It is killing us

Bilderbok

Just nu känner jag såhär. Det här med att skriva långa och meningsfulla inlägg varje dag eller ens varannan håller inte längre. Det tar för mycket tid från mina andra skrivprojekt. Såhär ska bli främst fotoblogg numera. Och ibland nån dikt eller text när jag har ork. Men annars mest foto. Så gör vi för tillfället.

Femtonde i andra

Förra inlägget var som sagt repris. Repris från förra året när jag var ensam. Det var innan jag träffade den fina på bilden ovanför, och innan jag blev tillsammans istället för singel.

Men det gör egentligen ingen skillnad för inlägget under, för jag tycker precis lika illa om alla hjärtans dag ändå.

Fjortonde i andra. Repris.

Idag är som ni säkert sett och hört och märkt Alla hjärtans dag. Ett väldigt kommersiellt påhitt med lite substans i. Egentligen mest dålig ursäkt för att inte vara kärleksfull och söt året om. För visst kan man ge den man gillar små saker eller skicka söta kort även om det inte är alla hjärtans dag. Om det är någon man är tillsammans med varför inte på någon års eller månadsdag. Annars, varför inte när det känns bäst. Jo för vi har ju det här som kallas alla hjärtans dag. Och då är det socialt accepterat att göra sådana saker. Varför inte annars? Varför kan vi inte klara av kärleken när vi lever i vardagen? Det undrar jag.

En annan aspekt av det här med alla hjärtans dagsfirande är det här med oss ensamma. Eller så ensamma kanske vi inte känner oss. Men vi som inte har någon vi är gifta, förlovade, ihop med eller bara kära i. Just vi. Vi tenderar att känna oss väldigt ensamma på alla hjärtans dag. Även om vi kanske inte är det. De flesta av oss har antagligen underbara vänner. Men det räknas inte riktigt idag. För vänskapskärlek räknas inte riktigt.

Trots allt så finns det bra aspekter med alla hjärtans dag. Att Hjärt och lungfonden gjort februati till Alla Barnhjärtans Månad är superbt. Man samlar in pengar för alla hjärtsjuka barn. Man kan köpa en fin pin, gå på välgörenhetskonsert eller bara ge en slant till ändamålet. Här finns kampanjsidan för den som är intresserad. Jag tycker vi borde ha mer sådant på alla hjärtans dag. Och så tycker jag att vi kan låta vänskapskärleken vara med på ett hörn. För alla har inte en hjärtevän. På det sättet.

Slow.

Jag har lov som sagt. Sportlov heter det men för mig verkar det mer vara slölov. Än så länge har jag spelat dator spel, läst böcker och lyssnat på musik. Sovit hos en pojkvän och tittat på film. Jag tycker det är helt underbart.

Jag har gått ner i varv och känner mig lugnare nu. Sånt är bra.

Do you want to participate in this picture?

Jag har massa idéer till en porträttserie.
Min kamera ska snart vara reparerad och hemma igen.
Men jag behöver modeller.
Eller kanske inte modeller utan folk som kan tänka sig att bli porträtterade.
Så ifall du känner för det så slå en pling eller ännu hellre skicka mig ett mail på myhomeisoutsideyourwindow@gmail.com. Så då var det sagt då.

Vi börjar alltid någonstans, på något sätt, med ett ord, med ett, steg med en dröm.

Jag började med onda axlar. Med stela värkande axlar satte jag mig ner. Varför jag hade stela axlar? Jag hade sovit på någons arm. Personen som armen tillhörde är alldeles för mysig för att vara tillåten att existera. Så fin att ögonen går i kors när man ser honom. Så kanske började jag inte med stela axlar utan med att sova. Med att sova för flera nätter sen. Men jag började och det är huvudsaken.

Med vad kan man fråga sig? Med att leva kan man svara. Ja, leva. Mer och större och lyckligare, hade jag tänkt mig. Det är stora ambitioner och jag vet det. Men det var så jag hade tänkt att göra. Med det vill jag inte påstå att mitt liv varit onödigt och olevt fram till nu. Jag bara tänkte att som allt kan det väl göras bättre. Och det var så det började.

Men eftersom jag ännu bara precis börjat vet jag inte fortsättningen.

Jag har inte slutet och inte svaret. Jag har bara en vilja att leva.

Jag tror jag sagt det förut. Alla gånger med lika stort allvar. Men vi försöker en gång till va?

Hey mistress whats your distress?

Jag lyssnar på Action Action. Gitarr-driven elektronisk rock skull man kanske kunna kalla det. Men det är svårt, musiken är från och till väldigt datorproducerad, från och till väldigt traditionell rocksättning. Ibland kan man inte tro att det är samma band. Men oftast finns det något annat, något i takten, i texten som skvallrar om att det är samma personer som gjort musiken. Jag älskar hans röst, jag älskar att det varken är bara elektroniskt eller bara rock, jag älskar de finurliga texterna, Jag älskar basen och trummorna. Jag tror ni skulle gilla det med, faktiskt.

Så lyssna och lyssna nu.

Lockig.

Jag vill tillbaka till jullov och ett kallt Belgien. Men nu är det sportlov och ett kallt Sverige, det duger ganska bra.

No one wants to sing along

Ibland känner man sig ensam. Man är glad, men man är ensam. Ikväll känns det så, inte för att jag är ensam hemma, inte för att jag är ensam egentligen. Men ändå känns det ensamt. Som att jag är så glad och sjunger på väg till bussen trots att ingen hör. Så känns det även om sången är tyst.

A girl with a bird she found in the snow.

Det är mjuk ljudlös snö utanför fönstret.
Som ett duntäcke över världen tystar den ner.
Oskuldsfull och vit. Tills den faller.

The cold will kill you.

Det är februari och årets kallaste månad. Det känns ända in i benmärgen, men kylan är torr och det börjar bli ljusare. Jag är inte precis så pepp på livet som jag var för en vecka sen men de är ok ändå faktiskt. Jag har jobbat precis och det är roligt.

Jag är så lycklig över att mitt jobb är något som gör mig glad. Det tar mig från botten och uppåt uppåt uppåt. Det är inte direkt många som har jobb i min ålder, ännu färre som gör något de verkligen gillar. Jag gillar simmning och jag gillar att vara tränare. Inte för jag har tänkt att vara det hela livet men just nu är det alldeles lagom.

Sorg

Jag gör ont. I ryggen, i fötterna och innuti. Så är det vissa dagar.

Idag är en ledsam dag. En begravningsdag. Men det är en fin dag på sitt sätt ändå.

I've got feet. Feet that move me, they grove me.

Idag är glädje och dansiga fötter. Dubbelglädje efterssom jag ryckte mig upp från tröttheten mitt på dagen. Jag klarade att ta mig upp på rätt gladhetsnivå igen. Det är ovanligt.

Ofta tar tröttheten mig, hela mig, för resten av dagen när den anfaller. Men inte idag. För jag är glad och otroligt pepp på livet som helhet just nu.

Vad passar då bättre än att bjuda på en dansig bild från när gräset var grönt, kjolen blå, Cecilia dansig och håret utväxtigt?

Ingenting passar bättre.
Så då bjuder vi på det då.

Oh sweet darkness.

Jag gillar inte mörkret. Mörkret som gör att man går till skolan i kolsvart morgon mörker och hem i tillika kolsvart mörker. Det var väl det för idag ungefär. Kan vara för att jag gick till skolan(eller i alla fall bussen) tjugo över sju imorse och hem vid femtiden. Kan vara så. Men jag gillar inte mörkret ändå.

Och nu ungefär tycker jag det kan bli snö och vitare och ljusare eller vår och ljusare på allvar.

Metall

Ilska och kritik.

Igår var jag på tävling. Jag var ensam tränare för barnen och det var mycket springa omkring och se till att barnen värmde upp, åt och drack och kom till sina starter. Sen när de väl startade ska man ta tider, heja och sen efter loppet ska man ge feedback men framförallt så ska man berömma. Berömma så att de blir glada. För glada barn simmar bättre. Glada barn har roligt.

