Francais, c'est la langue d'amour...

Ja, franska. Kärlekens språk som man brukar säga. Min relation till franska språket är väl kanske inte så kärleksfull som den borde vara. Trots att jag egentligen väldigt gärna skulle vilja lära mig franska, så ogillar jag det skarpt. Det har jag tre anledningar till.

Numero Uno (spanska jag vet): Vi har nog världshistoriens sämsta franska lärare. Kanske inte riktigt men hon låter oss aldrig ha något roligt och dödar all språkglädje som funnits i en text bara genom att titta på den, om vi ens får skriva en text.
Nummer två: Det är ett helvete att stava franska. Alldeles för konstiga stavningar överallt. Kunde inte fransmännen bara använda å, ä och ö, det skulle bli så mycket enklare.
Nummer Tre: Den är enkel. Jag pratade ju om språkglädje innan, jag har helt enkelt, på dryga tre år, inte lärt mig att skriva roligt. att skriva en text med djup eller vidd eller hur man nu uttrycker känslan och det stör mig grovt.

Så franska är inte riktigt la langue d'amour pour moi (kärlekens språk för mig om du inte fattar).