Januari.

Den här månaden. Har jag gjort säkert hundra olika blodprov och undersökningar. Ingen har egentligen visat på varför jag mår som jag mår. Dessutom kommer ett antal fler nu i februari. Inklusive svaren på blododlingarna och bajsproven (Ish) jag tog idag. Jag har varit på sjukhuset fler gånger än jag kan minnas innan. Lärt känna alla sköterskor på barnavdelningen och efter mycket om och men fått en bra läkare som håller i utredningen. Stick i armen har blivit något av vardagsmat. Och till sist har de som sticker lärt sig att jag vill se.

Den här månaden. Har jag inte mått så bra. Därmed har jag bara vart i skolan på halvtid och vart tvungen att ställa in skidresan med bästa kompisen på sportlovet. Som tröst har jag köpt skivor. Två stycken för extra pris och 79.50 en för fulla priset av 139:50. Den senaste som är Evanescence's Fallen kom idag. På posten. Jag har lyssnat på mycket musik. En dag lyssnade jag igenom 7 skivor. Och några körde jag två gånger.

Den här månaden. Har jag handlat små smycken. På Glitter som jag inte gillar. Jag har kommit på att ätpinnar fungerar utmärkt att sätt upp håret med. Framförallt om de är ljusblåa i plast och har seriefigurer på sig. Desutom äger jag numera ett par riktigt höga lila knästrumpor. Som jag nästan älskar. Och att rummet där extrabrodern bodde har ett alldeles speciellt fotoljus.

Den här månaden. Har jag börjat sjunga i kören igen. Jag har gått promenader. Bara för att det är fint väder. Jag har diskuterat på ungdoms-Alphan och pratat ner små barn i vattnet på simskolan. Jag har lärt mig en massa saker. Att man kan ha roligt utan simmning till exempel. Jag har bestämt mig vart jag är påväg mot i framtiden. Vart jag ska gå på gymnasiet till exempel. Mekatronik blir det. Och jag tror det blir bra.

Maybe tonight is. Yes, maybe tonight is diffrent.

När det blåser storm utanför och regnar. När fötterna är kalla och händerna som is. Då vill jag:

Lyssna på sånger som gör mig både lyrisk och alldeles kall samtidigt.
Måla bilder på saker som inte finns.
Skriva en skräckhistoria.
Hitta någon att skriva kärleksbrev till.
Gömma mig under täcket och inte komma fram förrän det är sommar.
Gå ut och skrika åt stormen att försvinna.
Titta på havet.
Fotografera.
Ha en hund att gosa med.
Krama någon älskad.
Tro.

Tänk.

Imorgon ska alla inom GR ha valt gymnasie. Ärligt talat tror jag de flesta nior ska ha valt gymnasie imorgon. Vi ska ha bestämt oss för vilken riktning våra liv kommer ta. Imorgon. Vi är femton. Möjligtvis sexton och vi ska veta vad vi vill bli när vi blir stora. Vad man ska söka för att komma in på högskolan man vill komma in på sen. Alternativt vad man ska börja jobba med efter gymnasiet. Det är svårt. Därför är det många som går natur eller samhäll. De breda linjerna. Men inte ens med den breda baskompetensen är det säkert att man kommer vidare. Ska man in på teknisk högskola tillexempel och går natur. Då måste man välja rätt valbara kurser för att lyckas. Det är svårt att veta nu. Men jag har bestämt mig.

Sen är det många som går runt och oroar sig. Ska man komma in på det man vill? Är ens betyg tillräckligt höga? Kommer min kompis in med mig? Tänk om jag blir helt utstött? Inte för att jag har några bekymmer med det. Snarare tvärt om. Men ändå. Detta är en stressig tid för blivande gymnasielever. För Indranet stänger imorgon. Som lapparna runt om skolan deklamerar med feta bokstäver. Nu är det upp till dig. Att välja din framtid.

They say this can't be a nightmare.

Jag har ont i mina axlar. Ont i ryggen. Allt på grund av allt sängsittande. Vaknade med huvudvärk idag antagligen på grund av ett antal mardrömmar som höll mig vaken en längre stund på natten. Eller på faktumet att jag hade huvudvärk när jag somnade. Jag vet inte vad. Jag har fortfarande lite huvudvärk. Som gnager där i mitten av pannan. Det stör mig så mycket. Gör att jag inte riktigt kan slappna av. Jag önskar så att jag vaknar imorgon och är frisk. Om jag blundar riktigt hårt kanske det går. Jag vill. Vill, vill. Nu försöker vi. En stund. Sen går jag på mässan och cafét för att pigga upp mig. Eller så hoppas jag att det gör. Så människor kom dit. Gå dit. Ni vet. Till cafét. Så får ni godis eller nåt. Ni kan i varje fall köpa det. Godiset alltså.

Jag har en väska.

Jag gör en väska i slöjden. Av svart tyg och svart tyg med små färglada hjärtan på. Jag tror att jag kommer älska den väskan. Om den blir som jag tänkt vill säga. Och det ska den banne mig bli. Hoppas jag. I varje fall. Jag gillar syslöjd. Det är hur roligt som helst. Så när jag fyller 18 eller 20 eller tar studenten eller vadsomhelst så ska jag önska mig en symaskin. Så att jag har en när jag blir stor. Större kanske man ska säga. För vissa verkar aldrig bli stora.

We've had enough

De saknar tydligen mig på simningen. Kära simmare. Och simmning med för den delen. Jag saknar er med. Jag önskar med hela mitt hjärta att jag mycket snart orkar att simma igen. Att jag kan komma tillvaka till er. Snarast. För jag vill simma. Eller kanske framförallt bli frisk nog för att simma. Med er. Jag har fått rejält nog på att vara yr och illamående och febrig och trött. Jag ska komma tillbaka till er en dag. Om detta inte drar ut på tiden allt för mycket. För jag kan inte tänka mig något bättre än att dyka i, och sedan simma precis så bra som innan. Simma tills man är så trött att man bara skrattar. Och sedan åka hem och äta mängder och vara med vänner och lyssna på musik och sova. Låter inte det fint så säg.

I'm on my way to the other side.

Sängen har blivit min vän idag. Den är mjuk och protesterar inte mot faktumet att jag är alldeles för varm. Täcket är en annan bästis. Det hjälper mig så att jag inte fryser ihjäl. Kuddarna bakom ryggen förtjänar också ett omnämnande. De gör så att jag slipper ligga ner hela dagen. Det hjälper tror jag. För jag orkar verkligen inte ta mig upp. Fötterna värker. Och så snurrar det helt otroligt. Om jag nu försöker. Men trots vännerna sängen, täcket och kuddarna bakom ryggen börjar de bli rätt tråkigt här. Uff.

Gymnasie. Valt.

Igår var jag och hälsade på, på mekatronikprogrammet. Dem hade styr och reglerteknik hela dagen och vi försökte bygga en matningsautomat som skulle drivas av tryckluft och mata små kulor i små koppar. Det var roligt. Jag lekte med materialet och pratade massa med enda tjejen i ettan. Sen gjorde jag lite nytta och kom fram till hur saker fungerade och hittade lite material som faktiskt skulle användas. Så nu vet jag vad jag ska gå. Mekatronik. På Lindälv. För mekatronik finns bara på Lindälv. Det känns faktiskt rätt grymt. Och jag har en killkompis som förhoppningsvis också kan gå med mig där. Eller vill gå med mig där. Det känns bra. Jag vet vad jag vill. Igen.

Nu ligger jag dock i sängen och fruktar att jag kommer spy om jag ens försöker resa mig upp. Så jag gör inte det. Jag ligger här och läser bloggar och lyssnar på Rise Against. The Siren Song Of The Counter Culture är grym. Och den blev ju köpt under gårdagen.

I can't tell if you're laughing, between each smile there's a tear in your eye.

Jag sitter och lyssnar på Siren Song Of The Counter Culture. Min nya skiva från Rise Against. Jag gillar den. Köpt på Rocks på rean. För hela 79:50kr. Hela. Som sagt gillar jag Rise Against. Mycket. Nästan favvobandet nu, eller kanske möjligtvis Nightwish. Jag vet inte. Jag tänkte i varje fall visa er idyllen jag lever så nära. Kanske ingen norrländsk vinteridyll men dock en västsvensk vårvintersommaridyll. Det är idylligt värre nämligen.

För igår var himlen alldeles blå och havet ännu mera blått. Solen sken och gräset är nästan lite grönt.

Blir det någonsin bättre eller är det redan försent.

Inlägg 200 det här. Spännande. 200 inlägg. Jag tror att om jag läser något av inläggen så kommer jag komma ihåg precis hur jag mådde när jag skrev det. Det är rätt intressant. Innan jag började blogga så hade jag aldrig klarat att skriva någon sorts dagbok mer än ett par veckor i taget. Jag skrev mycket men inte på det sättet. Jag har till exempel ett antal skrivblock här hemma. Jag kallar dem mina diktböcker. Och det är det närmaste jag kommer dagböcker. Dikten häromdagen kommer från en av dem. Ett randigt block. Som jag älskar ungefär. Jag har alltid med mig en diktbok när jag går någonstans. Eller reser bort. För jag måste kunna skriva. Annars mår jag inte bra. Ibland så får jag dock riktigt ordentliga knäppar. Och då så kan jag skriva hela historier. Sitta flera timmar och bara skapa berättelser. Det är något jag gillar och här på datorn ligger ett antal oavslutade sådana historier. För att avsluta saker är jag ganska dålig på.

49:50

För fyrtionio och femtio handlade jag på halvahalvarean på Glitter. Ett slott och en kasettbandspelare att ha runt halsen blev det. Och hörlurar för öronen och rosetter för kappan. För för en gångs skull var det riktigt fina grejer på Glitter. Det brukar inte vara det. Men igår var det så. Det tråkiga var att kedjorna var lite korta på halsprydnaderna. Mn det är enkelt fixat med en extra kedja i nacken. Jag är i alla fall nöjd. Alla dessa saker för ett pris av hela 49:50. Inte illa alls.

You've got mail

Jag fick ett mail. Från Swedish Metal Awards. Och jag funderade en längre stund på hur i helvete de visste min mailadress. Så jag tänkte. Och tänkte. Till sist kom jag fram till att jag nog röstat för ett tag sen. Och lämnat mailadress. Så tre saker blev som jag ville. Sonic Syndicate blev årets nykomling. Nightwish vann årets utländska hårdrock. Och Dia Psalma blev bästa punk/hardcore. Inte så dåligt. Tycker jag.

Böcker, bloggar och annat trevligt.

Jag har läst mycket sen lovet. När jag legat i sängen och inte orkat göra något annat. Så har jag plöjt dessa böcker och några till. Bara sådär i förbifarten. Många bloggar har det blivit också. Framförallt dessa. Som jag följer rättså regelbundet.

• Beautifulones- Annika skriver så bra och är otroligt vacker, det gör mig glad. Så glad.
• Book of Miri- Miri har så otroligt cool stil, hon skriver på ett sätt som både är kreativt och roligt och så är hon en duktig fotograf. Dessutom är hon secondhandfyndens mästarinna. Otrolig. Helt enkelt.
• Underbara Clara- Clara har nog en av de roligaste och finaste bloggarna jag sett. Hon skriver så bra och om så viktiga saker. Hon verkar så trevilig och snäll helt enkelt.
• Aenigma- Kajsa skriver alltid långa inlägg. Och hon skriver bra. Och så har hon alltid massa fina foton. På sig själv och annat.
  
• Frankincense- Vem kan missa Hanna Fridén?
  
• Fashion Flash- Den enda helt rena modebloggen jag läser. Jag gillar Karolines sätt at utrycka sig, hennes fina kollage och det hennes kläder. Ja jag gillar henne helt enkelt.
• Elinkan- Elin syr fina saker själv. Elin är fin själv. Elin får mig alltid att längta till Skåne. Och först och främst, Elin har fin stil och fotar snyggt.
• Ragnhild- Är bara rätt upp och ner cool.
• Tigerlilys- Felicia har den finaste stilen helt enkelt.
  
• Heja Abbe!- Abbe är den största kämpen jag känner till. Och Abbes pappa skriver bra. Heja Abbe!
• Ett liv i exil- Silverfisken skriver så bra. Egentligen om ett liv utomlands som jag inte kan relatera till. Men det spelar ingen roll om man skriver så bra. För då kommer jag läsa ändå.
• Hunnd- Blogg, fotografi och mjölk. Stor inspiration både skriftligt och bildligt.
• Pass this on- Emma, Charlotte och Tilde. De skriver bra. De är vackra. Vad mera kan man begära.

Det blev rätt många till sist. Är det någon mer än jag som ser en koppling?

So if it's not for real. Your heart should be melting.

Jag lyssnar på Discord med After Forever. Lyssnar och tänker. På brustna hjärtan och vad man kan göra för att de ska bli hela igen. På hur man kan hantera saker och ting. Trots att man inte vill. Och vill man går det ännu bättre. Tänker på hur sorg kan vara något bra. Kommer på att jag är väldigt förtjust i musik där vackra flickor sjunger vackert alternativt spelar fint. Framför allt när det kommer till hårdare musik. Och när flickorna sjunger vackra höga toner som jag bara kan drömma om att ta.

Imorgon är det simskola igen. Jobbet börjar halv åtta. Vilket är en ganska obehaglig tid. Men barnen är så söta så att jag tänker inte klaga på det. Faktiskt.

Långsamhetens lov.

Ytterligare ett antal prover är gjorda idag. Datatomografi och ultraljud på magen. Det sistnämda gjorde att jag åt frukost/lunch vid elva. Och då hade jag redan varit uppe i ett antal timmar. Jag är en frukostmänniska deluxe. Detta gjorde mig inte lite grinig fram mot slutet av inte-äta-perioden. Trots det faktum att jag gick upp 3 på natten och åt. Jag skulle aldrig överleva att inte överleva svält. Jag skulle svimma av hunger innan någon hann säga hej. Hej. Jag har i varje fall inte svimmat än. Även om det inte var långt borta där ett tag i slutet av morgonen.

Så nu är jag hemma. För inte-äta.morgonar gör min yrsel till ett större faktum än annars. Jag tror jag hatar det. Ungefär. Men trots allt är jag på rätt bra humör. Inte vet jag varför. Men bra är det hur som helst. Och så tittar jag på Cdon och megastore om det finns skivor jag vill köpa. Och det finns det. Åh vad man blir glad.

Min kära lilla lyslåda.

Jag har ett längre tag längtat efter något ställe där man kan ta kort, utan blixt, som blir skarpa och bra utan att allt är blixtstilla, utan att det är fullt dagsljus och utomhus. För är ju inte så mycket utomhus mera. Så dagen idag fick jag en sån där riktigt lysande strålande idé. Jag satt nämligen för mig själv och tänkte på fotostudior. Och hur jag tror dem ser ut. Och jag kom fram till något bra. De är nämligen ofta vita väggar som reflekterar ljus tillbaka. Hmmm tänkte jag. Kan jag replikera det? Och jo det kunde jag. Inte för stora objekt kanske men för små. Så jag limmade vit papper på insidan av en skokartong. Och så gjorde jag ett hål där jag kunde lysa med en lampa. Och så vips en provosorisk småsaksfotostudio för hemmabruk. Så bra. Här är lite bilder. Som inte blev alls lika gula och suddigt bajsiga som de brukar bli om man tar dem som nu, på kvällen. Titta man kan till och med läsa texten på pinsen.

Lite fina armband från Usa-resan.

Och så en del pins då.

Att leva är att överleva

Huvudet snurrade och med det håret
som en snedställd och alldeles för stor gloria

Med hjärtat i halsen
och halsen i handen
Började jag tro

För någonstans mellan
vägen ni går på (och) molnen
lär man sig att överleva

Kalla händer och ännu kallare fötter
Har följt mig (på) gott och ont

Någon sa
Förändringens dag nalkas
och i den stunden
såg jag den första vårsolen

Där någonstans mellan
vägen vi går på (och) molnen
lärde jag mig att överleva

And the words you chant, I never thought they be so true, dancing in my head.

Jag mår inte bra. Huvudet snurrar och hjärtat bultar. Alldeles för snabbt. Maten ligger precis i halsgropen och väntar bara på anledningen att komma upp. Men jag är glad. Det väger upp nästan all annan skit. Jag blev nämligen konfirmandledare. För i sommar. Tre veckor med läger och saker. Förhoppningsvis trevliga människor också. Även om jag betvivlar att konfirmanderna är sötare än mina simskolebarn, så går det nog bättre att resonera och diskutera med dem. Och jag gillar resonering och diskutering. Med allt vad det innebär av både logiska och ologiska argument och åsikter. Jag tror på sommarn. Man lever på sommarn. Och därför är jag glad för konfirmandledarplatsen. Och lite skrämd också. För det är lite läskigt att vara ledare. Det är det alltid.

Och så sken solen i mörkret.

Jag undrar alltid varför väckarklockan ringer när den ringer. Detta hör min familj ungefär varje morgon, när jag skriker från mitt rum: Men varför ringer du nu, det är ju mitt i natten. Självklart är det inte mitt i natten utan morgon. Och ingen alls ringer till mig. Bara min väckarklocka. Därför har jag utvecklat en avsky mot väckarklockor. Har man något viktigt på gång vakar man själv. Det säger sig självt. Problemet är bara att skolan i det avseendet inte känns tillräckligt viktig. Vilket inte är så smart.

En gång har vi alla varit små.

Jag har ungefär världens finaste pennskrin. Jag målade det på det sätt man bara kan göra när man är liten. Det blev fint. Och när jag återfann det för ett tag sen kunde jag inte göra annat än att älska det. Mycket. Och nu är jag glad. Trots att min lillebror nästan skrikit sönder mina öron i glädje, när Svergie vann mot Spanien. Jag lyssnar på Amon Amarth. Och jag har ett fint pennskrin. Dessutom bär det snart av till mässan och sedan Cafét för att fylla min själ till bredden. Låter det inte fint så säj?

'til we meet in our brand new world

Vi har temadagar idag och imorgon. I skolan. Temat är respekt, och främst handlar det om nazism och rasism. Idag var en Auswitch-överlevare hos oss nior och föreläste. Han talade bra. Om allt det hemska han upplevt och fick mig att känna mig så liten. Liten och lyckligt lottad. Men jag förstår fortfarande inte. Hur man kan göra så grymma saker mot människor, bara för att de har en annan religon, hudfärg, sexuell läggning. Att man inte bara bryter ihop. Jag förstår inte. Alls. Jag vill inte ens förstå.

En annan sak som är svår att fatta är att det händer igen. Etnisk rensning är inget ovanligt. Titta bara på Darfur, Rwanda, Kenya, Balkan, och så vidare i ungefär en evighet. Jag fattar inte. Lär vi oss inte från våra misstag. Ska vi inte stoppa det här? En gång för alla. Lära av historien och ta tag i det som händer här och nu. I verkligheten. Det är på grund av detta som jag gått med i Amnesty. För att göra något om än så litet. Gå med du med.

You know this fire is eating your heart.

Jag har blivit väldigt förtjust i det här att leka med bilder. Förändra dem. Förbättra. Ibland till total oigenkännlighet. Kanske är det för att jag inte orkar ut och fota intressanta bilder själv. För då får jag ju förbättra stillasittande. Framför datorn. Göra dem på något sätt tilltalande.

I'm having an episode, do you want a small bit part?

the world falls apart, in just seven days
it sinks to the bottom, in the oceans of rain
the cure is so clear, the blood is atray
and everyone dies, except the rain
...and I think I'm starting to scare myself



Det finns lite musik som får mig att må som Action Action. Jag älskar och jag hatar. Fantastiskta texter. Som jag aldrig riktigt blir klok på. Musik som som ligger lite nära den Techno jag säger mig hata, för att allt ska vara riktigt bekvämt. Fantastiskt ändå. Den låter mig inte vila, utan ger mig hela tiden nya saker att tänka på. Nya texter att fundera på. Skärper mitt sinne. Och underhåller mig. Otroligt bra att ha en dag som denna. Lyssna på dem. Nu.

Sådant som värmer hjärtat.

Igår, när jag var på lite halvdåligt humör. Då pratade jag med en av mina absolut bästa killkompisar. Han sa att jag hade en fin presentationsbild på Msn. Så jag sa att det var den enda som blivit bra i en lång rad av uttråkade egobilder. Va, säger han, så kan det ju inte vara, du som är så fin! Vet ni en sak. Det värmde mitt hjärta. Jag älskar sådan uppmuntran. Tacktacktack. Finafina vän. Du är finast.

Sen så gick jag då in på bloggtoppen. För att kolla hur många som hade läst. Och ni ade slagit rekord. Tack. Tack. Ni värmer mitt hjärta.

Fy.

De genomför underhåll på Spray-servern där jag har mina mejl. Därför har det uppkommit belastningsproblem. Det innebär i praktiken att jag inte kan nå mina mejl förrän på onsdag. Det är något helt extremt jobbigt. För jag vill ha vissa mejl som borde komma den här veckan. Jag borde mejla en del grejer innan onsdag. Men nu funkar det inte. Argh.

Bilden är i varje fall fin. Jag tog den i Chicago, när vi var i Usa. Sen har jag beskärt och fixat lite i gimp. Gimp är bra. Det gillar jag i alla fall.

Hemma med halmen.

Imorse tänkte jag, att idag ska jag orka hela långa dagen till halv fyra i skolan. Att jag är pigg och mår bra och orkar allt. Till och med kören efteråt. Det sa jag till mig själv. Men nu funkade det inte så. I slutet av våran tre-timmars lektion på morgonen så började världen runt mig snurra snabbare. Jag kom på mig själv med att hålla pennan mot pappret helt still och undra varför den snurrade. Sen blev jag tydligen alldeles blek i ansiktet. Jag tänkte först lägga mig hos skolsyster men hon var inte där. Så vi ringde mamma och hon körde hem mig. Så nu ligger jag i sängen och lyssnar på OK Go och skriver. Och läser en bok. Som jag nog läst tre gånger innan. Eclipse av Stephanie Meyer. Den är fullkomligt fantastisk. Jag blir inte trött på den alls.

Krimskrams

Jag har precis vaknat, efter de mer än tolv timmarnas tillfredställande sömn. På bilderna är örhängena jag fick av fina vännen och ett annat par favoritörhängen från i höstas. De båda, ett par till röda örhängen och ett färgglatt armband som klirrar när man rör sig är också de enda saker som jag äger ifrån affären Glitter. Som jag förövrigt inte är speciellt förtjust i. Men de saker jag har därifrån är fina. Trots allt.

Flicka. Fille. Girl.

Jag tycker om den hära flickan. Hon är handritad utav skribenten och sedan färglagd i datorn. Och hon är fin. Jag gillar hennes kläder. Kanske inte så märkligt efterssom jag tecknat upp henne men i varje fall. Jag tjusas av det assymetriskt symetriska. Och så är hon ju grön och lila. Som bloggen. Med banner och saker. Jag gillar henne. Mycket.

Familjen tittar på handboll och jag, jag springer mellan handbollen och mitt rum, där jag bloggar, lyssnar och redigerar små bilder. För jag klarar inte riktigt av att se Sverige-Frankrike. Inte hela tiden. För just nu håller Sverige på att förlora och jag blir så nervös av sådant. Så jag hör bara hur bror skriker "Yes!" när Sverige gör ett mål, desto oftare "Nej!" när Frankrike gör ett och inte heller så sällan "Meh, skärp er. Det är ju enkelt. Så kan ni inte göra!" Fast så enkelt tivlar jag på att det är.

So Long. För den här lördagskvällen. Jag ska snart sova av mig den värsta tröttheten och vaknar pigg imorgon. Klockan sent. För jag siktar på betydligt fler än 12 timmars sömn. Man mår så gott när man är utvilad. Eller. Jag gör det i varje fall. Jag har ingen aning om hur landet ligger för er.