Därför blir jag så ledsen när jag hör att andra tränare skäller ut sina adepter efter noter. För att tiden inte var tillräckligt bra. För alla dagar är man inte på topp. Alla dagar är inte pers-dagar. Har man gjort sitt bästa är det så bra det blir även om det inte blir pers. Och visst ska man ge kritik. Men ge kritik och skälla är olika saker.

Kritik är konstruktivt. Du gjorde såhär, till nästa gång öva på det här så går det bättre.

Skäll trycker ner. Du är så dålig, varför gjorde du inte bättre för? Det mår ingen bra av.

Därför blir jag ledsen när andra tränare skäller istället för att ge konstruktiv kritik. Jag hoppas jag gör det bättre. Det gör jag verkligen.

Friskhet

Jag är friskare. JA! Vi säger så att vi håller oss friskast nu. JA! Då gör vi så då. JA!

Sökes: Stor bakeriemördare

Jag hostar och hostar och igår var vi hos läkarn för att kolla. Man ska inte hosta gult slem i en vecka. Man ska inte. Så var det lunginflammantion också enligt experten. Det var väl just det vi behövde. Jag har verkligen längtat efter lunginflammation så det verkligen rosslar i lungorna när man andas. Eller inte.

På det stora hela är det enda jag vill säga till hostan och kanske främst till bakterierna:
-Gå och dö i ett hörn där ni inte ställer till mera besvär.

Tack på förhand om någon upptäcker det här och utrotar bakterierna innan pencillinet gör det.

Just give me something I can't destroy

Jag lyssnar mer och mer på elektro, synth och liknande. Inte skulle jag trott det för några år sedan men det är bra. Och Winter Rose med Firefox AK och Tigerlou (dvs videon här ovan) är ett underbart exempel.

...

Jag hostar sönder och hatar att vara sjuk.

Att hålla huvudet högt

Det här året har jag lovat mig själv en sak. Man skulle kunna kalla det ett nyårslöfte men det är inte riktigt ett vanligt nyårslöfte. Jag har lovat mig själv att jag ska vara stolt. Stolt över det jag gör med glädje. Stolt över det som gör mig till jag. Även när det jag gör blir tonårs-stereotypt och kanske töntigt så ska jag hålla huvudet högt. Det har jag lovat mig själv.

Det kanske låter som ett lätt löfte att hålla. Men när man en gång blivit van vid att ens intressen är ointressanta och konstiga så blir det lätt att man försöker få det att låta som man gör något mer normalt. Man gömmer sig. Jag har gömt mig bakom en fasad där jag försökt låta mer som den jag vill framstå som än den jag är. Men det ska vara slut på det nu. Jag ska vara stolt över den jag är i år. Det är ett nyårslöfte som kan vara värt att hålla.

Hemma

De andra är på klasberg nu. Jag ligger hemma och är sjuk, kan inte prata och hostar snygga gulgröna slemklumpar. Är det orättvist? Ja. Är världen orättvis? Ja!

It's a cold world with a warming sun.

Det är alltid fint väder när man är sjuk. Så känns det ofta. Framförallt när man är så sjuk att varje gång man reser sig från under det varma täcket känns det som om det är istid igen. Idag är absolut inget undantag, solen skiner och det ser så där krispigt vackert kallt ut. Men jag vill inte ens sticka näsan utanför dörren för att kolla.

And they will give anything, just to be free from pain, and they won't surrender.

Jag är febrig igen. Några timmar feberfrihet fick jag. Sen var det bara ner igen. 39 senast jag tog tempen. Sämre än vanligt.

Men jag är glad ändå. Och jag lyssnar på kraftmusik med In Flames. Alias, Only for the weak, World of promises och Metaphor. Jag blir ryser av gitarren, Anders Fridén har en röst att dö för även när han skriker, basen har mitt hjärta och trummorna får mig vilja springa, dansa och hoppa. Den inverkan har metal på mig ofta. Så ni vet.

This is now

Fotobok var det. Den är beställd och klar. Och min. Jippie.

Sing a little more.

