Bergbanan har flyttat in i min mage.

Jag känner mig konstig, ena stunden är jag alldeles sprudlande sprallglad och nästa (när jag satt mig ner för att börja plugga) vill jag bara gråta. Sen så passerar alla stadier emellan det på två sekunder och efter en stund så är jag jättearg, på ingenting. Hormonpåverkad tonåring, känns det vid? Hon står här framför er, och en bergbana bor i hennes mage också, bara så att ni vet..

Trots allt så var jag på Liseberg igår och åkte bergbanan, på riktigt alltså. Uppswinget var faktiskt riktigt rolig, man känner sig som man är tre år igen och gungar jättegunga. Kläderna jag hade på mig igår gjorde väl det där med att känna sig som tre år bättre, men jag var i varje fall en glad låtsastreåring, som hade hittat alla sina små vänner. För de flesta jag var med hade jag inte sett sen Jingi eftersom de bor i Lund. Jag måste åka och hälsa på någon gång snart, bara så att alla vet.