Jag har nästan lyckats bli svartvit i det här fotografiet. Men bara nästan. Sådan har min dag också varit. Svart och vit. Det vita har varit allt sprall, all längtan till simmandet och simmandet som till sist blev av. Nu ikväll. Det svarta har varit kylan. Kylan som trots all glädje lyckats ta sig in i benmärgen och göra mig till en isstod.
Jag vet inte varför men mina gladaste stunder brukas följas av mina svartaste och mina svartaste stunder av total lycka. Men även det gråa är återkommandei mitt liv. Det kommer åter och åter och åter och är nästan mer outhärdligt än den svartaste svärtan. För mina gråa vanliga dagar brukar åtföljas av en sådan tom känsla. En känsla av ett tomt liv. När det är svart eller vitt händer det något. Negativt som positivt. Men faktiskt är det jag gillar mest det färgglada.
Blått och gult och grönt och rött. Är ni med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar