jag skulle göra med mig. Jag var på skrivargrupp och skrev mycket. Men inte så mycket på bloggen. Det blev sommar och jag badade. Jag var frisk och livet var så himla fint, allting.























Juni

Jag gick ut grundskolan, var konfirmandledare och sov borta mycket. Och äntligen var det sommar på riktigt. Sedan var jag på Metaltown och hade bas i bröstet.























Juli

Konfirmation och provpainwalk med pojkar. Mitt knä dog på vägen. Sommar, välartad sommar var det och så seglade vi och till sist kom vi hem.



Augusti

Det var läger och födelsedag och skolstart på gymnasiet typ. Och jag kom fram till att gymnasievalet var en fullträff. Det står jag för fortfarande.

En mindre bra sak var min rygg. Den värkte och värkte och jag dog litegrann.























September

Jag fick min nya kamera. Mycket bilder blev det. Jag bestämde att jag inte skulle gå ner i dvala den här vintern. Jag har väl lyckats sådär med det.

Oktober

Lov och sex månader med pojken och stadsbilder i massorhet. En flicka som blir sjukare och får ont i foten och sedan spruta. Mycket jobb med de söta barnen.

November

Mycket simmning och jobb. Tävlingar och träningar. Och väldigt roligt. Nya glasögonen och årets första lilla pudersnö.

Jag var hos doktorn och fick en förklaring till varför jag mår som jag mår. Varför jag har ont i leder och feber och så. Diagnos brukar en sådan förklaring kallas och det var skönt.

December.
Den här månaden. Julklappar och Belgien. Sagobilder, sagokyla, sagoliv. Och skolavslutning klädbyte och nu nyårsfest.

Det har varit ett långt år. Ett långt bra år. Nu hoppas vi 2009 blir lika bra

Sagolikt

Noël

Det är julafton imorgon och förväntningarna är höga runt om i landet. Och det blir nog en bra jul det här året med.

Från mig och tomten i den lilla snökulan, till dig.
God jul.

Jag orkar inte slåss.

Nej, jag orkar inte bråka. Inte ens på låtsas. Inte ens på skoj.
Jag orkar inte skrika. Inte nu, inte idag, inte alls.

Fågel fenix född som ny

500 inlägg nu och här. Jag är inte stolt över alla. Jag är inte nöjd med allt jag gör. Men en förbluffade stor del av alla 500 inlägg är fina.

Stilen och tonen har förändrats med tiden. De förändras med varje inlägg jag skriver. Kanske förändras de i takt med musiken jag lyssnar på. Men mest trolig är att stilen och tonen och musiken jag lyssnar på förändras i samma takt som jag. Jag är en annan person än den jag var för 500 inlägg sedan men ändå är jag väldigt mycket den samma.

Jag ser ut såhär nu. Inte idag men den här veckan såg jag ut såhär. Likadan och annorlunda. Varje dag. Så är det alltid.

Julklappar

Jag får söta julklappar av barn som jag tränar. Man ler när man ser dem.

High on life

Jag trodde aldrig jag skulle bli lycklig av en liten snökula med en tomte i. Ni vet en sån där tacky sak som man skakar så att det snöar på tomten. Omöjligt trodde jag det var att få mig lycklig med en sådan. Det är det inte. Under de rätta omständigheterna.

Så, tänk dig att en elvaåring som väldigt tydligt köpt presenter till sina två tränare själv och omsorgsfullt slått in dem i presentpapper och sen påväg till träningen antagligen hållit hårt hårt i paketen, för presentpappret är alldeles skrynkligt på det där sättet det blir när man kramar för hårt på ett paket. Och tänk dig att man får ovanstående tacky sak av den elvaåringen, under de omständigheterna, då smälter det lilla tränarhjärtat och i magen flyger fjärilar så fullproppade med lycka att de snart sprängs. Kanske är det bara jag som är gråtmild och ovanligt känslosam. Men jag blir glad så fort jag ser på den.

Give me a light in the dark. Give me something to hold on to.

Jag är febrig, dålig och gnällig på eftermiddagen och på natten. Sval, positiv och bra på dagen. Sval, positiv och bra så länge solen är uppe. Så länge solen är uppe är jag den jag vill vara, men efterssom natten är en så stor del av dygnet på vinterhalvåret är jag nog mer den febriga, dåliga och gnälliga jag nu.

Kort sagt, mörkret håller på att ta kål på mig. Så känns det, men det vänder snart. Jag vet att våren kommer komma, det gör den alltid, och jag kommer bli ljus igen. Jag känner på mig det.

Christmas

Julbord innebär massa mat och prat. Är snart påväg mot jobbets sådant. Jag ska äta tills jag dör ungefär. För det gör man på julbord.

Mage

Min mage är intelligent nog att ge mig massor av smärta så fort jag petar i mig något och massor med illamående om jag inte petar i mig något.
Det känns ju så logiskt och bra att man bara kan jubla.
Inte riktigt. Nu återgår vi till att ligga hopkurade till en boll och be:
Gå inte sönder mage lilla. Snälla?

Snön ligger som en matta över marken.

Sharing different heartbeats

Man kan dela hjärtats slag
med någon annan
Jag kan använda samma rytm
som du.

Never ever ok.

Jag är sjuk. Spyr och har ont i halsen. Det är det det.

I'll float

Jag lever och jag är trött. Min hals värker och svider men man känner i varjefall att man finns. Jag jobbar inte idag. Men imorgon blir det möte. Så jag tar mig igenom. Eller mer än så jag klarar mig. fast jag inte är frisk.

Kattguld

Jag önskar det var vacker höst igen. Eller riktigt vinter. Snö eller vackra färger. Vad som helst förutom det gråa kalla råa regnet just nu. Vad som helst.

Ibland vill man inte gärna gå in, fast regnet öser ner.
Ibland vill man hellre sitta kvar och skratta högt där döden ser.
//Jakob Hellman

Weekend

Den här helgen har varit: sjukhet, fikasugenighet, filmtittighet, mysighet, pojkighet, klädighet, vinterskoighet, kappighet, musikighet.

Sjuk var jag i fredags. Illamående och febrig.
Fikade gjorde jag igår med mamma på sötkafé med bagels och varm choklad.
Film såg jag med pojken igår. Die Welle på bio. Den var en hemsk tankeväckare.
Mysighet och
pojkighet står pojken för.
Kläder bytte jag till mig på Fair Fashion Market och Clothing Swap på Världskulturmuseét.
Vinterskor köpte jag efteråt.
Musik är som alltid, alltid viktigt.

I can sing it to the sky, but it's a risk it won't reply

Jag har en diagnos. En förklaringsdagnos. Kanske låter det konstigt. Men jag är glad. För sjuk vet jag att jag är. Nu vet jag vad som gör mig sjuk också.

Vi firar litegrann med en av de finaste låtar jag vet. To the sky med Maps.

Doctor, doctor

Läkartid imorgon och jag är rädd. För att bli ett ingenting för en stund. För att få smärtan förringad. För att vara sjuk men inte riktigt sjuk nog. Jag vill inte, kan inte, klarar inte av det en gång till.

Tankekarta.

Ser du mig
Ser du smärtan
Ser du tröttheten
Ser du mig?

Ser du ögonen
som svider
Ser du ryggen
Ser du foten
och svullnaden
Ser du okoncentrationen
Ser du överrörligheten
och ser du
att jag aldrig kommer läka

Ser du mig
Ser du smärtan
Ser du tröttheten
Ser du mig?

Ett hjärta av snö

Men inte längre.

Now

Biblioteket innan jobb. Sånt är läget nu. Det är stå upp och ha tio minuter på sig. Det är ond fot. Och det är blogga. Litegranna påvägen. Livet leker, men inte för vilt och hur är det med er? Jag vill så gärna veta.

Nyhet,

Jag har en ny blogg. Eller snarare en till blogg numera. Engelskspråkig är den och är för att jag ska bli bättre på engelska typ. Och för att engelskspråkiga ska förstå. Enjoy.

I've got a new blog. Or more appropriate one more blog. It's written in English and it is for you that don't speak Swedish and for improving my English. Well. Enjoy.

Gå, vackla, stappla.

låt mig gå
som
spår i snön

förföljande
spår i snön

låt mig gå
jag har aldrig
gjort er något
ont

Look what I've got.

Nya glasögon. Vintersnö. Och en så trött flicka att hon blev sjuk. Det sammanfattar dagen.

Trötthet.

Jag har vart på tävling hela helgen. Skrikit, tagit tider, pratat, peppat, hejat, varit tränare helt enkelt. Det är roligt. Nästan roligare än att tävla själv. Jag trivs så bra där. Som den som är positiv pch glad och gör så mycket så att hon inte hinner tänka. Trivs till tusen. Nu är jag trött dock. Gå upp hela veckan plus hela helgen tidigt tar ut sin rätt. Alltid.

skär bränner går sönder

Jävlar. Jag har fått en handboll på lillfingret och hela handen är lindad så jag kan inte röra vänster handen utan att jag skriker. Det är skevhet och oturhet och det känns som fingret skärs sönder varje gång någon rör det. Fan.