Min mage bråkar med mig.
Förkyldmage och en-gång-i-månaden-mage, det enda min mage slipper just nu är magkatarrsmage.
Hade jag haft ont i magen på grund av det också betvivlar jag att jag hade känt min mage så mycket längre.
Den hade nog imploderat eller exploderat av alla olika smärtor.
Det gör ju inte extremt ont nu.
Bara på så många olika sätt att jag blir förvirrad.
Vad fan ska man känna? Hur ska man katerigorisera smärtan? Va, va, va?
Det ska vara på ett sätt åt gången kan jag tycka.

Förutom magen och hostan är jag frisk nu.
Inte ens lite gråtig.
Inte ens lite febrig.
Så jag är gladare nu än innan.
Även om magen är förvirrad.
För att den inte riktigt vet vad den ska känna.
Menssmärta eller förkyldighetsmärta.
Men man kan vara glad ändå.
Och det är jag, så saker är bra.

-

Jag är sjuk. Febrig och så. Det är ju självklart.
Och så grät jag mig igenom igår. Gråter inte idag dock. Det känns lite bättre nu. Kanske.

Outside my window.

Taget ur bilfönster, gammalt fönster och värdshusfönster.

Helg

Som båda de andra flickorna, Julia och Nathalie redan sagt var vi på klasberg i helgen. Vi har planerat, pratat, sett på film och spelat twister och trashockey. Sovit i soffor med filtar och kramats. Haft lägerbål med eld ute och gått ljusspår. Det är mysigast att vara på klasberg när det är så att maten funkar och folk är där.

A girl with a bird she found in the snow

Jag har ny musik i öronen. Iron & Wine. Det är perfekt singersongwriterpop med folkinfluenser och mjuk röst. Det kan stå på som skvalmusik när man gör något annat, men tåls också att lyssna på nära. För det finns så många intressanta ljudslingor och melodier iden, men är ändå så enkelt och så mjukt. Så enkelt det bara blir med en mjuk röst och en akustisk gitarr.

Jag är lite förälskad i sån musik just nu. Speciellt mycket älskar jag låten Boy with a coin. Just nu alltså.

Happiness

Jag är glad. Igen, fortfarande. Så som det ska vara. Det är vinter och kallt ute men vinter i mig och vinter i orken är det inte. Jag har gått upp i den vanliga vinterdvalan nu. Så rätt känns det. Jag känner mig inte småfebrig och frusen. Ryggen gör ont och jag sover dåligt. Men jag hanterar det för tillfället.
Kanske är det den nya medicinen jag fick för ett tag sen som börjar hjälpa nu.
Kanske är det sömnen jag fått under lovet som börjar göra sig märkt.
Kanske är det glädjen.

Det spelar egentligen ingen roll för det är bra.

Latte med vispad grädde.

Vi vet att vi saknar Belgien. För där får man latte med vispad grädde och chokladbit till. Och där fanns mysig bonusfamilj under ett par dagar i december.

Hyper

Cecilia är glad. Hon sprudlar, skrattar och springer. Det var längesen hon var så här glad och det känns. Att det såhär man ska må. Såhär man ska skratta. Såhär det ska vara. Det är det vanliga tillståndet på sommaren. Det ovanliga på vintern.
Men nu är jag glad.
Hyperglad.
Då är allt bra.

Färglös som en tår

Julia sov hos mig till idag och hon gav mig musik. Vi fotade och nördade oss och jag fick fota analogt för systemkameran är paj (som ni vet). Sen kom småsysslingar och Julia åkte hem till sig. Nu har småsysslingarna också åkt hem till sig. Jag har lyssnat på 2 timmar, 46 minuter och 35 sekunder Kent sedan de åkte. Men inget tal har blivit skrivet och jag vill ända in i benmärgen inte skriva det även om jag behöver göra det. Så värdelöst är det med skolarbete i min hjärna nu.

Jag försöker andas men hatet gör det trångt i halsen

Sådana här nätter kan man inte annat än hata. Hata sin rygg, sin smärta, sin sjukdom. Jag har försökt sova men ryggen gör för ont. Jag vill skrika men jag vill inte väcka alla.
Så jag skriker inte. Inte skulle väl jag.


Men bilden är fin och lite läskig.Från en julmarknad med tivoli i antwerpen. Och sådär läskigt sorglig som bara pastellfärgad påtvingad glädje blir.

Såhär

Var mitt nyår.

Tur i oturen.

Det är ett nytt år, nu. Det nya året inleddes bra för mig, med firande med vänner i Lund. Sedan åkte vi hem. Hela vägen hem. Och när vi kom hem inträffade katastrofen. Eller en liten katastrof:

Vi kommer hem.
Jag går in in från bilen med alla mina saker;
Handväska och kameraväska korsade över kroppen och den stora bagen med packning från belgien och tygkasssen med bilunderhållning för de avklarade 230 milen i nävarna.
Släppte kassen och bagen på hallgolvet, gick in i köket.
Och skulle få fram kameraväskan på magen för att ta av den.
Då välter kameraväskan uppochner.
Och efterssom låsmekanismen gick sönder när vi var i Belgien far kameran ner i golvet.
8ooo kr kamera med objektiv rakt ner i golvet.
Objektivet gick sönder.
Kameran ser nästan hel ut.
Det är ju sånt som kan hända alla.
Men det händer bara mig.
Jag är nog den klumpigaste personen jag känner.

Men som tur går det på försäkringen.

2008

Det har varit ett långt år. Det är det alltid. 12 månader. Men visst det har varit bra.

Januari

Jag kom hem från USA och jag var sjuk.

Det var farande till Halmstad och Varberg och hundratjugotusen prover. Jag orkade ingenting. Men det började ändå bli bättre från och till orkade jag en hel skoldag. Jag valde program slutgiltigt och såhär i efterhand kan jag säga att det blev ganska bra. Och det blev mycket musik. Mycket arg sådan och ledsen sådan för jag var inte så glad. Så började jag jobba som simlärare, jag vet fortfarande inte hur jag orkade men det gjorde jag ändå.

Februari
Det blev nästan varmtoch nästan vår.
Jag hade fortfarande feber. Det var mycket med feber. Och det var relativt mycket outfitbilder. Så mycket som det någonsin blir i den här blogggen. På den här bilden till exempel har jag hängslekjol från lindex skjorta från Hm och länge sedan och skor och armband från London.

Sen började jag sy på litegrann igen. Jag var hemma halva dagar. Resonerade om Alla hjärtans dag och om semledagen.

Och jag lyssnade på musik på franska med Superbus.








Mars

Jag funderade över livets svårigheter. Som varför man kan gå barfota i sanden ena dagen och nästa dag är det snö.
Jag tecknade små söta figurer och var på ett underbart påskläger på Åh.




April
























Jag grät mycket i början. Sen blev jag glad och kär och kolsyrig i magen. Och det blev vår och nästan sommar. Och det blev mycket bilder och lite oförståelig text. Och ja han jag blev kär i då är samma som jag är kär i nu.

Maj
Det var mycket hav och klasberg. Och jag var så lycklig att jag inte visste vad jag skulle göra med mig. Jag var på skrivargrupp och skrev mycket. Men inte så mycket på bloggen. Det blev sommar och jag badade. Jag var frisk och livet var så himla fint, allting.























Juni

Jag gick ut grundskolan, var konfirmandledare och sov borta mycket. Och äntligen var det sommar på riktigt. Sedan var jag på Metaltown och hade bas i bröstet.























Juli

Konfirmation och provpainwalk med pojkar. Mitt knä dog på vägen. Sommar, välartad sommar var det och så seglade vi och till sist kom vi hem.



Augusti

Det var läger och födelsedag och skolstart på gymnasiet typ. Och jag kom fram till att gymnasievalet var en fullträff. Det står jag för fortfarande.

En mindre bra sak var min rygg. Den värkte och värkte och jag dog litegrann.























September

Jag fick min nya kamera. Mycket bilder blev det. Jag bestämde att jag inte skulle gå ner i dvala den här vintern. Jag har väl lyckats sådär med det.

Oktober

Lov och sex månader med pojken och stadsbilder i massorhet. En flicka som blir sjukare och får ont i foten och sedan spruta. Mycket jobb med de söta barnen.

