Don't try to fix me I'm not broken.

Nu är jag hemma. Hemma med halmen som man säger. Efter farmors födelsdagsmiddag, simlärarkandidatkurs och Alpha. Jag är slut. Helt körd i huvudet. Ofungerande flicka. Men i varje fall. I lördags började saker bra. Vi var 6 personer på kursen och hade bara sitta-lyssna-ta-in-teori. Vilket i sig var rätt tråkigt, men passade min trötthetsnivå helt ok. Det var när kursen slutade för kvällen saker började bli jobbiga.

För det första så skulle vi klämma in oss i ett litet sexbäddsrum. Sen så skulle fjortisarna självklart ut. Vad gör man som sextonåring, en natt i Göteborg? Egentligen. Men i varje fall. De skulle ut. Och innan man går ut så ska det ju sminkas. I timmar. En massa kuckelimuckande. Jag och Simon försökte höra vad de sa på Götakanal 2 som gick på fyran över allt skrik. När de sen gick var det en otrolig lättnad. Så vi såg färdigt Götakanal 2 bäddade ner oss i sängarna och såg ytterligare en film. Som hette Minority Report. Lite smått svår. Men underbar. Sen sov vi, nån gång efter tolv. Helt normalt. Inte för sent, inte för tidigt. Men sen så kommer ju fjortisarna hem. Vid två på natten. Och är vakna och låter i säkert mer än en timme. Jag låg vaken. Till sist kunde vi sova igen. Och så går brandlarmet. En timme innan vi tänkte vakna. Mitt trötta huvud fattade ju först inte att det var brandalarm. Men onekligen.

Resten av helgen var dock lyckad. Trots låga sömnnivåer och ett snurrande huvud. Så pencillinen verkar hjälpa. För en vecka sen hade jag nämligen aldrig klarat den här helgen. Men det kan kanske förklara varför jag mår som jag mår nu. För trött helt enkelt.