I found a shoulder to lean on. An infallible reason to live all by itself.

Jag är så himla glad för glädjen nu. Det är värme och mening i bröstet. Så jag är glad.

Keep us in.

You, with your pride and joy

Me, with my criminal friends
You, with your self-inflicted happiness
And me to make it end

Jamen lyssna här.
Kom tillbaka hit när du förundrats över Paper Rivals genialitet en stund.
Tack.

Confuse me please.

Jag har jobbat och ska snart iväg igen.

Igår var det musik och flum och vänner på Allé. Ända fram till brandlarmet gick och min fot pajade och jag blev hungrig och så trött att jag trodde jag skulle börja gråta om någon trampade på mig. Och bli trampad på är lätt hänt när det är mycket folk. Så jag åkte hem. Och hann inte se Kid Down som nog skulle vart det bästa bandet. Men vad gör det när allt kommer omkring. Och det kommer nog omkring.

Att skriva är redigt förvirrat i tröttheten.

Och mina vänner och nästan släkting är finast.

Kolsyra-i-magen-fin

Nu står jag på biblioteket igen. Jag ska sjunga i kyrkan ikväll och vill, orkar, kan inte åka hem. För det tar lång tid. Men biblioteket är mys med alla böckerna och en dator man kan stå vid ibland som inte är min. Ha en kolsyra-i-magen-fin-dag. Eller resten av dagen i alla fall. Ni där ute.

Lämna grå betong

Det blir så mycket text nu i dessa dagar. Projekt kaktus går framåt. Så ni får smakprov.

"Smala korridorer och tuffa ungar, nördiga barn och lärare som blundar för det dem borde se. Känner du igen dig? Känner du hur pulsen ökar när alla stirrar och viskar? Och du vet att du aldrig kommer passa in. Så känner hon sig nu."

Det har inte spårat ur än. Texten är forfarande i mina händer och det är trevligt. Jag vill fortsätta ha det såhär.

Hold your breath and swim

Så tar man sig igenom det mesta. Det mesta dåligt kanske jag ska påpeka. I varje fall är det så jag fungerar.

Dead End med In Flames är en fin låt. Inte på det fina söta gulliga indiepopviset. Utan på hårdrockssättet. Och Anders Fridén ser ut som en snäll nallebjörn. Tycker jag.

"Kanske vet du inte hur det känns, men jag vet och hon vet och vi vet också att det finns få saker som är värre än det där första steget in i ett nytt klassrum där alla känner varandra."

Projekt Kaktus

Jag skriver på en historia det går framåt men långsamt och nu har jag till slut fått in det jag skrivit på datorn. Jag är nog nöjd. Smakprov åt folket (och Julia speciellt för hon hjäpte mig forma grunden skelettet till historien)

"Svett blod och tårar. Hon vet inte hur hon ska ta sig loss, lakanen ligger som rep runt hennes handleder och egentligen vet hon inte om hon vill loss. Men så knackar mamma på dörren igen. Vakna! Vakna! Hon lossar på bojorna av tyg och trasslar sig upp. Badrum, kallt vatten och spegel, men hon orkar och vill inte se spegeln. Så hon kladdar svart runt ögonen och sätter upp håret. Inte noggrant, inte fint, inte normalt någonstans, men det är hon, helt klart. Kläder hittar hon på vägen till hallen, detsamma gäller smörgåsen och juicen hon hinner peta i sig. Så är hon redo eller något liknande. Fast det är hon inte. Det kommer hon aldrig vara."

Projekt kaktus heter historien för tillfället och ser ni den i affären är det för jag skrivit klart den och fått in den till förlag. Men det kommer nog inte hända. Men drömma går ju.

...

De tittar bort
de tittar
de tittar bort
Krampaktigt tag i bröstet
de tittar
de tittar bort
demonstrativt oseende

Don't leave me. I want to live in this dream one more day.

Läget. Drömverklighet med mycket att göra. Och ont i huvudet och svårt att se. Men allt som allt. Drömverklighet. Klart slut.

I don't want to take more.

Det är skola igen. Skola är bra och roligt och skola är förbannat tröttande. Den är mycket. För mycket ibland, För roligt och för intressant helt enkelt. Men det är bättre än i våras, bättre än förra året och faktiskt bättre än alla andra år i skolan. Även om det kanske inte säger så mycket alltid.

(Jag har nästan slutat vara rädd, nästan. Snart så kommer rädslan vara ett bara vara ett minne. Hoppas jag.)

(Rosorna var från pojken och han är fin. Sådetså.)