Ända till elva noll noll.

Jag var simlärare idag. För mina duktiga små fiskar. Med Lollo. Och pratade massa barn i åldrarna sex till nio år till att gå i vattnet. Vissa var blyga, andra rädda för den stora bassängen och någon bara på tvären. Men jag lyckades. Med lite tjat och mycket sockersött tal om att stora bassängen är inte farlig nej. Jag håller dig. Alltid. Du kan inte sjunka då. Pappa går brevid dig på kanten. Han är absolut inte långt borta. Och vet du, en dag kanske jag kan lära dig simma fjärilssim.

Duktiga som barnen var kunde de redan, när de kom i vattnet, simma 25 meter. För de skulle ju bara kunna simma 10 när de kom till oss. Men ändå. Tjugofem. De allra flesta kunde dyka. Och simma ryggsim. Och kanske lite frisim. Och jag ska lära dem mer det lovar jag.

Nu är jag i varje fall dödligt trött. Yr och illamående. Har feber. 38,1 grader Celsius, tillochmed. Sånt är tråkigt. Men jag har lyckats med att vara simlärare. I tre timmar. För de sockersöta barnen. Det är något att vara glad över.

Fredagskväll

Två veckor i skolan nu. Sen jullovet. Och jullovet känns redan som år iväg. Hur kan det komma sig att skolveckorna går så långsamt och ledigheten så fort? Imorgon börjar jag jobba. Med små barn. Och jag börjar halv åtta. Det är lyckat. Och jag är fortfarande sjuk. Utan anledning. Inte ens stresshormonerna är förhöjda. På ett sätt bra. På ett annat dåligt. För man kan inte göra något åt det hela. Jag är trött. Jag blir trött.

Check.

Labbrapport. Check. Svenska. Check. Springa runt och fota roliga små ting. Check. Middag. Check. Tvätt. Check. Jag är checkad och klar. Nu kan jag bara ta det lugnt. Och läsa i små bloggar. Lyssna på Nightwish. Känna mig glad och lycklig. Det ska resten av dagen ängas åt. Check. Det är liksom ljust nu.

Sönderig blev hel

Idag har varit en produktiv dag. Labbrapport och svenskarbete är nästan check. Trevligt. Jag mår i stort mycket bättre. Än igår. För igår var en skitdag. Men jag fick fina julklappsörhängen i julklapp av finfina vännen. Tack! Dessutom tänkte jag gå ut och fota lite. Så snart jag kan säga att labbrapporten är check. Och det är snart.

Kom och rädda mig, det är kaos i mitt hjärta.

Inget är riktigt som jag skulle önska Jag mår inte bra fysiskt. Psykiskt är det samma sak. Så mycket tårar just nu. Jag blir ledsen för ingenting. Blir stressad av skolan och mina egna krav. Blir yr av allt prat. Och ännu yrare av något så enkelt som att gå. Jag sover hela tiden. Är ändå trött. Jag blir åksjuk av att gå. Ledsen av att vara sjuk. Ledsen av att inte kunna göra det jag vill. Jag orkar inte riktigt med mig själv. Inte nu. Jag vill bara gömma mig under täcket och inte komma fram förrän allt är bra och jag är pigg igen. Så därför får ni en bild jag tecknade för länge sedan. Redan förra våren. Långt innan allt började. Men ändå om en värld som faller sönder.

Sälen plaskar i plaskdammen

Jag har fått jobb. Jobb! Som simlärare i simklubben. Jag börjar nu på lördag. Halv åtta på morgonen. Så ska jag lära små barn att simma bättre. För barnen jag kommer ha kan redan simma, sälar som dem kallas. Tur det. Jag ska bara lära dem teknik. Sådant borde jag kunna efter, vad blir det nu, sju och ett halvt år som tävlingsimmare. Dessutom ska jag vara tillsammans med någon mer erfaren. Det ska nog gå bra. Så alla små och stora sälar på lördag morgon. Här kommer jag. Och jag ska lära er simma bättre än någon annan kan. Eller i varje fall längre än 200 meter.

Dagen tisdag.

Jag ligger i min säng. Mår allmänt dåligt. Med en temperatur på 37.7 på morgonen räknas jag nästan som feberig. Men i vart fall. Ämtligen har jag fixat en banner. Tecknat och fixat. Jag lovade er den för järrlängesen och här kommer den. Ni måste hålla med om att jag är duktig.

Och så Nightwish-skivan kom igår. Dark Passion Play. Så underbar. Så jag blev alldeles glad. Har lyssnat på den hela natten och hela morgonen och lite till. Och jag ska lyssna mera. Mera! För jag kommer inte tröttna. Aldrig. Eller kanske någon dag någon gång i framtiden. Men inte nu. Nope. No way.

"Getaway, run away, fly away

Lead me astray to dreamers hideaway"
//The poet and the pendelum-Nightwish

På stående fot

Hemma nu i bara en liten stund innan jag flänger vidar mot kören. Slutade nämligen sentsent idag. Halv fyra. Jag gillar inte.

Neon!!

Jag hade lite roligt såhär på morgonkvisten. Nu ska jag duscha. I varmvatten.

Galna, elaka, vackra värld

Ojdå. Känner mig lite dum. Jag har inte berättat alls. Om att helgen spenderades i Lund. Lördagen ägnades helt till ätande, fikande, pratande, flummande och skivtittande med fina lundabarnen. En dag i staden som var kall utanpå men gjorde varmt i hjärtat. Först var det lunch på McDonalds och sen förskräckligt dyr men god och varm choklad på Café Ariman. Som jag först inte fattade att det hette just Ariman. För trots att de är snälla har inte lundabarnen alltid den lättaste dialekten att förstå. Sen fortsatte vi ut på gatorna och in i diverse skiv- och te-affärer. Mycket skratt. Och flum. Socker. Och skrikandes: Vad billig du är! Till ingen och alla. Det var en fin dag.

Sen efteråt åkte jag bussen hem till bästaste-familje-vännerna i Dalby. Där dog jag lite smått av utmattning, innan maten var serverad och energin satte in igen. Då spelade alla vi barn monopol till sena natten. Min bror vann. Men jag kom tvåa. För jag är bra. Eller så kändes det.

Förresten. En sak till.

Snart ligger den här och den här låten på min ipod. Om bara nightwishskivan jag beställt kommer. Snart. Förresten, förstår någon egentligen sig på Bye Bye Beautiful videon?

Rosetten.

Jag pysslar små rosetter av färgglatt sidenband. I knallrosa, turkos och olivgrönt. Jag ska inom en överskådlig framtid börja ha dem i håret. Om jag hittar några hårspännen att limma rosetterna på. Bara för det är fint. Eller så fixar jag brosch av dem. Men ännu är inget säkert.

Ha!

Jag har en idé. På ämne till mitt fota-en-bildserie-till-bilden-projekt. En skitbra idé. Som använder mina ton av gymnasiebrochsyrer. Så jag inte bara blir sur när jag får hem dem. Utan glad för jag ska använda dem. Perfekt. Helt otroligt genegaliskt om jag får säga det själv. Ni får se när det är färdigt. Nån dag, när som helst, innan maj. Nu ska jag skriva labbraport.

I think I've lost my train of thoughts

Jag hade tänkt något jättebra. För detta inlägget. Tanken var nog jättebra. Problemet är att jag inte kommer ihåg. Tanken är helt och hållet försvunnen. Frågan är när jag kommer på vad det var jag tänkte. Igen. Så länge får ni en bild. Jag gillar den av någon okänd anledning. Kanske för att den helt enkelt är fin. Eller nåt.

Jag har svårt att tro.

Jag har svårt att tänka idag. Jag mår inte så bra. Överhuvudtaget. Jag fryser så fort jag försöker ta mig upp från sängen. Och det är ont i det mesta av mig. Händer, rygg och fötter. Så är jag trött. Så trött.

När jag fick den här sjukan i november så trodde jag att det inte var så illa. Men illa har det varit. Illa är det. Nu orkar jag inte ens ta febern längre. Jag orkar inte se att det inte blir bättre. Så jag känner mig fram istället. Alltihopa är på känn istället. Fy. För det här.

Jag vill att det ska vara så här vackert. I min verklighet. Alltid. Nu var det så här vackert. Ett tag. I Usa. Och Great Smokey Mountains.

Tala är silver, tiga är guld, lyssna är paljetter

Jag är underligt förtjust i den här bilden. Underligt. Jag är också underligt förtjust i stela armband. Framför allt det med paljetter. I blommönster. Fick det för ett tag sen av mina mostrar i New York. Men tyvärr har jag svårt att passa in det med något.

My memory. Feels like it's playing with me.

För tillfället har jag lite svårt för sån lugn och fin musik. Sån vemodig musik som ändå påminner om bekymmerlösa sommardagar. Sån musik som jag i vanliga fall älskar. Av hundra anledningar. Kanske mest för att sommarn inte är insvept i samma förskönande skimmer som i höstas. Sen finns det säkert ungefär tusen till anledningar som jag inte ens är medveten om.

Bara för det hör jag massa underbar sådan här musik vart jag än vänder mig. Än är det Paper Rival. Sen är det någon som tipsar Maps och Jenny Owen Youngs. Och så fortsätter det. Och fortsätter. Jag blir både glad och ledsen. Glad för folk gillar samma musik som jag. Ledsen för att. Ja. Sån musik gör mig alldeles ledsen just nu. Så om någon kan tipsa mig om lite bra metal/emo/något annat skrikigt med mycket bas och trummor och gittarer blir jag glad.

Hysterica

Ibland så tänker man. Hur blev det så här?

Let it burn.

I kaminen på våningen under brinner det en brasa. Den började nog på ett sätt liknande detta. Med små lågor som äter ved och träspånslogg. Sen växer elden bara. Den sprider sig och blir större. Och den fortsätter äta ved och träspånsloggs. Det är precis som med allt annat. Det börjar som något litet som sedan växer. Och växer. Till sist är det utom kontroll. Eller så dör det. För bränslet har tagit slut. Så är det nu. Min ork har tagit slut. Jag behöver känslomässigt bränsle.

I am never coming back to reality

Chicago är en vacker stad. Framför allt i solnedgångsskenet och sett från en hög byggnad. Jag vill komma tillbaka. Nån gång. Kanske inte framförallt till Chicago, utan till resandet. För borta från verkligheten har man mycket färre krav på sig. Man är bara sig själv med upplevandet.

Fundera mera

Jag har funderat på en sak. Funderat, funderat och funderat lite till. Egentligen borde jag inte fundera. För funderar man så skrämmer man upp sig själv. Framför allt om man funderar på det jag funderar på. Funderar på varför man är sjuk. Egentligen borde jag bara fundera på att bli frisk. Men det är inte så lätt. Inte utan något att gå efter. För varken jag eller någon annan vet vad det kan vara, eller vad man får göra. Och det gör saker svårt.

Pick up the pieces and put me together.

So what do you do when you can't get up?

You just take comfort knowing you can't get much lower then you are.


Sometimes I don't know
Where I am.
Where I'll be


Pick up the Pieces och February
Båda av A Thorn For Every Heart

Annars bara fem av mina fina ringar och min hand.

De små tingen.

Här kommer nu de första bilderna på inköp från Usa-resan. Resten av bilderna är för stora för att man ska kunna ta snygga bilder på dem inomhus och så är ju en en hel del i tvätten. Men dessa funkade bra.

Liten ipod. Och så är den röd. Och nästan nanometerstorlek. Inte riktigt. Men vi gillar varanda trots allt.Så smink då. Överst till vänster är tinted moisturiser från Wet 'n Wild i 181 Nude. Lagom blekt för min hud må man säga. Sen är det ett läppbalsam från Burt's Bee. Inte riktigt smink kanske. Men så gott och så trevilgt. Sen är det mascara och eyeliner från Covergirl. Brunsvart och nattsvart är färgerna. Som vanligt.

Whiteout

Det är kallt här hemma. Väldigt kallt, tycker jag. Någon norrifrån skulle säkert säga att jag är en fjolla som inte vet vad kyla är. Och det stämmer nog. Bilden är i varje fall från Chicago där det var ännu kallare och min bror kastade snöboll. Men inte på mig.

Julklapparna. Till andra.

När jag knåpade julklappar i november förra året så lovade jag bilder på det som blev knåpat. Inte bara pärlorna. Så här är dem nu. Lite suddiga, tagna i ljuset av min skrivbordslampa. Och i det fina smyckeskrinet mamma gav mig, man må säga att jag är hemskans nöjd.Armband till min mormor. Örhängen som synes. Kombinerad födelsedags och julklapp till extrabrors mamma

Halsband till min bonusmormor. Som är bonus på samma sätt som extrabror. Ouma kallar jag henne.

Armband till moster. Som älskar blingbling och färger och ser så otroligt bra ut i armbandet med sitt mörka skin.Armband till nästa moster, som inte alls gillar bling och vill ha enkla och unika saker.
Örhängen som extrabroderns syster fick. Jag skulle gärna haft dem själv jag.
Armbandet till mamma. Tog längst tid att göra. Blev helt ok, med tanke på att det var första försöket. Det är ivarje fall två ihopsydda sidenband med stålvajer på insidan som ibland kommer ut och sättre fast lite pärlor. Men det hela kunde gjorts på ett bättre sätt. Men den som lever den lär...

Sen är det ju såhär. Jag gillar sånt här pyssel. Så vill någon ha så kan jag göra nåt som jag kan sälja för typ materialkostnad och frakt. Om man är intresserad.

Sjukhus.

Jag har haft rätt mycket strul med sjukhus senaste tiden. Två gånger har de sagt att jag ska bli inlagd för att utreda och få igång mig. Yrsjuka. Eller någon liknande, icke existerande sjukdom. För litar man på blodprov, med mera som läkarna gjort så mår jag ju bra. Men bra på det sättet mår jag inte riktigt. Så igår var jag hela dagen på akutmottagningen i Halmstad. På remiss från vårdcentralen. Och så undrar dem i Halmstad vad jag gör där. Och jag blir så trött, så trött.

Summan av kardemumman är dock att jag inte mår bättre, snarare sämre och ingen vet vad man kan göra åt det. I tillståndet som jag är i just nu skulle det vara svårt aatt gå till skolan. Och skolan börjar på måndag. Och det är inte vilken skoltermin som helst. Sista terminen i nian. Slutbetyg och hejdå till klassen. Hej gymnasiet. Och såna saker funkar inte så bra om man är sjuk.