November

Mycket simmning och jobb. Tävlingar och träningar. Och väldigt roligt. Nya glasögonen och årets första lilla pudersnö.

Jag var hos doktorn och fick en förklaring till varför jag mår som jag mår. Varför jag har ont i leder och feber och så. Diagnos brukar en sådan förklaring kallas och det var skönt.

December.
Den här månaden. Julklappar och Belgien. Sagobilder, sagokyla, sagoliv. Och skolavslutning klädbyte och nu nyårsfest.

Det har varit ett långt år. Ett långt bra år. Nu hoppas vi 2009 blir lika bra

Sagolikt

Noël

Det är julafton imorgon och förväntningarna är höga runt om i landet. Och det blir nog en bra jul det här året med.

Från mig och tomten i den lilla snökulan, till dig.
God jul.

Jag orkar inte slåss.

Nej, jag orkar inte bråka. Inte ens på låtsas. Inte ens på skoj.
Jag orkar inte skrika. Inte nu, inte idag, inte alls.

Fågel fenix född som ny

500 inlägg nu och här. Jag är inte stolt över alla. Jag är inte nöjd med allt jag gör. Men en förbluffade stor del av alla 500 inlägg är fina.

Stilen och tonen har förändrats med tiden. De förändras med varje inlägg jag skriver. Kanske förändras de i takt med musiken jag lyssnar på. Men mest trolig är att stilen och tonen och musiken jag lyssnar på förändras i samma takt som jag. Jag är en annan person än den jag var för 500 inlägg sedan men ändå är jag väldigt mycket den samma.

Jag ser ut såhär nu. Inte idag men den här veckan såg jag ut såhär. Likadan och annorlunda. Varje dag. Så är det alltid.

Julklappar

Jag får söta julklappar av barn som jag tränar. Man ler när man ser dem.

High on life

Jag trodde aldrig jag skulle bli lycklig av en liten snökula med en tomte i. Ni vet en sån där tacky sak som man skakar så att det snöar på tomten. Omöjligt trodde jag det var att få mig lycklig med en sådan. Det är det inte. Under de rätta omständigheterna.

Så, tänk dig att en elvaåring som väldigt tydligt köpt presenter till sina två tränare själv och omsorgsfullt slått in dem i presentpapper och sen påväg till träningen antagligen hållit hårt hårt i paketen, för presentpappret är alldeles skrynkligt på det där sättet det blir när man kramar för hårt på ett paket. Och tänk dig att man får ovanstående tacky sak av den elvaåringen, under de omständigheterna, då smälter det lilla tränarhjärtat och i magen flyger fjärilar så fullproppade med lycka att de snart sprängs. Kanske är det bara jag som är gråtmild och ovanligt känslosam. Men jag blir glad så fort jag ser på den.

Give me a light in the dark. Give me something to hold on to.

Jag är febrig, dålig och gnällig på eftermiddagen och på natten. Sval, positiv och bra på dagen. Sval, positiv och bra så länge solen är uppe. Så länge solen är uppe är jag den jag vill vara, men efterssom natten är en så stor del av dygnet på vinterhalvåret är jag nog mer den febriga, dåliga och gnälliga jag nu.

Kort sagt, mörkret håller på att ta kål på mig. Så känns det, men det vänder snart. Jag vet att våren kommer komma, det gör den alltid, och jag kommer bli ljus igen. Jag känner på mig det.

Christmas

Julbord innebär massa mat och prat. Är snart påväg mot jobbets sådant. Jag ska äta tills jag dör ungefär. För det gör man på julbord.

Mage

Min mage är intelligent nog att ge mig massor av smärta så fort jag petar i mig något och massor med illamående om jag inte petar i mig något.
Det känns ju så logiskt och bra att man bara kan jubla.
Inte riktigt. Nu återgår vi till att ligga hopkurade till en boll och be:
Gå inte sönder mage lilla. Snälla?

Snön ligger som en matta över marken.

Sharing different heartbeats

Man kan dela hjärtats slag
med någon annan
Jag kan använda samma rytm
som du.