Hon gick med bestämda steg nära skåpsväggen. Så nära att handen nästan snuddade vid låsen. I den handen höll hon också en bok på längden. Nästan som om hon trodde att hennes smala kropp kunde dölja den. Hennes blick irrade fram och tillbaka som blicken hos ett jagat djur. Sedan tog hon ett djupt andetag, tittade rakt fram och försökte se ut som hon hade ett mål, att hon hade vänner som väntade bortom korridorslabyrinterna. Som om det inte bara var en stol och ett lugnt rum som väntade henne. Ett lugnt rum där hon skulle sätta sig och läsa sin bok och drömma sig bort. Det viskades som det alltid görs i korridorer och flickan försökte intala sig att det inte var henne det viskade om. Inte henne de stirrade på. Men blickarna brände in i ryggen och hittade och genomborrade hennes hjärta med hat ändå.
Dett är början på en novell jag skrev för länge sedan. Så såg största delen av sjuan och åttan ut för mig. Jag hatar de åren. En dag kanske jag får perspektiv och kan minnas något bra. För det fanns bra saker, visst gjorde det.
Högstadiet är snart över och när det är över så kommer gymnasiet börja och förhoppningsvis för det med sig något bra. Annika och Sandra skriver så talande om det här ämnet här och här. Så läs det. För nu vill jag bara kura ihop mig till en boll och deppa lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar